Jonas Lundqvist: "Jag hade Oskar Linnros mjölk i hela ansiktet"

En gång i tiden var Jonas Lundqvist Riches äldsta diskplockare. Det hade han kanske fortfarande varit om det inte vore för Oskar Linnros mjölk.

Det är första dagen på terminen. Sommarlovet, som kändes oändligt när det låg framför honom, kan nu bara skymtas i backspegeln. Fröken frågar om någon i klassen vill dela med sig av sina äventyr. Snart syns fler händer i luften än under rikspartidagarna i 30-talets Nürnberg. Alla är ivriga att berätta om eskapader i fjärran länder. Alla utom Jonas. Han sitter längst bak och tittar oroligt omkring sig. Det lilla hoppet om att inte bli vald dör så fort fröken säger hans namn. Han är 44 år gammal. Fröken heter Dagens Nyheter. Ljuga för mor på självaste julafton? Nej. Rakryggat yppa sanningen? Ja!
– Jag har skrollat på telefonen... Jag trodde att timmarna hos psykologen skulle göra skillnad, men den missunnsamhet jag känner när någon familj är i Italien, ligger vid poolen och skrattar ikapp med hela munnen full av glass och tomatsås är verkligen en liten människas. Jag har också sovit otroligt mycket. Det är inte jättemånga som ringer en om sommaren, säger han till frö… Dagens Nyheter.



Några dagar senare ses vi i Biljardpalatset på Sankt Eriksgatan. Jonas Lundqvist, som släpper skivan Sorgetornets spejare om några veckor, drar en lättnadens suck över att sommaren är överstökad. Jag förstår honom.

Fan vilket stålbad den är för oss som fortfarande inte riktigt har listat ut vad vad vi ska göra av oss själva.
– Det är hemskt. Det är verkligen familjernas årstid. De skrattar åt oss, Frasse. De sitter i sina sommarstugor, det är barn överallt och de bara skrattar åt oss.

De tänker inte ens på oss. Vi ska vara tacksamma om de skrattar åt oss.
– Nej, jag vet. Man finns inte ens i deras tankevärld. 



Det är verkligen ödets ironi. När man gick i skolan satt man bara och tittade ut genom fönstret och dagdrömde om allt man skulle göra om man någon gång kom ur det där fängelset. Nu när det är upp till bevis längtar man nästan efter att någon ska komma och sätta på en handklovarna igen.

– Verkligen. Man trodde att man vara en fågel med jättestora vingar. Så visade det sig att man var en dront.

Vem hade kunnat tro att man skulle börja fantisera om att ha en chef?
– En chef som man antagligen hade börjat bråka med första dagen. Jag mådde så himla bra när jag jobbade som diskplockare på Riche. Sedan blev jag för gammal. Det var någon gång när jag skulle plocka bort Oskar Linnros mjölkglas och mjölken skvätte upp i ansiktet. Jag kunde inte ställa ner det någonstans så jag gick med Oskar Linnros mjölk i ansiktet hela vägen ut till köket. Då kände jag att det här har gjort mig ödmjuk, men nu kan jag inte göra det här mer. Om det inte hade varit för den där mjölken hade jag nog varit kvar där än i dag.

Hur gammal var du?

– 31. De hade aldrig sett en så gammal diskplockare. En dag hoppade ägarens polares son in. Han var 17 år och såklart var han helt värdelös i början. Men jag tyckte om honom direkt. Jag sa till honom att vi gör det som ingen annan vill göra. Ta bort servetter från golvet och sånt. Men han förstod inte riktigt att han skulle börja på botten. Så han gick till köksluckan och hämtade mat. Det blev fel i hela kedjan. Den före detta FN-soldaten som jobbade som kock tog en liten assiett och slängde mot honom så att den krossades bredvid hans huvud. Poff! Jag fick säga till honom att han och jag inte är människor. Vi är kugghjul i ett maskineri. Han slutade nästa dag.

När känner du att du är där du borde vara?

– Jag trivs väldigt bra av att ta tunnelbanan till jobbet, köpa en kaffe på Pressbyrån och gå ner till tennishallen. Fan vad jag är med i samhället då.

Jag var skräckslagen inför att jag skulle börja lira tennis med er. För mig finns det nästan inget otäckare än att vara dålig inför andra. Och det är svårt att maskera att man inte är bra på tennis.

– Det är så många människor i Stockholm som har så hög press på sig själva, för de är så duktiga på andra saker. När det inte klarar av det på banan står de inte ut med sig själva. Där tycker jag du är skitmodig.



Ni har varit så jävla schyssta. Trots att jag knappt gör några framsteg kastar ni inga assietter. Det är KBT för mig.

– Det är kul att du tycker det. Tennis är världens svårare sport. Det är en hemsk vän.

Hela grejen med att ses på samma ställe samma tid varje vecka utan att kröka ihjäl sig är också välgörande.

– Jag håller med. Det är underbart. Jag är så glad att jag börjar jobba i morgon och att sommarhelvetet är slut. Man hade längtat hela året och så blev det bara pannkaka.



Jag har förresten inte betalat min faktura för nästa termin än. Kommer du skicka inkasso på mig?

– Nej, jag vet inte hur man gör sånt. Jag har en person som har hand om allt sånt. Det kostar hiskeligt mycket pengar, men det är så värt det. Jag har inte ens dator hemma längre. Den gick sönder för något år sedan.

Jag vet att du påstår att du går till biblioteket. Är det sant?

– Ja. Men vissa räkningar går inte att betala där, så jag har börjat göra det hemma hos en kompis. Man kan göra det i telefonen också, men då måste man uppdatera den till en ny version…. Oj, jävlar! Vet du vad jag fick nu? Från ETC: ”160 000 besökare på din text. Mest lästa artikeln i år”.

Vilken tur för dig att det dök upp mitt i intervjun.
– Eller hur?

160 000 är skitmycket.

– Är det det? Jag kan ingenting om tidningar.

Mitt rekord är en kvarts miljon. Men det var i Aftonbladet. Det är en större prestation i ETC.
M
– Är det så? Vilken jävla grej. Jag önskar jag kunde känna lite mer glädje. Det känns nästan ingenting. Men det var så himla kul att skriva den.

När kände du dig euforisk senast?

– Jag har rätt nära till eufori, skratt och glädje. Jag föddes med lite flyt. Men jag har svårt att hitta den glädjen när jag är själv. Jag behöver min dotter eller någon gammal polare för att känna den. Så är det ju för oss beroendemänniskor.

Det behövs ganska mycket bekräftelse för att man ens ska kunna lägga märke till den.
– Så är det ju. Jag har dålig självkänsla. Det fina med det är att nästan alla andra människor också har det. Jag fick ett så roligt sms av dig en gång: ”Ursäkta, var jag konstig heller?”.

Jag har en tendens att tro att jag ödelägger hela relationer om jag inte bjuder på en show under de 20 sekunderna man springer in i varandra på stan. Det är hemskt. Men nog mig. Jag ska inte be dig berätta om låtarna på nya plattan, för det vet jag att du inte är så förtjust i. Men du har sagt att du tycker att det är den bästa plattan du någonsin gjort. Vad grundar sig den känslan i?

– Det är nog osäkerhet egentligen. Jag hoppas så himla mycket att det är min bästa skiva att jag säger att det är det. Jag tyckte i alla fall att den blev väldigt tät.

Tät?

– Rak och tät. Kompakt. Du kan nog inte riktigt undgå att höra vad den här plattan säger. Det finns några band som har förstört allting: Beach House, War on drugs, Tame Impala och The National, såklart. Det är mycket mer av en ljudbild och ett sound än att berätta vem fan du är. Man kan höra hur den yngre generationen som påverkats av dem dricker vegojuicer och har råd att göra det rätta. Det är så långt ifrån vad jag tycker att musik ska vara.

Vad tycker du att musik ska vara?
– Totalt jävla äkta. Helt mänsklig. Ganska kass ibland.

Finns det exempel på nya sådana band?

– Ja. Terra. Jag älskar dem så mycket att det blir personligt för mig. De börjar bli ett jättestort band och har en publik som älskar dem på samma sätt som jag älskade Broder Daniel när jag var liten. Jag blir rörd när jag pratar om dem. Jag blir så glad att jag kan gå och se Terra med min dotter. Hon vet att jag spelade i ett band när jag var ung. Jag kan peka på dem och säga det var ungefär så här. Det är laget jag hejar på.

Jag med. Det var sånt jag såg upp till långt innan jag satte min fot på Riche. Jag älskar texten ”Du säger jag har inget val, men ingen tvingar dig att jobba med reklam” ur låten Inget mästerverk.

– Jag känner mig också hemma i den raden. Det är ett väldigt viktigt band.

Din singel En liten pojke är en sån jävla banger. När du skickade den till mig var jag mitt uppe i att slå knut på mig själv för att övertyga både någon annan och mig själv om att jag skulle kunna vara något att ha. Det är alltid trösterikt att höra att andra suttit i samma båt.
– Kul och tråkigt att höra.

Växer den lille pojken upp någon gång?
– Jag tycker fan jag är ganska vuxen som kan lyfta de här grejerna jag sjunger om. Det krävs lite guts och perspektiv. Jag har nog några vuxenpoäng nuförtiden. Jag har en dotter som mår kanon, vaknar upp varje dag och tycker att livet är underbart. Det betyder att jag är vuxen. Resten är ganska luddigt. Behöver man ta det andra på så stort allvar?

Kanske inte. Men jag har nog hoppats att det ska komma en dag när man vaknar upp som Don Draper.

– Vi vuxna blir aldrig vuxna. Det är lite av ett skämt. Jag är ledsen att säga det, men det kommer inte hända så jävla mycket.