Nöjesguidens chefredaktör Frasse Levinsson vill inte svara på kritiken. Här förklarar han varför.
Jag blev påhoppad i Expressen häromdagen. En person som titulerar sig ”aspirerande författare” skrev en debattartikel om att jag spelar för mycket Football Manager: ”Jag är inte oroad för Levinssons skärmtid. Däremot för hans kärleksliv och framtida partner. Eller, alla hans andra relationer för den delen. Killar måste släppa fotbollsdrömmarna och börja leva i verkligheten. Tänk hur hälsosamma deras relationer hade varit om de kanaliserade sin kärlek för fotboll mot sin partner”.
Expressens debattredaktör hörde av sig och undrade om jag ville svara. Det ville jag inte. Det blir så löjligt när en skribent som blivit omnämnd av en annan skribent svarar med 6 000 tecken spelad upprördhet, trots att enda personen egentligen har på hjärtat kan sammanfattas med en enda mening: ”Mitt namn stod i tidningen! :D”.
Men för att detta ska kunna bli sagt måste skribenten upphöja det hela till en principfråga och låtsas kämpa i en strid mellan rätt och fel. Vilket i sin tur resulterar i att den stackars allmänheten måste läsa ännu en text i ett ämne som på sin höjd angår högst två personer. Något sådant vill jag inte delta i. Så jag svarade nej, tack och citerade Sydney Sweeney: ”I think that when I have an issue that I want to speak about, people will hear”.
För hur skulle man ens angripa något så dumt som en aspirerande författare som uppmanar människor att leva i verkligheten? Skulle man rikta in sig på att verkligheten är en förfärlig plats, där ingen människa vid sina sinnes fulla bruk skulle vilja vistas mer än nödvändigt? Eller påpeka att han kanske ska vänta med att kalla sig ”författare” tills han skrivit och gett ut en bok, om han nu är en sådan anhängare av att leva i verkligheten? Spetsa till det ytterligare genom att fråga vilken sorts böcker han har tänkt skriva när han väl blir författare, som ska hålla människor kvar på jorden? Ikea-manualer?
Nej, det vore bara småsint. Och så finns ju förstås möjligheten att det här med att han kallar sig ”aspirerande författare” är ett medvetet skämt, för att understryka hur larvigt det är att låtsas vara något man inte är, och i så fall skulle jag se bra dum ut.
Det är nog bäst att jag låter saken bero. Den har redan stulit tillräckligt mycket fokus från att förbereda gubbarna inför kvällens Champions League-final.
