Hannah & Amanda: "Vi mår fortfarande piss"

Hur blir man lycklig? Ska man umgås med energitjuvar? Bajsar Formel 1-förare i bilen? Frasse Levinsson ställer några av de stora frågorna till Hannah och Amanda.

Pink Velvet var från början tänkt att bli en självhjälpsbok, men när Hannah Widell och Amanda Schulman insåg att de snart 50 åren av sökande inte lett till ett liv i harmoni och väbalans tvingades de tänka om.

Amanda: Vi mår fortfarande piss. Vi är inte ett dugg lyckligare. Vi har ingenting att lära ut. Det enda vi kan är att dela med oss. Vi beskriver bara vad som hjälpt oss.
Hannah: Så fort någon annan har samma problem som en själv känns det inte lika farligt. Det är väl därför Fredagspodden har lyssnare?

Har ni hört att Benjamin Ingrossos nya album ska heta Pink Velvet Theatre?

H: Vi hörde det igår när vi var och poddade på Perfect Day.
A: Är inte det helt sjukt?

H: För oss är det färgen på blygdläppar.

Bröstvårtor står det väl i boken?
H: Blygdläppar och bröstvårtor har typ samma färg.
A: Vi skrev blygdläppar först men sen tog vi bort det… Nej, vet du jag kan inte prata i dag. Det här kommer bli en sån hemsk intervju. Jag känner det.
H: Jag har väldigt mycket ADHD i dag.
A: Det har vi alla.



Vem riktar sig boken till?

A: Den som vill läsa. Ingen annan behöver köpa den. Det finns ingen tanke om målgrupp eller så. Nej, sluta!
H: Det är inget publikfrieri alls. Vi berättar vår historia på vårt sätt. Varje kapitel är som en liten ö i en historia som är viktig i våra liv.

Har det varit någon spökskrivare inblandad den här gången?
A: Nej.
H: Allt vi gjort de tio senaste åren har vi gjort i all hast. Nu gjorde vi bara det här. Vi har inte vågat tro att vi kan skriva förut.


Hur kommer det sig att ni vågade det nu?
H: Vi gjorde inte det från början…
A: Det är som att det växer fram. Det är inte som att vi tänker ”Åh, kan jag skriva det här om att duka?”. Men vissa kapitel är faktiskt riktigt starka för oss. Många av dem är vårt innersta. Det är läskigt. Sen ville vi prova att blanda upp det med väldigt mycket yta. För oss är det ett sätt att överleva. Det är jätteviktigt för oss. Det är väldigt provocerande för människor att blanda de här sakerna.
H: Provocerande för män, skulle jag säga. Jag har aldrig läst en kvinna ifrågasätta det. Men män blir jätteoroliga.

Vad tyckte ni om Jack Hildéns recension?
H: Var det en recension? Det kändes som att han irriterat sig på oss hur länge som helst. 
A: ”Ska en man recensera det här?” var det första jag tänkte. Det är jättekul om män läser den, men det är verkligen kvinnliga ämnen. Det var väldigt ironiskt att han gör som vi beskriver i boken, förminskar kvinnliga intressen. Det enda jag egentligen bryr mig om är att det är knepigt när folk ska bestämma vem som får ha ångest och på vilket sätt. Det tar han sig friheten att göra.
H: Jag skrev ett långt kapitel om hormoner på alla sätt, från mensstart till klimakteriet. Då ska han kalla det ”mens”. Det borde skrivas så mycket om mens. Kvinnor har det varje månad ett helt liv.

A: Han kommer aldrig veta hur det är att vara 16 år och göra en abort själv. 

Har ni fått någon respons ni blivit glada över?
A: Hela tiden. Vi har fått sådana fantastiska meddelanden från unga tjejer, som tydligen är i fara nu. 
H: Tänk om de ber någon följa med på aborten…
A: NEJ!
H: Tar sina hormonproblem på allvar? 
A: Börjar duka?
H: NEJ!
A: Sminkar sig?
H: Skiljer sig! Lämnar elaka män? Det är fruktansvärt.



Hur kommer det sig att ni plöjt ner all den här tiden i självutveckling?

H: För att vi måste.
A: Jag tror inte att du förstår. Det har varit avgörande. Det är jättesorgligt att leta så mycket efter någonting. Men det är det enda vi har kunnat göra. Av ren desperation. Men det är mycket som inte är på allvar också, utan mer en hobby. Vi är sökare och tycker att det är kul. Det är vår personlighet.
H: Vi har testat allt.
A: Jag vill så gärna må lite bättre. Det är en dröm jag har. 
H: Jag tycker det är så intressant med kvinnliga författare som levde på 1700 och 1800-talet, som ju nästan allihop hamnade på Beckomberga eller låg i sängen i flera år för att de inte ville gifta sig eller leva enligt normerna. Vi har inte kommit så himla mycket längre idag. Hur ser den kvinnliga hälsan ut? Jag går in i den typen av saker för att hitta förståelse. Vad det ska leda till har jag ingen aning om, men tänk om rosmarin är lösningen på allt?
A: Det är barnsligt, men låt oss. Låt oss duka också om det ger en mysig stund.

H: Jag som har tonårsdöttrar får ibland frågor om vad jag tänker om att de sminkar sig. För mig är det en ickefråga. Många har bestämt sig för att det är farligt. Det är det ofarligaste som går att skingra tankarna med. Att sminka sig, duka, titta på fotboll. Det är därför folk är tokiga i Formel 1. Det är ångestbearbetning. 
A: Det finns inget mer ångestframkallande. Jag kan inte tänka mig något värre.

H: Det enda jag kan tänka på är att de bajsar och kissar i bilarna.



Gör de?
H: Ja, de kan ju inte stanna.



Men vänta. Det kan inte stämma. Hur länge kör de?
H: Jättelångt. De går ner sex kilo varje lopp.

Ett lopp kan väl inte vara tio timmar?
A: De blir väl nervösa?
H: 301 kilometer. Det är ändå 30 mil.



Men de kör väl ganska fort?
H. De går jättefort. Ett lopp tar inte mer än två timmar.



De måste väl kunna hålla sig i två timmar?
A: Nu googlar jag ”Bajsar Formel 1-förare i bilen?”. Jag är världens sämsta googlare.

Men annat sökande är du bra på. Har ni hittat något som hjälper?
H: Att inte vara ensam med saker. Så fort jag går ner i mitt dåliga får jag ensamhetskänslor. Det spelar ingen roll att jag inte är ensam, jag känner mig ensam ändå.  Det är att gå med det själv som gör det större och större. Sömn är allt. Utan sömn blir man psykiskt sjuk.
H: Jag fyller 50 nästa år. Jag har ingen ångest för det. Det är så skönt att bli äldre. 
A: Jag lyssnade på Maj-Gull Axelssons sommarprat. Hon sa att man är som lyckligast vid 80. Åldern är ganska fin på det sättet.
H: Efter 40 börjar livet.
A: Det är hårt att vara ung.
H: 25 är vidrigt.

A: Det är hemskt. Jag kände inte marken under fötterna.
H: Man är knäpp och har inget konsekvenstänk. Efter 40 lugnar man ner sig, skaffar ett fuck off-kapital och slutar bry sig så mycket.
A: Och får lite intressen! Trädgården, till exempel. Det kommer med åldern. Det är mysigt med ett korsord.

H: Jag ser fram emot DN:s lördagskorsord så mycket.

A: Det är min finaste stund när jag läser DN på morgonen. 
H: Amanda är galen i trädgård. Jag har börjat dreja. Det är sjuka saker som händer med en.
A: Det är pinsamt att vi inte är mer unika än så. 

Vad hemskt om Maj-Gull har rätt. Att det tar slut precis när det är som bäst.
H: Det är belöningen, att bli lycklig precis innan döden.
A: Tyvärr tror jag inte att vår farmor var det. Hon blev aldrig lycklig. Det oroar mig.
H: Men vet du en sak? Vår farmor var jättepsykiskt sjuk, men hon hade också väldigt mycket adhd. Att bota adhd med prozac tror inte jag är så bra. De visste ju ingenting på den tiden.
A: Hon fick elchocker istället.

H: Hon ville bli lobotomerad. För den som var lite häxig eller tänkte lite stora tankar var botemedlet att de klippte lite i hjärnan. Vilket i och för sig kanske var lite skönt…

I sökandet måste ni hittat grejer som inte fungerat särskilt bra…
A: Men gud! Allt! Det är som ett stort skämt. 
H: Vi kan skratta ihjäl oss när vi tittar tillbaka.
A: Vi är så pinsamma. Vi har gjort de pinsammaste sakerna som finns. Jag skäms.
H: Det är tur att vi har dåligt minne.

Minns ni något exempel?
H: Gud. Nej, jag skojar.
A: Fast det där är så tråkigt. Det är min dröm att bli religiös, men det verkar omöjligt för mig. Nej men såhär, det har varit många olika saker. Det som är pinsamt är att när vi är mitt i dem så är de det enda som gäller.
H: Vi blir frälsta.
A: Då ska vi predika om det: ”Hur kan man äta kött? Vi kan inte ens sitta bredvid människor som äter kött”. 
H: Klipp till ”Biff, kul!”. Jag kommer inte ens ihåg hur det slutade.
A: Det var när vi hade kål som julskinka. 
H: Alex hånar oss mycket för det här i podden. En jul tyckte vi att julskinkan skulle vara en kålrot. Det är inte samma sak.
A: Det är sorgligt.
H: Jag tycker det är kul. 
A: Det är sorgligt att vi så gärna vill tro på att vad som helst kan vara räddningen.
H: Det är det som är kul. Vissa saker har kanske gjort att vi får leva tre dagar längre. 
A: Whatever takes you through the day.

Går livet ut på att bli sitt bästa jag?
H: Nej. Det går ut på att må bra.
A: Att inte må piss. Det enda jag drömmer om är att vara i balans och vara lite harmonisk. Sitt bästa jag är så… jag vet inte ens vad det innebär. Om jag ska säga något om att vara sitt bästa jag så är det väl att vara snäll mot sig själv.

Ska man umgås med energitjuvar?
A: Nej. Det finns vissa människor som alltid får en att må dåligt, men som man ändå fortsätter umgås med av någon slags pliktkänsla. Man tänker att man aldrig mer orkar träffa den personen. Och så gör man inte det. Man häpnar nästan över att man hade den makten.
H: Man får göra sig av med familjemedlemmar om man vill.
A: Det är en ganska befriande tanke. Man behöver inte vara så plikttrogen.



Det finns ju energitjuvar som är otroliga människor.
H: Då är de inte energitjuvar!
A: Det handlar bara om vad du känner när du går därifrån.
H: Det finns människor som man vill vända sig ut och in för. De tar jättemycket plats, men man har bestämt sig för att de får göra det. Det är ingen stöld. Jag älskar människor som tar upp mycket plats och energi om de får mig att känna mig bra.
A: Jag skrev ett kapitel om vänner. Folk tycker att det är väldigt svårt. Jag tycker också det. Vi får så många frågor om att skaffa eller göra slut med en vän.

Jag kände igen mig i det där du skrev om att känna sig så osäker efter att ha träffat en vän och vilja kompensera det med att göra en massa märkliga tjänster som ingen har bett om.
A: Exakt. "Gav jag tillräckligt?".
H: "Var jag en energitjuv? Babblade jag på för mycket? Fick den personen säga något? Vilken vidrig människa jag var". Så är det ju.
A: Det är inte alla som tycker det är svårt. Jag tror verkligen att de undrar vad vi snackar om.

Amanda, du skriver att du blir lycklig av att städa. Samtidigt påstår Alex att du aldrig städar…
A: Jag blir så irriterad på honom…
H: Vet du att Amanda städade hela mitt hus häromdagen när jag inte mådde bra?
A: Han har varit tillsammans med mig jättelänge. Jag kunde inte städa när vi blev ihop. Nu har jag gått om. Det är det som irriterar honom, tror jag. Att jag är så duktig på att städa. Men inte plocka undan frukosten, det skiter jag i. Det kan väl han göra? Diskmaskinen… jag skiter väl i den? Det är inte sådan städning jag menar.
H: Det är så intressant med kvinnor och män och hur de packar en diskmaskin. Måste den packas på ett visst sätt? Huvudsaken är väl att det görs?
A: Jag tror på riktigt att han ibland vill skilja sig från mig när han ser vad jag gjort med diskmaskinen. Det får stå för honom. När han pratar om det i podden… Hade jag lyssnat på det hade jag tänkt ”Är det inte han som ska in på psyket?”. Hur irriterad kan han vara? Väx upp.

Vi har en gemensam vän som inledde sin relation med att deklarera för sin kille att hon inte kan städa. Sedan dess har de en deal om att hon inte behöver göra det. 
A: Lite så var det mellan mig och Alex.
H: Men snacka om ångestbotande. Om du är orolig: städa för fan. 
A: Det är så bra för psyket att städa. Rensa ut skit. Ogräs. Det är underbart att känna att jag har makten att ta bort det som inte ska vara där och göra fint. Det är inte ofta jag känner mig duktig, men jag gör det när jag rensar ut en låda. Jag blir så inspirerad. Jag vill hem och städa nu.
H: Jag såg en dokumentär om samlare på SVT igår. Det finns ett städteam som går in när bostadsrättsföreningen tycker att samlaren har blivit en fara för hela huset. De har varit med om att människor har dött för att de sitter fast i lägenheten.
A: Det där börjar med ett trauma. 
H: Det var det jag skulle säga. Trauma, död, skilsmässa, sorg. Städning och stök sitter direkt ihop med mående.
A: Det är därför det blivit viktigt för oss att ta tempen på hur vi mår. Klarar jag av att duscha, sminka mig och gå till jobbet? Klarar jag av att hålla mitt hem rent? Det finns år där jag inte har gjort det. Det har sagt ganska mycket om hur jag mår i huvudet.

Trots all den här skiten vågar ni ändå avsluta boken med påstå att allt blir bra?
H: Allt blir bra i det lilla. Jag har levt länge, jag har gått igenom svåra skilsmässor, ekonomiska katastrofer, tusen saker. På något sätt blir det bra. Det tar inte slut där och då. Det handlar inte om att jag kommer må bra eller bli mitt bästa, men det kommer bli bra. Jag har bestämt mig för att lita på mitt liv. 
A: Det är väl att vara snäll mot sig själv?
H: Att skriva en tacksamhetslista är ett sätt att göra rösten i huvudet snällare. Jag kan bli så glad att jag kan gråta över att barnen mår bra. 
A: Tacksamhetslistan finns det Harvardstudier om. Det är inte vi som har hittat på den. Det är den enda riktiga känsla av lycka som går att öva fram. Men det är svårt. När jag mår dåligt är den största rädslan att det aldrig kommer gå över.
H: När vi har dåliga dagar brukar vi säga till varandra att vi inte gör något mer i dag, för i morgon är allt annorlunda. Jag vet inte hur många gånger vi har sagt det. Gå hem och lägg dig bara när du har en dålig dag. Ofta kämpar man på för att vara duktig. Ge upp istället. Det blir bättre i morgon. Det är det finaste med livet.
A: Just det hemska kommer gå över, sedan kommer någon ny skit. Det vet vi alla.

Läs även Frasse Levinssons intervjuer med Jonas Lundqvist, Anis Don Demina, Michaela Hamilton, Edvin Ryding och Felicia Maxime,  Pete Doherty, Victor Leksell, Valter Skarsgård, Konstab, Little Jinder, Bianca Meyer och Jonatan Unge, Benjamin Ingrosso, Liv Strömquist, Veronica Maggio och Alex Schulman