Hur många trummisar behövs för att skruva i en glödlampa? Vi har ingen aning, men klart är att Carl Reinholdtzon Belfrage har intervjuat The Smiths gamla trummis Mike Joyce.
Vi lever i den debila Taylor Swift-eran. Musik för barn. Illa skriven text till billiga beats. Unga och halvnakna kvinnor producerade av män. En slags OnlyFans-musikal för populasen. I Sverige har vi mediokra Zara Larsson och ett gäng till jag inte orkar räkna upp. Och musikkritikerna på dags- och kvällstidningarna finner sig glatt i detta och rullar okritiskt ut röda mattan. Men det fanns en annan tid. En tid då musik var för vuxna och musiker var intelligenta och musikkritiken konst. Jag vet, det låter världsfrämmande när man lyssnar på P3 eller läser musikkritiken i dagens kultursidor, men snurra tillbaka tiden till 00-talet och du hittar små Fabergéägg i stark kontrast till dagens illa skrivna Taylor Swift/Zara Larsson-analyser.
Går du tillbaka till 80-talet hittar du en helt annan värld. Istället för valfri På spåret-artist hittar du, om vi till exempel tittar på England – Joy Divison, Happy Mondays, A Certain Ratio och The Durutti Column. Men framförallt The Smiths. När vi står i spillrorna av det vi kallar Sverige, med en kollapsad skola, utraderad arbetsmarknad och politiker från höger till vänster som inte vet någonting mer än hur man spenderar skattemedel på höga arvoden, fallskärmar och content på TikTok blir detta band helt plötsligt dagsaktuellt.
Vi lever nämligen i ett The Smiths-soundtrack utan att ni vet om det. För Morrissey, sångaren i bandet, såg förfallet i Manchester och skapade poesi, konst och komedi av eländet. Nu när kulturkanon är helt glömd och ligger och tickar skattepengar i någon byrålåda så är mitt enda tips till Generation Z – sätt er in i The Smiths universum och en dörr kommer att öppnas mot ett Narnia utan den elaka häxan. Se dock upp för den vanliga missuppfattningen bland journalister att det skulle röra sig om ett dystert band med mörka texter. The Smiths är om man har någon slags bildning och förmåga att tyda ironi och nyanser en resa genom skratt och Manchester-torr humor. Och som en nyckel in i detta paradis har nu trummisen i bandet, Mike Joyce, släppt en bok om tiden mellan 1982 och 1987 då världen fick uppleva det som brukar beskrivas som det åttonde underverket – The Smiths.
Hej Mike, hur mår du?
– Bra, tack! Det är en otrolig uppmärksamhet kring boken här i England och jag har också precis kommit tillbaka från turné med Pete Doherty. Så livet kunde inte vara bättre.
Så du är tillbaka bakom trummorna? Hur är det att spela med Pete? Är du inte rostig?
– Jo, lite i början, absolut. Jag var nervös hur det skulle gå, särskilt som Pete är känd för att improvisera mycket live. Men det har gått oerhört bra och nu i slutet av turnén är jag helt varm i kläderna och skulle egentligen bara vilja fortsätta, men nu är det uppehåll ett tag. Förhoppningsvis kommer vi till Sverige!
Hur är det med Pete Doherty och hälsan numer?
– Han är en otrolig konstnär och jag har bara fått mer och mer respekt för honom ju mer jag har lärt känna honom som artist och person. Och han ger numer intrycket av att vara en renlevnadsmänniska med energi och skärpa. Jag var överlycklig i flera dagar efter att hans gitarrist ringde och frågade om jag ville vara med i bandet.
Ok. Har du fått några julkort från Morrissey då?
– Nej. Och jag väntar inte vid brevlådan varje morgon heller, haha. Sedan den famösa rättegången om royalties pratar vi inte. Vi har inte pratat på 30 år. Jag och Johnny Marr ses då och då, främst på Manchester Citys matcher, men även vårt sociala umgänge är sparsamt. Utöver spåren efter rättegången är vi naturligtvis äldre och har egna familjer och sfärer så allt är helt ok.
Trots detta målar du en fantastisk bild av The Smiths i din bok.
– Ja! Tiden i The Smiths var en dröm! Det var min motivation till att skriva boken, att försöka ge en annan bild än den i media och den som beskrivits i andra böcker. The Smiths porträtteras ständigt som ett dystert band i en dyster tid, men jag har aldrig haft så roligt.
Det kanske sammanföll med svamparna du satte i dig?
– Haha! Nej, det var endast vid ett tillfälle då jag gjorde audition för att få vara med i bandet. jag var oerhört nervös, men dosen var mild och jag spelade felfritt, tack och lov.
Berätta mer om det ”roliga” Smiths.
– Nu har tyvärr Andy Rourke gått bort, men ingen hade en torrare och roligare humor än vår basist. Han var en underhållare av rang från morgon till kväll. Han var väldigt utåtriktad och social och var den jag var närmst med i bandet. På turnéer var han fantastisk att hänga med. Och Morrissey var ju naturligtvis också rolig, men på ett mer sofistikerat och intellektuell sätt. Ingen kunde ta honom i debatt eller konversation. En otrolig hjärna och intellekt. Men han var naturligtvis inte den varmaste och vi var aldrig nära. Det kändes lite som att han såg ner på oss andra. Särskilt mig och Andy. Mellan honom och Johnny fanns en annan respekt. Men det var via honom som jag kom i kontakt med Shelagh Delaney, Oscar Wilde och Elizabeth Barrett Browning. Personer som jag aldrig hade nåtts av annars, då jag kom från ett väldigt enkelt arbetarhem. Morrissey är också orsaken till att jag, och numera även mina barn, är vegetarianer.
Ja, och ni alla fyra i Smiths hade ironiskt nog också väldigt trevliga uppväxter och familjer.
– Verkligen. Mina föräldrar var väldigt klichéartade i bemärkelsen att mamma tog hand om oss och pappa var mer passiv och fåordig, även om han var en närvarande pappa och fick oss att känna oss trygga och älskade. Jag var ju yngsta barnet och fick mest uppmärksamhet. När en bil nästan körde ihjäl mig blev kärleken och uppmärksamheten mångdubblad…
Ja, när jag intervjuade honom i Italien för många år sedan berättade Morrissey att hans neuros aldrig hade med föräldrarna eller uppväxten att göra. Han ville bara inte jobba! Hans mamma uppmuntrade allt som hade med konst och litteratur att göra och köpte allt från pennor, block och frimärken. Frimärkena var till alla hans brevvänner ute i världen, då han var en entusiastisk hemmasittare. Han berättade att hans största trauma var när frimärkena höjdes från 13 till 14 pence! Jag skrattade så jag höll på att kissa på mig.
– Haha, ja det är Morrissey-humorn! Världsklass. Men ja, vi hade alla bra familjer och uppväxter.
Hur är du som förälder själv?
– Jag försöker ta efter mina egna föräldrar, men mer deltagande och samtalande än min pappa. Annars är det, som du vet, svårt att sätta någon speciell prägel. De är barn, har sin egen vilja och mycket är förprogrammerat i dem.
Ja, jag har också den uppfattningen att arv har större påverkan än miljön, även om bägge spelar in naturligtvis. Men det är som Morrissey säger: ”Kärlek är allt”.
– Haha, det har han aldrig sagt!
Nej, det har han inte, hehe. Men oavsett kärlek eller inte kärlek, uppväxt i kolgruva eller bomull, så var The Smiths en blixt från en klar himmel, eller kanske snarare en söndertvättad skjorta bland pastellfärgade kostymer och hårspray. Ni var raka, äkta och intelligenta och skapade något klassiskt som kommer överleva dina barn. Nu skriver kulturjournalisterna om Taylor Swift och annan barnmusik som aldrig kommer att betyda något. Var ÄR indiemusiken idag?
– Ja, det är som Noel Gallagher säger: skivbolagen vill inte ha självgående och egensinniga konstnärer som de inte kan kontrollera. Hellre en okomplicerad Harry Styles eller Benson Boone. Det är där vi är idag. Journalisterna är en del av spelet och måste foga sig i sin dåliga ekonomiska sits. Det är synd, men det är vad det är.
Smiths var ett mycket socialt och politiskt medvetet band. Vad anser du om Storbritannien idag? Bättre än när du växte upp?
– Politiker är likadana allihop. De bråkar mer med varandra än de försöker komma på en lösning för landet. Jag ser ingen direkt förändring från när jag växte upp. Det enda jag önskar är att de någon gång sätter sig ner tillsammans och kommer överens om lösningar som är bäst för folket och landet, men det är väl oerhört naivt att nära den tanken?
The Smiths särprägel handlade om äkthet. Är det inte på ett sätt skönt att The Smiths inte återförenats till skillnad från bröderna Gallaghers påhittade fejd eller The Stone Roses giriga återförening?
– Well, för det första är det omöjligt att återförena The Smiths eftersom Andy Rourke har gått bort. Sedan finns det andra mer uppenbara orsaker till att det blir svårt. Jag är ganska avslappnad till det hela och njuter mest av nuet, att spela med Pete Doherty och tänka tillbaka på tiden med The Smiths som något fullständigt unikt och vackert.
När jag pratade med Morrissey sist gillade han Tommy Körberg och särskilt Judy, min vän. Har du någon svensk favorit? Du ska få lyssna till något som i folkmun heter Broder Daniel. Häng kvar.
– Ok.
(Broder Daniels What´s Good spelas upp)
Vad tyckte du?
– Bra. Jag stampade till och med takten.
Läs även: Frasse Levinsson möter Pete Doherty
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 11, 2025.
