Foto: Daniel Stigefelt.

Veronica Maggio: "Jag är rädd för att falla för myten om mig själv"

09:50 21 Jun 2021

Satan i gatan fyller 10 år, och Veronica Maggio själv har blivit 40. Alla vill att hon ska titta i backspegeln, men själv håller hon helst blicken rakt fram. Frasse Levinsson har träffat henne och pratat om hennes kommande skiva, popstjärnelivets baksidor, vägran att ställa upp i Så mycket bättre och naturligtvis vilka djur hon hade vunnit mot i ett slagsmål. 

För tio år sedan satt jag på hemmafester i Lerum och tittade på när mina klasskompisar hånglade med varandra. Nu sitter jag på Bar Hommages uteservering och tittar på en katt som sliter en stackars duva i stycken på andra sidan gatan. Jag vet inte vilken av synerna som skapar mest obehag i mig, men precis som då lyssnar jag på Veronica Maggio. Fast stereohögtalarna är utbytta mot människan av kött och blod. Det är dagen efter Grammisgalan. Eftersom Veronica, som tidigare utsetts till Årets nykomling (2007), Årets pop (2012, 2014), Årets kompositör (2012) och Årets textförfattare (2012), inte gav ut någon musik under fjolåret var hon inte nominerad till något pris. Däremot spelade hon sin nya singel Se mig. Bakom sina stora rosa solglasögon berättar hon om uppträdandet, medan vi dricker fredagskvällens första öl.
– Det var så nervöst. Annars är man ju så van att alltid spela och alltid träffa alla de där människorna. Nu var det intrycksbonanza. Jag fick en sådan otrolig maxpuls när jag skulle sjunga. Så jag kunde inte riktigt ha kul. 

Inte?
– Allt annat var jätteroligt. Men du vet, man får prestationsångest och hjärtklappning som gör att det är omöjligt att sjunga. Men det var ändå fint.

Benjamin Ingrosso har sagt till mig att om man vill försöka komma nära någon ska man prata om mat. Vad gillar du för mat?
– Jag är en sjuk nomad när det kommer till allt, även mat. Jag älskar alla kök. Men Asien är nog min favorit. 

Vilken är din paradrätt?
– Att laga själv? Gud. Jag köpte i och för sig ganska nyligen en fusk-kinamatbok. Genvägen till Sichuan för en europé, men ändå att man får känna sig lite tuff och köpa konstiga ingredienser. 

Hur har det gått med det då?
– Det har gått ganska bra. Allt blir gott när man friterar det och dränker det i sichuanpeppar. Annars är pasta min go to, eftersom jag har lagat och ätit så sjukt mycket pasta i mitt liv. 

Är du som andra personer med italienskt påbrå, det vill säga har väldigt starka åsikter om hur italienska rätter ska lagas?
– Snobbig på ett lite töntigt sätt? Ja. Allt förutom den här grejen med att man inte får ha parmesan till något som kommer från havet. Där är jag lite rebell.

Men det är ingen jävla grädde i carbonaran?
– Det kan man väl få ha om man vill. Jag tycker allt är okej. Men jag är noga när det kommer till att allt ska vara al dente och sådant. Det ska vara gott. Men lite grädde kan man väl få bjuda sig själv på? 

Vad skulle du äta på death row?
– Åh, har du sett den coffee table-boken där man får se alla sista måltider? Det är så hemskt och sorgligt när man tänker på att någon tvingat i sig en sista måltid. Men vad skulle jag välja? Kanske pasta vongole?


Randig långskjorta, By Malene Birger.

Apropå Hommage gjorde fyra svenska artister nyligen varsin hommage till Veronica Maggio. Miriam Bryant, Victor Leksell, Myra Granberg och Daniela Rathana tolkade en låt var från Satan i gatan för att uppmärksamma skivans tioårsjubileum.
– Det kändes sjukt och fantastiskt. Jag har ständigt vägrat Så mycket bättre. Nu kände jag att jag lurade systemet och fick det bästa. Jag slapp göra versioner av andras låtar och jag behövde inte prata om mina känslor i tv.
– Om jag ska vara allvarlig blev jag faktiskt väldigt rörd när jag lyssnade på låtarna. Jag har ett starkt imposter syndrome. Det här kändes som ett eldprov. När de skulle göra sina versioner tänkte jag att alla skulle komma på hur kassa mina låtar är.

Var det inte otäckt? Ibland kan man ju känna sig pressad att tycka om presenter man får.
– Jag kände mig jättepressad. Det är osoft av mig, men jag tänkte ”Tänk om jag tycker det här är så dåligt?”. Det var en Spotify-representant som satt där och bara tittade på mig när jag lyssnade. 

Fan vad jobbigt.
– Ja. Men det var ju inte dåligt. Jag tyckte det var jättefint. Jag blev rörd på riktigt. 

Vilken är den sämsta presenten du någonsin har fått?
– Egentligen är det här taskigt, för det var väldigt snällt. Men jag skämdes så mycket när jag fick den. Det var av ett ex till mig när jag var mycket, mycket yngre. Jag fick typ ett sexy maid-förkläde av hans mamma. Det var genomskinligt och med spets. Jag tror hon menade det som en gullig 50-talsgrej, vilket också känns konstigt. Ska jag vara hans hemmafru? Men jag kunde bara tänka på det ur ett sexperspektiv och blev jätteröd i ansiktet framför alla på julafton.

Vilken är den sämsta presenten du någonsin har gett?
– Det måste vara något presentkort. Något sådant där kärlekslöst, att man har re-giftat en flaska champagne eller köpt ett presentkort någonstans. Det har jag nog gjort i stress. 

När jag var 20 och inne i någon slags liberal fas gav jag en Johan Norberg-bok till min dåvarande flickväns mamma, som var uppvuxen i Sovjetunionen och mindes den tiden med värme. Jag vill skjuta mig själv varje gång jag tänker på det.
– Det är dåligt på en annan nivå. Det andra är bara ogenomtänkt och framstressat.

Du fyllde 40 i år. Hur firade du din födelsedag?
– Jag hade en familjefödelsedag. Väldigt mysigt. Jag fick presenter av min son och min sambo Nils. Säger man sambo? Det låter så tråkigt.

Kulbo?
– Kulbo? Fy, det är ännu värre. Jaja, min blivande man. Vi åt en jättegod middag. Just det, jag fick en överraskningslunch av alla jag jobbar med. Jätteobehagligt på ett sätt. Man gillar ju inte att bli överraskad. Sen gillar man ju det när man väl fått se alla som är där. 

Tycker du om att fylla år? Är du en sådan som låter hela din omgivning veta att det är din ”birthday week”?
– Lite så är jag nog tyvärr. 


Hår & makeup, Petra Stenhammar/Agent Bauer.

Du sa till Dagens Nyheter att du är en ”retrospektivhatare”. Känns det frustrerande att alla journalister vill få dig att titta i backspegeln nu i samband med jubileet?
– Jag jobbar på det här med acceptans. Då måste man acceptera att journalister gillar det just nu. Det är lite tråkigt. Men vad ska jag göra?

Varför gillar du inte att blicka tillbaka på det som varit?
– Jag är lite rädd för att fastna. Att jag ska börja bygga upp någon slags vördnad inför det jag själv har gjort, falla för myten om mig själv och känna att ”Gud det här kan jag aldrig överträffa”. Jag kommer inte säga vem det var, men jag träffade en person som var väldigt övertygad om att han har allt det bästa framför sig. Det blir nästan löjligt när någon börjar bli riktigt gammal och känner så. Ska du inte bara vara lite glad över det som du har gjort? Det finns väl en brytpunkt när man får tycka att det är kul att börja kolla i scrapbooks? Men jag känner inte riktigt att jag är där ännu.

Var det Håkan Hellström?
– Hahaha. Nej, det var det faktiskt inte. Men nu kommer jag inte säga nej på någon mer. 

Om du blickar framåt då, vad har du för ouppfyllda drömmar?
– Någon gång skulle jag vilja göra en skiva där jag inte försöker pleasa någon. En skiva som blir vansinnigt impopulär, men som jag ändå gillar. Det hade varit mäktigt.

Hur skulle det låta?
– Det undrar jag också. Jag har en ganska kommersiell smak, så det skulle nog inte vara något smalt. Det låter hemskt med något poppigt men som ingen tycker om. Det låter inte alls bra. Men jag kommer nog hitta på någonting. 

I DN-intervjun sa du också att pandemins avsaknad av intryck ledde till din första kreativa svacka. Vad använde du som bränsle när det lossnade igen?
– Du vet det där med att i småstäder finns det ingenting att göra, så kommer det ändå bra band? Det blev den grejen till slut. Att man lever i någon slags sensortank, strypt på alla intryck. Då börjar man flumma lite för sig själv. 

Det här har resulterat i en halv skiva som kommer i höst…
– Jag har gjort hela skivan. Men proddandet tar en evighet, som vanligt.

Vad kan du berätta om den?
– Jag är liksom mitt i den här soppan av att välja synthar och trummor. Jag har liksom inget bra utifrånperspektiv. Vad kan man säga? Den senaste singeln är liksom lite 80-talsdoftande, men det är inget tema på hela skivan. Gud vad svårt…

Du var inte beredd på att den frågan skulle komma?
– Jag har alltid varit skitdålig på att svara på den frågan.

Artister brukar faktiskt vara det.
– Brukar de? Det är skönt att höra. De flesta skivor brukar antingen kännas som dag eller natt. Den här känns som natt. Det är väldigt mycket längtan. Den känns lite drömsk. Den känns väldigt synthig. Det är väl någonting i alla fall?

Varför känns den som natt?
– Det är inte som att alla scener utspelar sig på någon nattklubb…

Så dum är jag inte.
– Det hade kunnat vara så. Jag har fått lite kritik för det tidigare. Men jag vet inte. Det känns som det bara. 

Den första singeln går varm på radion just nu. Vad kan du berätta om den andra?
– Den känns också som natt. Det är det som är grejen med musik, det är roligare att uppleva låtarna än att prata om dem. Den är lite mer melankolisk, men har egentligen samma tema. Två personer som inte riktigt… Fan vad jag önskar att du hade hört den istället. Just nu har den arbetsnamnet Var som helst, men jag tycker det känns ganska dåligt, så jag ska försöka hitta på ett nytt.

Är det annorlunda att göra musik nu när du är en av Sveriges största artister? Jag tänker att man har fått ur sig så många av sina historier när man har sex plattor bakom sig.
– Jag vet. Jag försöker att sortera bort ord som jag har använt för mycket. Det blir att man får välja bort vissa grejer. Instinktivt gör man ofta lite samma sak. Det känns bra för mig, men alla andra tycker att det är tråkigt. Så jag försöker skärpa mig lite. Man får hela tiden försöka hitta en ny infallsvinkel. Inte bara nya ord, utan också ett nytt språk. Inte vara för bokstavlig. Inte för mycket diskbänksrealism. Nu försöker jag vara lite mer svävande. Lite mer en fluga på väggen i någon annans förhållande. Jag försöker mix it up lite.

Har du högre krav på mottagandet för att du ska bli nöjd nu?
– Nej, det har jag nog inte. Det vore sinnessjukt att kräva samma mottagande. Bara det är ju ett högt krav. Jag tror jag mäter mig väldigt mycket utifrån vad skivbolaget har för förväntningar, sorgligt nog. Om de känns nöjda är jag också nöjd.

Det är viktigare än din egen känsla?
– Det viktigaste är att jag är nöjd med musiken. Men om inte de verkar nöjda med mottagandet eller siffrorna tycker jag att det känns jobbigt. 

Varför är det så viktigt?
– Jag känner ett ansvar inför de jag jobbar med. För jag vet att alla jobbar så hårt. Man skäms ju om det inte blev som alla hade hoppats. Det är en jobbig sak med att ha jobbat länge. Att folk har en respekt för en på något konstigt sätt. Det känns för mig helt orimligt. Då vill jag leva upp till bilden som de har skapat av mig. Det kan jag bara göra om de blir nöjda.
– Det är konstigt att komma in ett rum med folk som har högre tankar om dig än vad du har om dig själv.

För du är ju samma person som när du bodde i Uppsala?
– Såklart.

Vad lyssnar du på för musik just nu?
– Jag lyssnar på så lite musik när jag gör musik samtidigt. Men jag tror jag fastnade någonstans för tre-fyra år sedan och är kvar i samma Beach house och M83. Jag är kvar i 2016, typ. 

Fick du upp den där Spotify-grejen häromdagen som visade vad som utmärker ditt lyssnande?
– Ja, men jag klickade inte på den, för jag hatar när folk ska berätta för mig vem jag är. 

Jag tittade på min. Det stod att jag brukar lyssna på Nu kan du få mig så lätt på nätterna. Det var en oerhörd integritetskränkning.
– Hahaha. Det är gulligt ju. Den är fin.

Vem tror du blir den nya Veronica Maggio?
– Den nya Veronica Maggio? Vilken hemsk fråga.

Varför är det en hemsk fråga?
– Det är som att jag säger att någon annan är lik mig. Så känner jag inte. Och så fungerar det inte. Om det nu är så att det finns någon som är lite lik mig, så tror jag inte att den blir ”den nya”. Det måste komma något helt annat. Då blir det en ny era. Och så blir den personen sig själv. 


Trenchcoat, Stand Studio. Silverklänning, Jade Cropper. Strumpa, Hysteria. Sneakers, Levis. 

För ett par år sedan blev Veronica Maggio intervjuad av Sandra Beijer i en podcast. Då berättade hon att hon gått en manuskurs och börjat skriva på ett filmmanus. Men sedan dess har man inte hört så mycket om det projektet.
– Det går sådär. Eller manuset går det bra med. Men jag och Andreas Öhman, som jag skrivit det med, började prata med olika bolag precis när pandemin började. Då fick man inte filma, och jag började med musiken istället. Så vi lämnade det lite där. Planen är att ta upp det i höst igen. När jag inte orkar vara popstjärna längre ska jag bara sitta och skriva. För det är en så underbar grej. Att få sitta och skriva text utan att vara hindrad av något versmått, rimstruktur eller något sådant. 

När du inte orkar vara popstjärna längre?
– Det är en jobbig grej. Nu har inte du varit det...

Inte än i alla fall.
– Haha. Det är på vissa sätt otroligt glidigt och lyxigt. Men på andra sätt såklart väldigt tröttsamt. Man kan ju inte vara det för evigt, vare sig man vill det eller inte.

Vad är det du tycker är jobbigt med att vara popstjärna?
– Det är jobbigt att se sig själv utifrån hela tiden. Att ha vänt ut och in på den lilla grej man har så mycket att man till slut inte tycker att man har något att komma med. Man gillar sig själv mindre och mindre. Både ens utseende och alla ens gimmicks. Alla dina partytrick har du redan gjort. Till slut tänker du ”Herregud, är det här de enda tricken jag kan?”.
– Sedan är det också klassiska vardagsgrejer. Det är ju inte som att jag kan bli av-känd sen. Och bara: ”Nu kommer jag kunna gå på Ica och ingen kommer peka på mig”. Tyvärr. 

Jag antar att det är därför du inte är så pepp på att vara med i Så mycket bättre.
– Nej, det är nog för att jag inte gör mig så bra i sådana sammanhang. Jag vill inte gråta i tv. Jag vill inte prata om min barndom. Jag vill inte känna så mycket med svenska folket. Jag skulle inte må bra av det, tror jag. Jag skulle absolut säga för mycket bara för att pleasa, och sedan hata mig själv efteråt. 

Vilka djur hade du vunnit mot i ett slagsmål?
– Ganska få djur, tror jag. Vad ska jag säga? Katter och hundar liksom.

Du tror att du hade tagit en hund ändå?
– Det tror jag. Det hade jag klarat.

Det hade varit spännande om du hade sagt noshörning.
– Hahaha. Nej, där går nog en tydlig gräns. 

Vad önskar du dig mest av allt just nu?
– Menar du något stort?

Det är öppet för tolkning. Men det hade varit tråkigt om du sa ”Att man ska få spela live igen”.
– Gud, vad tråkigt. Det ska jag inte säga. Men vad ska jag säga?

Kanske att slippa sitta här och svara på frågor?
– Nej, det är ganska mysigt. Men jag har nog inget jättespännande svar på den frågan. Jag vill ha ett Never ending summer-sommarlov och vara i Skåne med min familj och käka pasta och rostat bröd med marmelad och simma. Det är nog min tråkiga dröm just nu.


Styling: Ulrika Lindqvist.
Hår och makeup: Petra Stenhammar/Agent Bauer.
Stylistassistent: Lina Eriksson.
Tack till Apropos!

Läs även Frasse Levinssons intervjuer med Julia LyskovaMarkus KrunegårdBenjamin Ingrosso, Caroline Ringskog Ferrada-Noli, Jonas Lundqvist och Alex Schulman.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 06, 2021.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!