Många debutalbum hamnar inte sällan i det trevande och försiktiga. Inte konstigt kanske, då det ofta blir den första ordentliga introduktionen till den breda massan. Man vill ju inte behöva vända i dörren till en fest man precis anlänt till. Någon trevande känsla finns det dock inte hos Malmöbaserade independentartisten Diza Guava. Debuten Autokritik är precis som ett första möte ska vara, pirrigt, ögonöppnande och intresseväckande.
Det är en samling genreblandade låtar med en tydlig grund i svensk hiphop och R&B. Intro har en hypnotiserande produktion och Guava både pratar poetiskt och sjunger ljuvt över fågelkvitter och tvärflöjts slingor. Sen tar albumet ordentligt med fart, ironiskt nog med starten i Tempo.
Guavas uttryck är sensuellt och lekfullt men det har ett tydligt allvar till sig. Modern produktion blandas med mer organiska inslag som cello och flöjt (shoutout till tvärflöjtsravet i Red light district). Man ska inte jämföra, men om jag får lov, så förs tankarna vid flertalet gånger till Daniela Rathana. Det är något med Guavas delivery som kittlar på samma sätt som Rathanas kan göra.
Ibland blir dock den ambitiösa produktionen något övermäktig och artisten försvinner i bakgrunden. Det kräver fullt fokus för att lyckas fånga upp de smarta textraderna, men då på bekostnad av den fulla musikupplevelsen. Vid albumets mittsektion tappar därmed Guava lyssnaren lite. Men lyckligtvis är det snabbt åtgärda. Vid Turndown är jag tillbaka och med henne ända in i slutet av plattan.
Det är modigt att utforska sitt sound på sin debut. Även om det med sina experimentella inslag inte kanske alltid faller rätt, är det något jag applåderar henne för. När Guava finslipat sitt sound än mer lär hon bli en kraft att räkna med och en spännande artist att följa.
