Anis Don Demina: "Jag är helt talanglös"

Varför vill han bli indie? Hur blir man framgångsrik utan talang? Och vad får Anis Don Demina att göra en dokumentär om Utöya? Frasse Levinsson träffar den hårdast arbetande mannen i nöjesbranschen.

Det brukar sägas att det enklaste sättet att bli miljonär är att vara miljardär och köpa ett flygbolag. Saknas den där miljarden i startkapital tvingas man oftast förlita sig på hårt arbete. Det vet Anis Don Demina. Han började sitt liv med två tomma händer i Jordbro. De två tomma händerna använde han till att dj:a gratis på Lion bar så ofta han kunde. Nu har han precis sagt sayonara till skivbolagsjätten Warner Music för att tillsammans med fyra heltidsanställda kunna göra musiken helt och hållet på sina egna villkor. Men att bara vara skivbolagsdirektör, artist, låtskrivare och producent är naturligtvis inte tillräckligt stimulerande. Därför driver Anis en av Sveriges största Youtube-kanaler och har en podcast med Behrouz ”Berra” Badreh. Några morgnar i veckan väcker han dessutom tuppen på väg till sitt arbete som programledare för NRJ Morgon. Det är inte i första hand fantasierna om att simma runt i en Joakim von Anka-binge med pengar som driver honom. Det är rastlösheten.


Jag antar att du har super-damp?
– Jag har inte blivit diagnostiserad av en doktor. Men jag är inte frisk.

Det har aldrig varit aktuellt att kolla upp?

– Nej, jag tycker att mitt liv är bra. Om jag skulle ha det så är det ändå inget problem för mig. Det är bara så jag är. Hade jag mått dåligt hade jag nog velat utforska det mer.

Vad svarar du om någon frågar vad du jobbar med?

– Jag säger att jag jobbar med underhållning. Eller att jag är snickare.

Snickare?

– Om jag är uttråkad och märker att den som frågar redan vet säger jag att jag håller på med snickeri.

Hur länge kan du låtsas vara snickare?

– Inte särskilt länge. Jag vill inte vara oskön.

Det är ju ganska vanligt att människor med damp får tusen olika ideér om projekt utan att palla genomföra någon av dem. Vad är det som gör att du har sådan follow through?

– Jag älskar att genomföra grejer. Det är kul att sätta bollar i rullning och ro saker i hamn. Många är nog rädda för att det ska gå åt helvete. Jag har misslyckats med många projekt. Mitt första koncept för matlagningsvideos föll så jävla platt. Det hette Matlagning för idioter. Idén var att jag som inte kunde laga mat skulle försöka laga mat. Humorn fanns där. Men det jag inte hade tänkt på var att ingen vill se någon som inte kan laga mat försöka laga mat. Så jag fick sätta mig vid ritbordet och börja om. Då kom jag på konceptet vi har nu, som är att laga virala Tiktokrecept med en intressant gäst. Det flyger jävligt bra. Man får gnugga tills det funkar.



Du tycker inte som vissa av oss andra att livet känns totalt hopplöst och vill fly om du inte är omedelbart bra på en ny grej?

– Nej, det ingår. Man måste göra sina 10 000 timmar. Jag gräver ju där jag står också. Typ när jag började med standup. Jag har ju stått på scen hela livet. Och vill tro att jag har lite förståelse för humor med tanke på underhållningen jag gör. Det kom väldigt lätt för mig. I alla fall första föreställningen. Då hade jag så många historier ur mitt liv som är jävligt roliga. Typ när jag fick Dermot Clemenger att säga knulla din mamma på syrianska i Let’s Dance-finalen. Faktumet att han säger det i tv är kul. När jag skulle skriva min andra föreställning hade jag bränt alla historier och blev tvungen att skriva nytt material. Det blev inte lika bra. När jag klev in i logen efter sista föreställningen på Cirkus kände jag mig helt tom. Jag tänkte att antingen viger jag mitt liv åt det här, släpper allt annat och försöker göra Globen. Men det ville jag inte. Jag kände mig färdig med standup.

Vad är nyckeln till att bli riktigt bra på något?

– Att göra det. Och att vara lite delusional. Jag känner vissa människor som är superframgångsrika. De är inte nödvändigtvis så smarta, men de är helt knäppa i huvudet. Jag är nog inte heller jättebright i skolboken, men jag är delusional nog att tro på mig själv. Det är där det tar stopp för många, deras ”sunda förnuft” sätter stopp.


Självförtroende trumfar talang?
– Ja. Du kan ha hur mycket talang som helst. Men om du inte tror på dig själv, vem fan ska då göra det? Jag är talanglös. Jag har vissa udda talanger, jag kan slänga kepsen såhär så att den landar på huvudet…

Anis tar av sig sin keps, slänger upp den i luften så att den roterar ett varv och försöker fånga den med huvudet. Han missar. Kepsen hamnar i hans knä. Eftersom Anis varken skrattar eller ser det minsta generad ut är det svårt att avgöra om jag precis bevittnade ett skämtsamt försök att illustrera en poäng eller ett riktigt misslyckande. Vissa saker är det väl helt enkelt inte meningen att vi människor ska förstå, tänker jag innan han fortsätter sitt resonemang.

– Jag sjunger inte bättre än någon annan. Jag rappar inte bättre än någon annan. Jag är inte roligare än någon annan. Jag är inte bättre dj än någon annan. Men jag har en jävla arbetsmoral och jag tror på mig själv så jävla mycket. Ibland när jag hör någon med värsta sångrösten kan jag känna ”Fan, ge mig den där så ska jag ta över världen”.


Var kommer självförtroendet ifrån? Har du alltid haft det?

– Jag vet inte. Så länge jag kan minnas i alla fall. Har kanske ärvt det av farsan. Jag tror bara att allt går. Det finns så många människor som har bevisat att allt är möjligt. Det är bara att tuta och köra.

Är det ett helvete att leva med dig?
– Det är ingen som lever med mig. Så förmodligen. Eller såhär: Det är nog ett helvete att behöva anpassa sig efter mig. Jag har fan svårt att anpassa mig efter mig själv. Men saker måste bli klara. Jag har en polare som är otroligt disciplinerad med sin träning. Han har 76 magrutor. Lika disciplinerad som han är med träningen är jag med jobbet. Det ska upp fyra videos i veckan, om det så är det sista jag gör. Det finns inget annat. Sedan jag började med det här har jag aldrig tagit en paus. Jag jobbar tills jag är klar.

Vad är den längsta semestern du haft?
– Någon sommar mådde jag inte så bra och tänkte att jag skulle ta en månad off. Jag var borta en vecka. Sen kom jag hem och började jobba i smyg. Jag vet inte vem jag är utanför det här. Det finns en del av mig som är nyfiken på det och bara vill stänga av alla kameror, åka till Asien och hitta mig själv. Men jag måste bli klar med allt först. Och det kommer ju nya saker hela tiden. Ibland tänker jag att snart kommer allt bli lugnare. Jag har tänkt så i sju år. Det har aldrig blivit lugnare.

Är det 100 procent ren lust som gör att du jobbar så mycket eller finns det ett visst mått av att du inte vill se de otäcka filmerna som visas i den inre biosalongen om du tar en paus?
– Det är nog en kombination. Vissa människor dricker alkohol för att fly sina problem. Jag glömmer verkligheten lite när jag jobbar. Det värsta jag vet är att inte ha något att göra. Förra sommaren var det meningen att jag skulle vara ledig tre veckor. Då gick jag och köpte en Leica-kamera och lärde mig plåta. Sen var jag fotograf i tre veckor. Fotade random människor på stan. Jag kan inte bara sitta och existera. Det är waste av liv.

Vi sitter i Anis Don Deminas studio på Kungsholmen. Han säger att han måste nypa sig i armen varje gång han kommer dit och träffar sina anställda, som köper lunch och betalar hyran med pengar de tjänat på att göra hans grej. Där har han spelat in de första fyra låtarna som han ska ge ut efter att ha lämnat Warner Music. En vän av ordning undrar vad som lockar en så bred artist att bli indie.
– Jag fick bara ge ut en eller två låtar per år. De ville bara göra jävligt kommersiella grejer. Jag ville skriva och släppa många fler låtar. Många gånger kom jag med låtar som de inte tyckte var tillräckligt kommersiella. De tyckte inte att det lät som topp 50.

Ursäkta min franska, men du gör väl den mest kommersiella musiken som finns?
– Jag är en kommersiell hora. Det vet jag om. Herregud, jag försöker inte vara en kreddig kille. Men varje år frågade skivbolaget om jag inte skulle göra Mello. Men jag har gjort Mello. Jag har programlett Mello. Jag vill inte göra det mer, även om jag är ett schlagerfan och älskar Mello. Mina nya låtar låter kanske inte som självklara topp 50 låtar. Då är inte majorbolagen jättepepp. Vilket jag fattar. Det är business. Men jag vill inte behandla min musik som en business. Jag vill få utlopp för min kreativitet.
– Men jag älskar businessdelen också. Att göra en plan och kalkyl över produktionskostnader och distrubtionskostnader och marknadsföring… Jag blir så taggad på att jobba bara jag pratar om det. Det är så kul.

Hur hörs det på låtarna att du inte dansar efter majorbolagens pipa längre?
– Jag tror att det hörs att det här är en kille som säger vad han tänker och känner. Texterna är inte lika generella längre. Vem är som oss eller För stora för den här stan är jävligt bra låtar. Men texterna är jävligt generella. De kan passa vem som helst. Det är ju lite de man har i åtanke när man skriver en låt till Mello eller gör en EM-låt. De ska träffa varenda svensk. Och det är svårt. Lyssna på Markoolios In med bollen i mål. Hur fuck ska man toppa den? Varför lyssnar vi inte bara på hans låt? När vi skulle göra de här nya låtarna frågade min producent Sebastian vad jag går igenom, vad jag känner och vad jag vill säga. Det är frågor jag aldrig fått i en studio förut. Det är mindre produkt och mer själ.

Vad gick du igenom?
– Första låten Pusselbitar handlar om slutet av en relation. Hundra handlar om när jag träffar någon ny. 30 grader gästas av Mwuana och handlar om när man är lite fram och tillbaka och inte vet vad man vill. Jag sjunger ”Jag vill segla i Kroatien och dricka fina viner i Italien”. Samtidigt finns det en tjej där och det är jävligt rörigt. Den fjärde låten kommer i september och heter Hör någon mig? Det är det djupaste, mörkaste och vackraste jag någonsin har skrivit. Det är väldigt naket. Jag har tagit in en stråkorkester. Det är vackert. Det är känslosamt. Det kommer bli gråt.

I Hundra undrar du om du hade blivit omtyckt om du hade busskort och ett nio till fem-jobb. Är inte det bara ett listigt sätt att skryta om hur framgångsrik du är?
– Kanske. Det är lite flex. ”Jag plockar upp dig i min G Wagon”. Det är klart det är det. Men det är ju också min verklighet. Det handlar om min rädsla för att räcka till utan de här grejerna. Precis innan refrängen sjunger jag ”Hade du älskat, brytt dig om mig, även om jag kantades av ångest?”. Duger jag som jag är? Det är det som är den stora frågan. Det är inte bara ”Hej, jag kör en fet bil”.

Hur står det till med självhatet?
– Det är upp och ner. Jag har mycket imposter syndrome. När ska de komma på den här bluffen? Jag har pratat med många artistkollegor som känner samma sak, så det är nog inte helt ovanligt. Den värsta känslan är när jag varit iväg på gig med alla mina polare och kommer hem. De kommer hem till sina partners och liv men jag kommer till en stor tom lägenhet och bara ”Jahopp?”. Då blir jag så ”Fan, ska jag köpa en drönare?”. En fet drönare med fotokamera för att sysselsätta det svarta hålet. Men jag vet att det inte är lösningen. Och i slutet av dagen är jag så jävla lyckligt lottad. Jag klagar aldrig. Jag hatar att tycka synd om mig själv och jag hatar när folk tycker synd om mig. Jag har varit jävligt öppen med att jag går i terapi i min podd, för jag har märkt att många killar hör av sig och säger ”Fan vad sjukt att du vågar säga de här grejerna. Jag känner exakt samma sak.” Mina mörkaste dialoger med min psykolog kan jag ha med Berra i vår podd. Berra är väldigt klok och har väldigt mycket bra input. Jag har kommit till så mycket insikter om mig själv senaste året. Typ ”varför pratar jag alltid om mig själv?” eller ”Varför är jag så jävla självgod?”.



Varför är du så jävla självgod?
– Jag vet inte… Det är massa grejer i min barndom. Att jag kommer från ingenting. Varför har jag ett jävla shoppingmissbruk? För att jag drömde om allt det här. Mitt 13-åriga jag lever sitt bästa liv. Han har alla prylar han ville ha. Kameror, drönare, allt. Det tycker jag är fair. Jag kan mer ifrågasätta varför jag har kläder från Balenciaga. Vad fan då för? Det är så jävla efterblivet. Det grundar sig i att jag vill att folk ska tycka att jag är cool. Men coolheten ligger ju inte i tröjan. Det är sådana saker som jag har jobbat mycket med. Nu köper jag bara grejer som jag hade köpt även om inte Instagram fanns.

Du har på dig en Balenciaga-tröja just nu.
– Den har jag ju betalat för innan jag fick den här insikten. Jag gillar den här kepsen. Den är från Fafo, bästa märket. Det står för ”Fuck around and find out”.

Varför började du gå i terapi?
– Jag kom ut ur en relation.

Att jag ens frågade.
– Jag började undra varför jag kände vissa grejer. Varför kunde jag vara lite svartsjuk? Varför var jag rädd att hon skulle hitta någon som är bättre än jag? Jag fattar ju att det är dålig självkänsla, men varför? Vad grundar det sig i och hur tvättar jag bort det? I tre månader gick jag dit, betalade 1500 kronor i timmen och sa ingenting. Jag snackade väder och vind i tre månader. Hon var så trött på mig. Till slut vågade jag öppna de här jävla dörrarna. Hon hoppade av glädje.

Har du fått någon klarhet i vad den dåliga självkänslan beror på?
– Massa grejer. Saker som hänt i min barndom som jag förträngt men sakta men säkert vågar titta närmare på. Det är en process. Hon ger mig verktyg. Om någon berättar att den dricker Coca-Cola börjar jag tänka på senaste gången jag drack Coca-Cola. Men hon har lärt mig att jag ska ställa fem frågor innan jag börjar prata om det. Så länge man är uppmärksam på sitt beteende kan man bli bättre. När man börjar tänka att man är perfekt är man knullad.

Vad är det viktigaste du lärt dig?

– Att våga vara ärlig mot mig själv, lätt.

Om vad?

– Att jag är överviktig till exempel. Jag är snygg ändå. Men hälsan då? Den typen av saker. Man ska bli bekväm med sina demoner. Det är jobbigt, men sunt.

Du tycker inte det är läskigt att vara självutlämnande i musiken?
– Jo, såklart. Men det är också fint. Jag tänker att om jag kan få en person att känna något bra eller få ut något bra är det skitsamma vad folk tycker om mig.

Hur mäter du framgång? Vad krävs för att du ska bli nöjd?
– Jag blir aldrig nöjd, det är det som är problemet. Jag vet inte. Det är delvis siffror, såklart. När det kommer till Youtube är det lätt att mäta siffror. Det är väldigt direkt. Med musiken är det annorlunda. Det är en längre process innan du ser någon avkastning. Om jag kommer hem från jobbet majoriteten av dagarna och känner ”i dag har jag gjort mitt bästa, i dag har jag maxat det, i dag har jag gett allt” är det okej.

När du gör youtubevideor om till exempel Utöya eller 9/11, kommer det ur ett genuint intresse för de händelserna eller gör du det för att du vet att det kommer få många tittare?
– Jag älskar storytelling, konsten att få någon att sitta fastklistrad från start till slut. Det är en konst, som är väldigt kul och spännande. Framförallt när man gräver lite i det och leker med allt från ord till tonalitet och ljudeffekter.  Jag har såklart vad som funkar i åtanke, jag är inte dum. Det är en business. Men jag älskar storytelling. Det är därför jag älskar Dave Chappelle. Han kan stå och snacka om en lampa som jag inte bryr mig det minsta om, jag kommer sitta fastklistrad ändå.

Är den bästa underhållningen är den som når så många som möjligt?
– Nej. Det är en individuell fråga. Gör Mr. Beast de bästa klippen för att han får 200 miljoner visningar? Förmodligen inte. Det finns kreatörer som jag personligen tycker är bättre. Men det behöver inte betyda att det är bättre. Det är en smaksak. Det är som att fråga vad är snyggt och vad är fult. Allt är individuellt. För mig som jobbar med att nå brett är siffrorna en del av kalkylen.

Vad är du mest stolt över i din karriär?
– Att jag alltid har vågat, vad det än har varit. Det är sällan jag inte vågar testa. Jag hoppas att jag aldrig blir rädd. Det tror jag är folks största problem.

Är du rädd för någonting?

– Massor. Jag är rädd för att bli nöjd. Rädd för att bli lat. Rädd för att vakna från den här feberdrömmen jag lever i. Jag är rädd för att bli sjuk och för att de runt mig ska må dåligt. Jag är rädd för att jag ska tappa vad det nu är jag har som gör att jag lyckats göra det här i sju år. Sådana grejer, som jag inte kan kontrollera. Men det är också meningslöst att oroa sig. Grejer jag inte kan kontrollera måste jag skita i.

Har du blivit bättre på att tränga undan katastroftankar?
– Ja. Mycket. Min psykolog säger alltid ”Titta på bevisen”. Det har hjälpt mig jättemycket

Titta på bevisen?

– Ja. Om jag oroar mig för att det ska bli krig frågar hon om det någonsin har varit krig där jag bor. Eller om jag är rädd att jag ska bli rånad. Har jag någonsin blivit rånad? Typ inte. Jag har haft inbrott…

Det räknas väl i och för sig?

– Det har hänt en gång. Alla andra katastroftankar har jag haft helt i onödan. Det gör mig så jävla irriterad att jag lagt så mycket krut på det.

Du tror inte det finns en risk att du tröttnar på med musiken och sätter igång en ny karriär snart?

– Aldrig. Hade jag tröttnat på det hade jag gjort det vid det här laget. När jag gjorde standup pausade jag musiken, men jag har alltid kommit tillbaka till den. Det är en så stor del av mig. Jag vet inte vem jag är utan den. Sedan kommer jag alltid dra igång andra projekt, för jag är sjuk i huvudet.

Tror du att du kommer ångra på din dödsbädd att du jobbade för mycket?
– 200 fucking procent. Jag ångrar mig redan. Nej, det är klart jag kommer ångra det. Men det är lätt att vara efterklok. Här och nu är det svårt. Jag måste göra alla grejerna. Det måste hända. 



Läs även Frasse Levinssons intervjuer med Michaela Hamilton, Edvin Ryding och Felicia Maxime,  Pete Doherty, Victor Leksell, Valter Skarsgård, Konstab, Little Jinder, Joel Alme, Bianca Meyer och Jonatan Unge, Benjamin Ingrosso, Liv Strömquist, Veronica Maggio och Alex Schulman