KonstAB:s Anton Hellström avslöjar var han får allt i från.
Det försiktiga längtandet
Klockan är strax efter tio på förmiddagen och jag går längs med St. Eriksgatan i Stockholm. Gatan som enligt rykten var oslagbar när det kom till att förskaffa sig begagnade LP-skivor, serietidningar och magasin. Flitigt har jag fortsatt berätta om denna gata varje gång jag får tillfälle. Nu finns det bara några enstaka butiker kvar, framförallt en som jag tror är helt otrolig. Jag har inte varit där inne, bara stått utanför och spanat in med tårdrypande ögon.
Häromdagen tog jag en bild på entrén och skickade till några vänner som också njuter av att tänka på att det finns människor som aldrig ger upp. Människor som lever ett oklanderligt arbetsliv i stilla ro, med båda fötterna i det förgångna. Som inte påverkas av omvärlden och som inte är störigt stolta över det. Som inte gör en grej av att skita i allt vad moderniteter heter. Ett liv av samlande och arkivering. ”Tag min hand och led mig ner” svarade en vän. Det hade jag gärna gjort, men jag vet inte om jag vågar. Jag stannar hellre kvar i mina fantasier.
Perfektion och ordmagi
En timme senare sitter jag på tåget till Göteborg. Uppvärmd av den tårdrypande blicken jag slängde i butiken. I åtta år hade jag en podcast som hette Stefan och Thomas. Den handlade om två medelålders män, mellanchefer på lite mindre företag inom mätinstrument för VVS-installationer, grundläggning och markutjämning. Det var improviserade samtal mellan mig och min vän Edvin. Det hände att de få, men ofta dedikerade lyssnarna frågade var vi fick inspiration ifrån. Om vi hade jobbat inom dessa områden eller om vi mer eller mindre var våra egna pappor. Jag brukade svara att inspirationen kom från att tjuvlyssna på samtal i min närhet.
Man måste veta vad det är man ska lyssna efter. På sätena bredvid sitter en man i 55-års åldern och en lite äldre kvinna. På de brottstycken konversation jag överhör förstår jag att de inte känner varandra. Mannen har raka, blåa jeans, svarta stabila (förhoppningsvis även vattentäta) gympaskor och en mörkblå, lite prydlig fleecetröja med en vit företagslogga på bröstet. Det framgår att kvinnan håller på att renovera delar av sitt hus. Mannen har varit på konferens. Då kommer det som får mig att gå från subtilt smyglyssnande till att nästan själv delta i samtalet. Mannen säger de bevingade orden: ”Sedan får man ju vara medveten om det att daggpunkten flyttas ju om man väljer att tilläggsisolera från insidan”.
Daggpunkten. Där är ett ord som hade varit perfekt i min podcast. Det är en man av min kaliber. För er som inte vet vad daggpunkt är; när man tilläggsisolerar väggarna inifrån är det stor risk för fukt i de befintliga väggarna. Värmen inifrån driver fukten ut genom väggen till den punkt där temperaturen blir så låg att fukten blir till vatten. Man behöver inte fly långt bort, komma iväg, bo i ett avskalat hus och vänta på att inspirationen ska komma. Det kan räcka med att spetsa öronen mellan Skövde och Alingsås.
Lusten som aldrig infann sig
I Göteborg åker jag direkt till min kompis Adam. Tanken är att vi ska göra musik. Hemma hos Adam är även mina kompisar Oliver och Aron. Vi har ett band. Min stora dröm, som jag inte riktigt vågar ta på allvar. Med tanke på hur sällan vi lyckas ses är dessa träffar mycket värda. Vi tvingar fram förhoppningar.
Energin är så jävla låg. Vi kämpar. Skriver verser. Sjunger. Skakar på huvudena. Ansiktena försjunker djupt ner i händerna. Jag skriver den sämsta versen jag någonsin skrivit. Vill bort därifrån. Ska jag verkligen göra musik? Jag kan inte förstå musiker som tar så otroligt lång tid på sig att göra klart ett album. Det finns ingen annan konstform där praktiken äter upp så mycket tid. Jag vill bara ha det gjort. En låt på en dag. Men inte idag. Det händer ingenting. Oliver sitter med armarna i kors, stirrar rakt fram och säger ”låten behöver ett lyft, men jag antar det är något som Petrus får göra”. Jag vet inte om Petrus vill göra en låt med oss längre. Det har gått så lång tid.
Dagen avslutas med ett desperat försök att sparka liv i något som redan var dött. Kan AI hjälpa oss skriva några verser plus refräng? Adam kopplar upp sig, skriver till ChatGPT, men har slut på sin gratisperiod. Då går jag hem. Albumet kommer ta längre tid än jag vill.
Bland självporträtt och kämparglöd
Dagen efter går jag till Cornérs konstnärsmaterial i Vasastan i Göteborg. Klockan är 10:20. Om ni inte har varit där - gå dit. Det är den enda verksamheten i centrala Göteborg med dignitet. Den vittnar om tiden när innerstaden bar på ett annat typ av liv.
Nu ekar hyllorna halvtomma. Väggarna är fulla av självporträtt, gåvor från konstnärer som handlat i butiken genom åren. Jag är där för att köpa kilramar till min flickvän. Entré görs och mannen som har butiken vänder sig sakta om. Han står en halv våning upp. I handen har en en dagstidning. Läsglasögonen sitter på nästippen. Han är nästan förvånad att se en kund.
Tyvärr är jag här alldeles för sällan. De få gånger jag är här så blir jag ledsen över att jag inte är oljemålare. På min mobil har jag en lista över vilka mått det ska vara på ramarna. Han skriver ner dem på en liten lapp. Sedan funderar han länge. Det kan tydligen bli problem. Listerna som är 100 cm långa och ska sitta på baksidan, för att stadga upp ramen, saknas. Han funderar en stund till. Tittar på måtten med knogarna mot den 70 år gamla glasdisken som patinerats av tusentals, hungriga konstskolestudenter och ädla oljemålare genom åren.
Klockan är 10:37. Femton minuter in i mitt besök rör han sig långsamt mot trappan till ovanvåningen. När han är halvväggs upp kommer jag på att jag kanske ska ta några ramar mer än vad jag sagt, för att vara på den säkra sidan. Jag öppnar munnen och får ut ett par ord, han stannar. Blick stilla. Inte ett ljud. Det kan vara ett vägskäl i vår vänskap. Antingen blir han sur över att jag ändrar beställningen eller så blir han glad över att jag vill köpa mer. Jag vågar inte chansa. Säger att det inte var något speciellt.
– Vi ser vad vi hittar, säger han med lugn röst.
Det knarrar från ovanvåningen. Jag står kvar. Tittar upp mot självporträtten på väggarna. 200 konstnärer tittar på mig. Jag tittar tillbaka och tackar för deras insatser.
Klockan är 10:51. Han kommer ner med några kilramar.
– Är det inte enklare för dig att köpa kilramar i Stockholm? frågar han.
– Jo men jag vill stötta bra verksamheter, säger jag.
Han svarar inte. Han är inte sur, han reagerar bara inte. Istället tittar han på måtten igen, i samma position som förut. Knogarna vitnar. Han klurar. Låter det ta tid. Jag har tid. Jag har all tid i världen. I vaggan.
– Jaha ja, jag ska se vad vi hittar.
Klockan är 10:59. Nu letar han bland listerna framför disken. Vänder och vrider. Tillbaka till lappen med måtten. ”Hur får vi ihop det här?”, ”Har du någonstans att sova nu då, när du är och hälsar på i Göteborg?” ”Jaha ja, hos brorsan, det var ju bra. Går tågen förresten? De bygger väl om utanför Alingsås?”.
Ett gemensamt skratt. Han böjer sig ner och letar vidare. Klockan är 11:08. Nu har det gått nästan 50 minuter. Det hade lika gärna kunnat vara fem. Ram efter ram hamnar på disken, prydligt uppradade i storleksordning.
– Målar du också?
– Nej, tyvärr, säger jag och känner blickarna från självporträtten.
Jag jobbar med teater. Letandet efter ramar är över. Vi tar en paus för att prata om olika teatrar i Göteborg. Sedan kommer miniräknaren fram. Ett distinkt tryck på ON-knappen, sedan ett febrilt men kontrollerat räknande.
– Vill du ha á-pris? frågar han, innan han besvarar sin egen fråga med att det inte spelar någon roll.
Klockan är 11:15. Han tejpar han ihop ramarna och skriver ”Såld”. Han hade kunnat göra precis samma sak med mig.
