Alex Schulman: "Det har aldrig varit roligt att göra podden"

Alex Schulman ska ges ut på USA:s största bokförlag. Men vad händer nu när barndomsdrömmen blivit sann? Och varför har han aldrig tyckt att det är roligt att göra en av Sveriges mest framgångsrika podcasts? Frasse Levinsson har ätit lunch med honom på Taverna Brillo, dit Alex har egen nyckel.

Du är ju mobbaren som blev snäll…
– …

Jag skojade. Det blir nästan tjatigt att prata om att folk tjatar om det där. Jag tycker det är mer fascinerande att folk är så låsta vid att dina böcker alltid handlar om familjerelationer. Som att det är någonting man blir klar med.
– Du menar att de hånar mig och säger ”Nu ska han skriva en bok om sin bror. Vad blir det nästa gång, hans hund kanske?”.

Ja, precis.
– Jag fattar inte vad det kommer ifrån. Det var ingen som sa så om Bergman direkt. Nu ska jag inte jämföra mig med Bergman, men du förstår vad jag menar. Niklas Wahllöf på DN skrev ”Om han bara kan arkivera sin familj kan det nog bli bra till slut, det här.” Så jävla förminskande. Samtidigt som andra personer som inte kommer från den här bloggvärlden, som du och jag kommer ifrån, har fri lejd att skriva självbiografiskt och autofiktion. Men bara för att jag kommer från en fulare värld kan det aldrig accepteras.

En annan sak som folk brukar intressera sig för är vad som är sant och inte i dina böcker. Jag minns att jag skrev en text någon gång där jag föreslog att någon borde intervjua dig om hur du förhåller dig till sanningen. Jag ångrar verkligen det nu. I takt med att jag har börjat hitta på mer när jag skriver har jag insett att det inte finns något som är tråkigare än sanningen.
– Allting är förhöjt. Men det är intressant ju. Jag vrider allt som händer. Jag gör det för min fru när jag kommer hem på kvällen. Ibland har jag inte riktigt koll på vad som egentligen hände. Det spelar inte så stor roll heller. Det finns aldrig någon definitiv sanning. Glöm mig är absolut sann på ett plan. Den är absolut falsk på ett annat plan. Inte en replik i boken är sann.

Nej, såklart.
– Såklart. Därför är det rakt igenom lögn, på ett sätt. Men den är rakt igenom sann för att den känns autentisk. Jag kan hitta på minnen ibland, som ändå är helt sanna. I Överlevarna skriver jag om en simtävling, som pappan arrangerar för tre bröder. De kastar sig ut i vattnet och simmar. Sedan håller de på att dö där ute, för att det för långt till den där bojen dit de ska. När de kommer tillbaka har pappan gått in för att diska och barnen är bortglömda. Det har inte hänt mig. Men det är ett helt sant minne i mitt liv. Därför att det är så mycket i min barndoms riktning. Det är ett helt sant minne, som aldrig har hänt.

Hade du bytt bort dina barndomstrauman mot att vara en mindre framgångsrik författare?
– Nej. När jag var i det så var det inte så att jag tänkte ”Fan vad jag är olycklig”. Det är först nu som jag har förstått att jag var vanvårdad. Jag var ju verkligen illa behandlad. Men det var inte någonting som jag funderade på då. Sedan finns det mycket ljus i barndomen också. Hade du en bra barndom?

Jag minns väldigt lite av min barndom. Jag kan nog inte rabbla upp tio saker som hände innan jag var tolv.
– Det är ett tecken på att ingenting gick snett. Det kan man ju säga. Är du illa behandlad har du trauman som du inte glömmer. Men du minns ingenting?

Nej.
– Hur kan du vara så perceptiv i övrigt då? När du skriver texter ser man att du har en iakttagelseförmåga. Men du har inte iakttagit din egen barndom. Vad skulle hända om du gick i terapi? Har du gått i terapi?

Nej, men vissa tjejer jag har dejtat har föreslagit att jag borde göra det.
– Nä? Varför då?

För att jag är väldigt självupptagen. Jag tror att allting handlar om mig hela tiden. Om två personer träffar varandra på tunnelbanan och jag märker att de är avlägset bekanta och deras konversation haltar, då sitter jag på riktigt och tycker att det är mitt fel att samtalet inte flyger.
– Du bär dem. Det gör jag också. Men det är inkännande bara. Det är väl bara fint? Även om det är jobbigt att bära med sig.

Du har gått ganska mycket i terapi va?
– Ja. Det har varit life changing.

Vad har det hjälpt dig med?
– Jag fick verktyg att konfrontera min mammas drickande. Det hade jag aldrig gjort utan terapin. Dessutom har jag fått uppslag till böcker.  Men framförallt mår jag bättre idag. Jag är inte lika ledsen som jag var förut. Eller det är jag kanske fortfarande, men jag är inte lika ofungerande. Om du och jag skulle ätit middag för fem år sedan skulle jag gå på toaletten varje kvart. Du skulle tro att jag tog kokain. I själva verket stod jag därinne och andades ut.

Det där gör jag fortfarande.
– Kokain?

Låtsas gå på toaletten. Hur många getingar skulle du ge ditt psykiska välbefinnande?
– En trea i alla fall. Jag är inget vrak. Det märker du väl på mig? Jag är mer stabil än någonsin. Men jag är ganska instabil när jag släpper en bok, som nu. Jag tycker inte om mig själv i det. Jag tycker inte om självupptagenheten som jag drabbas av. Man lär sig att hata den. Det tror jag att du också kommer att göra.

Hur upplever du att Överlevarna har tagits emot?
– Jag måste väl vara nöjd ändå. Den har fått fina recensioner i stort sett överallt. GP och någon till skrev att den var dålig. Men de flesta har varit jättepositiva. De tycker inte om slutet. Jag har funderat på det ganska mycket. Om jag fick göra det igen skulle jag göra slutet exakt likadant. Recensenter hatar handling. Har du märkt det?

Hur menar du?
– Drömmen för en recensent är en bok där en emo-person går runt och är deppig och har oklara relationer i 350 sidor och det inte händer någonting. Sedan är boken slut. Det är en femma. Det är ”Wow!”. Men handling ska man inte hålla på med. Det är fult. Då är man (Fredrik) Backman. Jag älskar handling. Jag vill ta tag i en läsare och säga ”Nu kör vi! Nu ska du med på en jävla resa!”

Nu ska boken ges ut i USA och Kina. Hur känns det?
– Det känns otroligt. Det är någonting med USA som är dubbelt så stort som allt annat. Det är en barndomsdröm. Min förläggare berättade, och det visste inte jag om, men vet du hur många procent av den sammanlagda bokutgivningen i USA under ett år som består av böcker som inte har engelska som originalspråk?

Nej.
– Gissa.

Jag antar att det är jättelågt i och med att du säger så. Fem procent?
– En procent. Det är helt sjukt. Jag bara: ”Jag vill bli utgiven av Penguin Random House i USA. Kan du lösa det?” Då sa hon att det inte går. Marknaden är noll. Men det hände. Penguin Random House köpte den före budgivning. Nu säger min agent att jag står inför ett ännu mindre nålsöga: ”Absolut, den kommer ges ut i USA. Men att den skulle slå, det är omöjligt”. Men jag tänker att de har betalat en jävla massa pengar för den. De kan inte bara smyga ut den. De måste fan ta i lite.

Hur mycket låter du fantasin skena iväg när du tänker på det där?
– Ska jag vara ärlig är det enda jag tänker att jag skulle vilja gå förbi Barnes & Noble och se min bok i skyltfönstret. Bara att den skulle stå där skulle vara helt enormt. Jag kan inte se bortom det. Jag blir ju fortfarande mörk när jag ser att Backman ligger etta på New York Times topplista.

Hur stor del av ditt liv tillbringar du här på Brillo?
– Jag är här typ varje dag mellan 10 och 14. Man kan väl säga att jag alltid är här. All arbetstid.

Tycker du om att vara stammis?
– Både och. Jag blir både illa behandlad och väl behandlad. Du vet hur det är. Jag får gå och hämta menyn själv. Så får jag gå fram och beställa. Så gör de inte mot någon annan. Men samtidigt har jag fått en egen nyckel. Så jag kan komma in när det är stängt här.

Utnyttjar du den möjligheten?
– Ja. Jag sitter här, och ibland sitter Pascal (Engman) där. Han har också fått en nyckel.

De slänger ut de där till höger och vänster?
– Nej, säger Alex och vänder sig mot bordet bakom oss, där Svenska brasseriers huvudägare PG Nilsson sitter:
– PG! Visst är det bara jag och Pascal som har de här?
– Ja, och personalen, svarar PG Nilsson.
– Jojo, men inte Klas Östergren?
– Inte ännu, nej.

Det måste ju dyka upp personer du har skojat om här med jämna mellanrum. Det var en sak som jag inte alls hade tagit med i beräkningarna när jag gav mig in i den här branschen. Att Stockholm är så litet att man springer på alla hela tiden.
– Som du har sänkt i någon text, eller?

Ja.
– Du vet hur det är. Det är inte så ofta någon frågar ”Vad fan är det med dig?”. Du har aldrig blivit upptryckt mot en vägg, eller hur?

Nej.
– Det händer ju inte. Folk är så konflikträdda. Det var någon gång jag skulle gå in på Sturecompagniet. Då sa vakten ”E-Type är därinne, han har sagt att om han ser dig så ska han slå ihjäl dig. Du kanske inte ska gå in”. Då sket jag i att gå in. Det är enda gången. Sedan hade jag en följetång för längesedan om att Joe Labero snodde min rock. Det var när jag jobbade på Stureplan.se. Jag var på en nattklubb, och så satt han bredvid med något gäng. När han gick var min rock borta. Det var en Dolce & Gabbana-rock. Det var alltså 2006.

15 000 kronor?
– Ja, typ. För mig var det nästan en månadslön. Jag ville verkligen ha en fin rock. Då attackerade jag honom kontinuerligt i ett halvårs tid. Så var jag på Riche häromdan. Då kom Joe Laberos fru fram: ”Det du har gjort är oförlåtligt”, sa hon. ”Tror du att vi är tjuvar?”. Men sedan sa hon ”Ja, jag fick med mig rocken.” Hon erkände stölden.

Hur många förlåtbuketter har du skickat på grund av podden?
– En bara. Till Läckberg. Det var när de hade white party. Och jag kallade det för ”white trash party” 15 gånger i ett poddavsnitt. Då fick jag ett mess av henne som var en meter långt. ”Min mamma, är hon white trash? Min moster var där, är hon white trash?” Hon räknade upp alla sina nära och kära och frågade retoriskt vilka jag avser med ”white trash”. Då skickade jag blommor till henne, och så var allt bra ett tag. Sedan började de där tårtorna dyka upp. Då pratade vi om henne igen. Då blev hon arg igen. Då tänkte jag ”Nu får hon fan lägga av. Det här måste hon kunna ta. Om en offentlig person lägger upp bilder på tårtor får man väl skoja om dem? Det hade varit en sak om jag smygtagit en bild på en tårta. Om jag hade gått förbi där i Enskede och tagit bilder genom något fönster hade det varit hemskt. Men jag kommenterar ju bara deras officiella Instagramflöden. Det är helt befängt att jag inte skulle få göra det. Då skrev jag det till henne. Jag tror inte vi är ovänner nu. Hon är verkligen inte fienden. Det måste man ända komma ihåg. Det finns värre människor att attackera. Men jag tänker inte hålla på och be om ursäkt så fort jag pratar om en offentlig person.

Sigge hävdar att du har sagt att jag kan bli den nya du. Vill du utveckla det?
– Det skulle jag aldrig säga. Han sa det på skoj. Det är ingen hemlighet att jag tycker väldigt mycket om dina texter. Det är så självförhärligande att säga att någon kan bli den nya… Det är så sjukt att…

Jag förstod faktiskt att han skojade.
– Så jävla sjukt av honom att säga så. Men jag drar en lans för dig. Jag är din ambassadör, kan man säga. Jag håller din fana högt, därute i världen. Det finns fortfarande en del som inte har läst dig. Då berättar jag att de borde göra det. Det jag märker med mig själv är att mitt skrivande blir så garderat hela tiden. Jag är inte lika modig som jag var en gång. Det kan jag bli ledsen för. Kanske kan det ha att göra med att jag har barn och försörjningsansvar? Jag får så många impulser varje dag att göra saker som är roliga, men jag vet att jag blir straffad för det. När jag skojar om Notre Dame får jag sedan jobba med det i ett halvår. Det är inte värt det. Då skiter jag i det. Det är väldigt synd. Det kliar i fingrarna. Men du skiter ju i det. Om du kommer på en rolig idé kör du ut den. Du är den jag skulle vilja vara om jag inte hade någon fallhöjd.

Om du skulle ge mig nån form av karriärrådgivning, vad skulle du säga då?
– Du borde lämna Nöjesguiden. Verkligen. Det har blivit en tidning som är helt ointressant på alla plan. Fan vad man älskade Nöjesguiden. Vilket jävla fall, som du har medverkat till. Det får man ändå säga. Fyfan. Jag vet inte om någonting har fallit så hårt som Nöjesguiden. Det har nästan varit intressant att följa hur hysteriskt irrelevanta ni har blivit.

Tycker du fortfarande det är roligt att göra Alex & Sigge?
– Det är aldrig roligt. Det har aldrig varit kul.

Det har aldrig varit kul?
– Det är sån jävla uppförsbacke. När man går in i poddstudion på torsdag klockan 15 är det så hysteriskt sorgligt och tungt. För att man vet att nu ska vi göra det här igen. Sedan spelar vi in så länge. Vi håller på i tre timmar. Mer. I går satt vi fyra timmar. Man är helt slut efteråt. Det har aldrig varit kul. Däremot är det kul dagen när podden kommer ut och man har gjort ett bra avsnitt. Då är det fortfarande väldigt härligt. Och bra avsnitt gör vi kanske var fjärde episod.

Är det så lyckat att säga det i en intervju? Vill man inte ge fansen en illusion av att det man håller på med är roligt?
– Det ska kännas att den här podden, den är inte för evigt. Jag minns själv när jag lyssnade på Filip och Fredrik och de sa att de skulle sluta. Det var bara hittepå. Men man trodde på det. The Last Waltz i Globen. Jag var helt knäckt. Varenda avsnitt kändes. Nu vet folk att vi håller på ett och ett halvt år till. Sedan är det slut. Utan återvändo.

Har du nån idé om vad du ska göra i stället för podden när ni väl lägger ner?
– Jag försöker bara bli av med allting som tar tid från skrivandet. Det är ett ganska tråkigt svar. Men jag vill bara skriva böcker. Jag vill sluta med allt. Jag tror fortfarande folk har en bild av mig som en kändiskåt person. Det kan jag ärligt säga om mig själv, att det är jag absolut inte. Jag medverkar inte i någon offentlighet. Utom på mina plattformar och när jag släpper böcker.

Du, ditt Nokia-användande. Vad är det om?
– Det är bara för att jag inte vill fastna i min Iphone. Det är helt odramatiskt. Jag hatade själv Henrik Schyffert när han berättade om att han köpt en Nokia. Så jag vill knappt prata om det, för att det är så töntigt. Men sanningen är att jag blir en bättre person när jag inte har en Iphone. Om jag hade haft en nu hade jag kollat i den tusen gånger under den här intervjun. Det är så otrevligt. Amanda kan ligga med sin Iphone på magen på kvällar och helger. Den piper och plongar. Sådär är inte jag. Jag är fri. Det är skönt.

Du tävlar med Jan Guillou i Alla mot alla…
– Såg du i går?

De gröna kakorna. Hans värld rasade ihop där ju.
– Det var det enda han pratade om i flera dagar efteråt. Varenda paus. Det är hans största sorg tror jag, att det där hände.

Det kanske till och med toppar när hans mamma påstod att han ljög i Expressen.
– Jag tror det. Är det någon som ska kunna det så är det ju han. Men han tar ju verkligen revansch. Det går ju väldigt bra för oss.

Men han kommer inte tillbaka nästa säsong eller?
– Jag tror vi båda har gjort vårt i tävlingen. Jag gjorde det bara för att ställa upp för Fredrik (Wikingsson) och jag har gjort det i tre säsonger. Jag har gjort mitt nu. Även om det var väldigt kul att tävla med Jan, som ändå är en idol.

Det var det jag hade i intervjuväg.
– Du har en bra grund. Nu måste du göra jobbet, tyvärr. Du måste rama in det på något kul sätt. Det måste explodera. Du ska visa dem något de inte har sett förut. Hur ska du göra det? Det undrar man ju. Hur fan ska du göra det? Det är inte mitt problem. Det ska vara 1200 tecken i början. Du ska sätta en scen.

Jag är mycket mer för fråga-svar-stilen. Men jag blir väldigt imponerad när Linda Skugge gör en intervju och det är tre pratminus från intervjupersonen och resten är hennes tankar.

– Läste du hennes text om Sigge? Den var fantastisk. Jag tycker alltid att fråga-svar är roligare. Jag minns Piers Morgan i GQ. Det var så jävla kul. Jag har gjort en intervju med Björn Ranelid för Nöjesguiden…

Jag skulle precis ta upp den. Jag läste om den inför det här.
– Det är kanske min bästa intervju, som jag någonsin gjort. Vilken jävla text. Den är otrolig. Den är bara rakt av. Men det är bara för att han är sådan.

Vad är du mest nöjd med?
– Den är hysterisk. Den är 100 procent från start till mål. Den går aldrig ner i varv. Man får en bild av att de här människorna har setts i 15 minuter i det mest hysteriska samtalet som någonsin har ägt rum. Han var också så jävla nöjd efteråt. Jag trodde att han skulle dö när han läste det.

Man tänkte ju att han skulle hata dig efter den. Han säger ju också det i intervjun: ”Min son sa att ni skulle vara så himla taskiga mot mig.” Och det var du ju också, men det uppfattade inte han.
– Jag ville ha med honom i Schulman Show nyss. Då ringde jag till presspersonen på Bonnier, som har hand om hans bok. Efter en timme ringer hon upp och säger ”Det tror jag inte är aktuellt”. Jag bara ”Varför inte?”. ”Har du skrivit en text i Expressen med rubriken ’Björn Ranelid är Trump’?”, säger hon. Jag bara ”Fuck. Vad fan skrev jag? Det kanske jag har. Men man kan väl alltid komma överens? Schulman Show är ett vänligt samtal.” Efter en dag återkom hon och sa ”Han kan tänka sig att vara med, men innan det måste jag läsa upp ett brev till dig som han har skrivit".
– Jag bara ”Kan du inte bara skicka det?”. Då säger hon att han inte vill att jag ska ha brevet och kunna publicera det, och att hon därför måste läsa upp det. ”Kan du inte göra det nu då?”, säger jag. ”Ja, absolut, men har du 20 minuter?”, svarar hon. ”20 minuter. Det är väl ett brev?”, säger jag. ”Det är ett väldigt långt brev”, säger hon. ”Kommer det ta 20 minuter för dig att läsa upp?” frågar jag. ”Ja, mellan 15 och 20 minuter”, svarar hon. Så ringde jag henne dagen efter. Det är en av de mest bisarra upplevelserna jag varit med om. Det tog över 20 minuter. Det måste varit 30 000 tecken.

Vad stod det i brevet?
– ”Så här får man inte behandla mig, det du skrev är oförlåtligt” och så vidare. Han är ju galen, förstås. Men också jävligt intressant. Och heder till honom för att han inte tar vilken skit som helst. 

Frasse Levinsson har tidigare intervjuat bland andra Sigge Eklund, Amanda Schulman och Hanna Widell, Markus Krunegård och Simon Gärdenfors för Nöjesguidens omslag.