Annandag valentines day firar Josiah Wise, mer känd som Serpentwithfeet, med att släppa sitt tredje studioalbum. Och han fortsätter på temat – Grip är erotik, erotik, erotik.
Det är en fin linje mellan sexig och hissmusik, men genom övertydlighet sejfar Serpentwithfeet till det förstnämnda. Både texterna och musiken, för att inte nämna skivomslaget, är sensuella. Om föregångaren Deacon kom ur hjärtekross är det här revanschen. Rebound.
Disponerad huller om buller finns dramaturgin: en trånande Josiah Wise på klubben i Black Air Force, “Choke me now / Fuck me now / Upload that dick into the cloud” i Safe Word och dagen efter hemsläp i Deep end. Det är ett queer nattliv Serpentwithfeet så utlämnande gestaltar. Det finns också det mer nakna, desto mindre bildligt menat, raderna, som “I’m lucky to be word on your page” /…/ “Sorry I’m gushing again.” i “Ellipsis”.
Rösten är nära och nästan flämtande, dessutom är den överallt. Han snålar inte med adlibs. Vokalproduktionen kryllar av runs, wailningar, ASMR och dubbletter. Som en naturlig del av hela ljudbilden är rösten kanske det viktigaste instrumentet för Serpentwithfeet, något som är genomgående i samtliga album. Däremot är bredden större på Grip – rap, soul, R’n’b och ett uns av EDM i Rum / Throwback.
Tre av plattans tio låtar är samarbeten. Det är Yanga Yaya, Mick Jenkins och Ty Dolla Sign, som själv är albumaktuell tillsammans med kontroversen Kanye West, som gästar. Inspelen piggar upp, till exempel inledningslåten Damn gloves – och som står undertecknad Yanga Yaya och Ty Dolla Sign utöver artisten själv – höjer tempot och bryter av mot Josiah Wises träffsäkra men i längden tröttsamma försiktighet.
