Zara Larsson och Sigge Eklund filmdebuterar i Netflix nya svenska storsatsning. Fick de jobben av ren nepotism? Hade de något att komma med? Och hur hanterar man en familjemedlems död? Frasse Levinsson träffar manusförfattaren Michaela Hamilton och skådespelarna Edvin Ryding och Felicia Maxime.
På Netflix svenska högkvarter gör en pr-tjej misstaget att fråga hur jag mår. Utan att använda mellanslag berättar jag att jag står med arbete upp till knäna och att jag inte sett röken av mitt självförtroende sedan i februari. Medan hon försäkrar mig om att allt kommer bli bra funderar jag på vem jag håller på att bli. David Lagercrantz? Vad vore i så fall problemet med det? Man älskar ju David Lagercrantz, tänker jag och blir lugnare. En av de skyldiga till att jag numera läcker som en schweizerost så fort någon antyder ett intresse för mitt känsloliv är Michaela Hamilton. När vi satt på en pizzeria för några år sedan fick jag plötsligt syn på min barndom i en capricciosa och drabbades av en panikångestattack. Hon tog med mig på en lång promenad, hörde på om mina bekymmer och gav mig numret till sin terapeut. På den vägen är det. Nu är det min tur att lyssna på Michaela. Hennes första långfilm En del av dig har snart premiär på Netflix. Ensemblen är stjärnspäckad och oprövad på samma gång. Huvudrollerna spelas av Edvin Ryding, Zara Larsson och Felicia Maxime. Sigge Eklund gör debut som regissör.
Filmen är en uppväxtskildring och handlar om tonåringarna Agnes (Felicia Maxime), Julia (Zara Larsson) och Noel (Edvin Ryding). En av karaktärerna dör. För spänningens skull ska jag försöka låta bli att avslöja vilken.
– Det är en historia som har väldigt mycket att göra med min egen. Jag förlorade min lillebror i en olycka. Jag har behövt tänka mycket på hur man skriver om sorg. Problemet med sorg på film och tv är att den är väldigt direkt. Folk som gråter och skriker. Avgrundsvrål. I verkligheten är sorgen väldigt tyst, har jag upptäckt, säger Michaela Hamilton.
Hur skildrar man det på film?
– Man skildrar allt annat. Det sjuka med sorg är att man tror att hela världen ska stanna upp. Men den gör inte det. Alla andra fortsätter köpa kaffe, gå till jobbet och sitta på möten trots att ens egen värld stannat. På något sätt vaknar man till slut och förstår att man måste hoppa på igen. Annars missar man tåget. Då gör man rätt mycket skumma grejer för att ta sig igenom dagen. Det är mycket skam inblandat. Får jag skratta eller inte? Borde jag gråta mer? Man vet liksom inte. Det är den där skammen vi har försökt skildra. En människa som försöker komma tillbaka från en personlig tragedi, men som inte löser det så bra. För det som är sant med sorg är att ingen vet hur man gör.
Jag gissar att det här är det projektet som du varit mest känslomässigt investerad i någonsin.
– Jag tror aldrig jag kommer göra något lika personligt igen. Jag är egentligen inte så intresserad av att prata om mig själv. Men om det är någonting jag kan så är det sorg. I början skämdes jag mycket för det jag skrev. Jag skämdes för att jag blottade mig. Får man göra såhär? Gör jag våld på personen som dog? Jag var rädd för det även om det här är en helt annan historia. Nu är jag otroligt glad att jag gjorde det. Det har varit en terapi jag aldrig hade haft råd betala för.
Sigge och Zara är tydligen för fina för att lämna USA för min skull. Men Edvin, som fick sitt internationella genombrott med Young Royals, och Felicia, som spelade i samma serie men gör sin första riktiga huvudroll i En del av dig är fortfarande jordnära nog att låta sig intervjuas. På internet spekulerar somliga i om de är mer än bara kollegor. Men den som intresserar sig för sådant får vända sig till andra tidningar än Nöjesguiden. För varför skulle man egentligen bry sig om kärlek när man kan bry sig om konst?
Det är en ganska tung film. Hur har det varit för er att gå in i allt det här eländet?
Felicia: Jag ska inte ljuga. Det har varit tufft. Jag har längtat efter att få göra en huvudroll sedan jag var liten. Det här är det enda jag vill göra. Men det var väldigt intensivt. Jag filmade varenda dag. Och när jag inte filmade pratade vi bara om karaktären. Det tar över hela ens liv, på det bästa sättet. Men det är också väldigt utmanande.
Hur gör man för att hantera det?
F: Man springer in med huvudet före och hoppas att man kommer ut på andra sidan. Jag och Edvin har stöttat varandra mycket också.
Ni har ju gjort jobbat ihop flera gånger, till exempel i Young Royals och Avgrunden. Kändes det kul att göra det igen, eller kände ni ”Fan, inte den där jäveln en gång till”?
Edvin: Jag suckade högt. Nejdå, jag jublar och skuttar inombords varje gång jag får jobba med Felicia.
F: Det enda som suger är att det kanske börjar bli så många att vi inte får göra det mer. Netflix kanske tröttnar på oss.
Hur var det att få vara tonåringar igen?
E: Åh, jag får rysningar när du säger det!
Hur mörka var dina tonår egentligen, Edvin?
E: Haha. Vi har sagt att den här filmen handlar om hur vidrigt det är att vara 17. När man är i den där åldern är man bara knäpp och försöker hitta sig själv.
F: Kul för alla 17-åringar därute att läsa.
E: De är ju dumma i huvudet, kan jag säga. Nej, men jag vet inte. Man känner ju igen sig i det karaktärerna går igenom…
F: Det finns en slags oskuldsfullhet som jag kan sakna. Annars var det bara en omtumlande period som är ganska obehaglig att se tillbaka på. Min karaktär är ganska osäker. Det finns en del av mig som är det också. Jag har jobbat hårt för att bli fri från den. Nu behövde jag omfamna den. Det var läskigt.
E: Det är terapeutiskt som fan.
Både Sigge och Zara är ju vänner till dig, Michaela. Är det Anna Kinberg Batra som har lärt dig hur man rekryterar?
M: Hahaha. Sigge kände mig när min bror dog. Jag tror att det gjorde att han var minst lika mån om att den här filmen skulle bli bra som jag. Han har aldrig varit rädd för att komma med förslag på förändringar eller pusha mig. Zara fick läsa manuset för att hon skulle ge mig feedback. Hon är filmnörd. Hon reagerade starkt när hon läste det. Då kom jag på att hon skulle kunna göra karaktären väldigt bra. Men jag vågade knappt fråga henne. Jag vet ju hur mycket hon jobbar. Till slut frågade jag om hon ville göra audition…
Kom inte dragandes med att Zara Larsson behövde göra audition.
M: Jo!
F: Jag älskar att det är så raka frågor.
M: Jag och Frasse känner också varandra…
Det där var ingen fråga. Det var ett påstående. Det här är däremot en fråga: Sigge har ju inte regisserat förut och Zara har inte skådespelat förut. Var du inte rädd att de skulle fucka upp det för dig?
M: Tvärtom. Det är det som är så fint med att ha polare. Man ser potentialen i dem. Sigge var jag aldrig orolig för. Han är en underbar nörd som blir besatt av grejer. Precis som Zara.
Hur påverkar det vänskapsrelationerna att jobba tillsammans?
M: Inte alls. I den här branschen måste man tåla feedback. Det är väldigt många människor som ska tycka till om det absolut känsligaste du har varit med om. Om något har vi kommit närmare varandra.
Men Edvin och Felicia då, hur tyckte ni att det var att jobba med alla amatörer på viktiga positioner?
E: Zara gick in och sopade mattan. Hon var inte rädd för någonting. Jag har faktiskt aldrig sett något liknande. Jag kommer ihåg hur jag var när jag satte min fot på en inspelning för första gången. Jag darrade mig igenom varenda scen.
F: Jag är också jätteimponerad. Det var fett kul att spela mot henne.
E: Sigge är gjord för att göra film och berätta. Alla som har lyssnat på två minuter av Alex och Sigges podcast fattar det. Dessutom är han filmnörd. När det var pandemi åkte han till Las Vegas för att gå på bio för att det var det enda stället i USA där det gick.
Kan man inte bli irriterad om någon som aldrig har skådespelat förut tror sig veta hur man gör ens jobb?
F: Det skulle man ju kunna bli om någon på riktigt trodde det. Men så var det varken med Zara eller Sigge. Båda var otroligt lyhörda och öppna för att lära sig.
E: Jag skulle säga att du låser upp väldigt mycket i människor runtomkring dig. Hade det inte varit du som spelade huvudrollen hade det varit en helt annan grej. Du har en förmåga att få människor att tagga till.
F: Det enda man vill är ju att det ska bli så bra som möjligt. Hur man tar sig dit spelar ingen roll. Sigge har något väldigt förtroendeingivande över sig. Det är något med hur han pratar om karaktärerna som gör att man förstår att han inte kommer ge sig förrän filmen är så bra den kan bli.
Märktes det att han inte regisserat förut?
E: På vissa tekniska grejer, absolut. Men det hade ju varit konstigt om han visste allt från början.
M: Jag tyckte det var kul att han inte kunde en del förkortningar. Men det är det nog många regissörer som gör utan att avslöja det. Sigge har aldrig lajvat att han kan lingot.
F: Det är nog det som gör att det flyger. Hade han låtsas ha koll på saker han inte har koll på hade det nog blivit svårt.
M: Själv hade man ju stått och googlat. Så ni kände inte att han fan inte ska visa er hur man skådespelar?
E: Nej. Han har en sådan lekfullhet i tonen när han pratar med en. ”Vad skulle hända om du gjorde såhär istället?”. Det går inte att bli arg på.
F: Allt du frågar om nu är ju sådant man hade farhågor om innan. Sen kom man till set och märkte att det fungerar. Hans sätt att regissera är inte tillrättavisande på något sätt…
E: Jag är ingen expert på allt men…
Är du inte?
E: Hahaha. Det jag skulle säga var att det är det som är skapandeprocessen, att man inte vet. Man kastar sig ut i det okända. Då är alla på samma nivå. Jag kunde också kasta ur mig idéer.
F: Han kanske gav oss lite extra plats att våga. Våra idéer togs emot så öppet.
Hur tycker ni att filmen blev?
E: Det är en så jävla stark film måste jag säga. Det är svårt för mig att säga någonting utan att låta partisk…
Det är ingen som kräver opartiskhet av dig.
E: Det är en fantastisk film. Det är en fantastisk prestation av Felicia.
M: Jag vet inte om manuset är bra eller dåligt eftersom skådespelarna är så bra. Satan vilken nivå av skådespeleri. Felicia gör en sjuk insats. Det luktar Guldbagge om henne.
E: Vad är det för fel på dig?
Man ska inte jinxa eller?
F: Det är att skjuta sig själv i foten.
Hon skjuter väl snarare dig i foten. Är du lika imponerad av filmen?
F: Jag är framförallt otroligt lycklig över att jag fått göra det här. Det kanske låter jättekonstigt, men jag har så jävla svårt att säga något om en film där jag är med i varenda bildruta. Jag är bara tacksam för att jag har fått göra det med det här gänget och att vi gjort något som jag tror är fett.
Den släpps på Netflix i hela världen. Bryr ni er om något annat än att den ska bli en internationell succé?
E: Det är så svårt att ta in. Det går inte att tänka på det riktigt. Närmast hoppas man väl bara på att människorna i ens närhet ska tycka att den är asfet.
F: Och att någon fet regissör ringer en.
E: Det är skitspännande. Man märker att det finns förväntningar. Det är inte friskt att gå runt och tänka på det. Men det är klart att man gör det ibland ändå. Jag ska inte ljuga för dig.
Nej, i så fall blir det det sista du gör i den här branschen. Vad hoppas ni att tittarna ska ta med sig?
F: Jag hoppas att de tar med sig en ljusglimt, något slags hopp. Jag hoppas såklart att de blir berörda, men att de får med sig något ljust.
Döden är inte bara tråkig?
M: Du kan inte ta någonting på allvar va?
Nu låter du som mitt ex.
M: Jag hoppas i alla fall att tittarna tänker på att ingen vet vad den håller på med. Det är så viktigt att tänka på det. Ingen vet någonting. Det är väldigt få som gör det man borde göra. Vad det nu är.
Läs även Frasse Levinssons intervjuer med Pete Doherty, Victor Leksell, Valter Skarsgård, Konstab, Little Jinder, Joel Alme, Bianca Meyer och Jonatan Unge, Benjamin Ingrosso, Liv Strömquist, Veronica Maggio och Alex Schulman
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 05, 2024.
