Little Jinder: "Blir kränkt när verkligheten inte stämmer med fantasin"

Romeo & Julia-kärleken, Elle-galan och livets mening. Frasse Levinsson har sänkt en flaska vin med Josefine Jinder och dissekerat de stora frågorna.

Hur är det att vara Little Jinder nuförtiden?
– När jag hade paus från att skriva musik mådde jag väldigt bra. Men så fort jag går in i albumskapandet kastas jag in i ett ganska intensivt självhat. Så nu mår jag inte alls bra.

Är du säker på att du ska hålla på med musik om du mår så dåligt av det?
– Jag kan ju ingenting annat. Nu mår jag dåligt för att det börjar bli klart. Då blir jag jätteängslig. Men när jag bara är i det och gör det känns det helt självklart. Då är det skitkul. Men nu ska folk höra den här skiten också.

Hade du föredragit att inte ge ut det om du ändå fick betalt?
– Då hade jag gett ut väldigt mycket mindre. Kanske en singel var tredje år. Nej, men det är klart jag vill ge ut det. Men jag har inte samma behov av att visa upp mig, säga någonting eller bevisa något för någon som när jag gjorde första skivan. Det är därför folks första skivor är bäst. Då är man så himla sugen på att vara någon. Nu vet jag att jag bara är den här meningslösa personen. Jag orkar inte visa upp det för någon. Man har landat mer i vem man är och…

Insett att den personen inte är så kul?
– Man bara är den man är. När man är ung har man fortfarande bilden av att man kan bli något. Man har fortfarande drömmar som känns trippy. Nu är det mest… Jag bor i Årsta, jag ska betala min hyra och gillar att göra musik. Whatever. Jag bryr mig inte. Då är det obehagligare att visa upp sig.

Nöjesguiden #5, 2022.

Salta diamanter låter som en godissort. Vad kommer albumtiteln ifrån?
– Den har varit med länge. Det är en Lolita Pop-låt från 80-talet. Fiona och jag skulle ha ett band som hette så för att det är ett så snyggt namn. Men det har inte blivit något av det. Jag tänker att det är en så himla fin metafor för en samling goa grejer och tårar. Under skivans gång var det som att jag bara kom på att ”Det här är ju Salta diamanter!”

Vad kan du berätta om skivan?
– Jag sitter och lyssnar på den jättemycket nu, för att jag ska bestämma låtordning och allt. Jag är på ett ställe i livet, eller vad man ska säga, jag har upprepat mig själv väldigt många gånger och hamnat i exakt den situationen som jag skriver om. Att vara i ett uppbrott, i en pånyttfödelse…

Det känns som att du gör slut med gamla Little Jinder varje gång du släpper en ny skiva.
– Det är verkligen som att jag bara går i cykler. Och att det alltid blir en skiva när jag ska återuppfinna mig själv. När jag gör slut med någon eller bestämmer mig för att bli en bättre människa på något sätt. Oftast är det när man gör slut som man blir så peppad på sig själv: ”Nu är jag smal!”, ”Nu är jag snygg!”, ”Nu har jag något att säga igen!”

Och kanske ”Nu behöver jag uppmärksamhet!”?
– Ja. Tröst och uppmärksamhet. Verkligen så. Den här skivan är lite mer att jag tittar på att jag är i den situationen igen Och försöker porträttera de olika känslorna som jag har i det. Det finns en låt på skivan som heter En jättefin dag som handlar om första dagen efter att ha varit svindeprimerad, när man typ blir lite glad av solen.

Jag förstår att du har gått från att producera allt själv till att jobba med andra.
– Jag har producerat den här skivan också. Men jag har gjort den med ett liveband. Under graviditeten och pandemin hade jag så mycket tid att reflektera över vad som är kul. Jag har mått så jävla dåligt när jag har gjort mina skivor. Det är därför Hejdå-skivan heter Hejdå. Jag ville bokstavligen ta livet av mig. På riktigt. Jag var så rädd för att hamna där igen. Jag kan inte det nu, för jag har barn.

Så då valde du ett liveband istället för ett självmord.
– Exakt. Jag valde ut människor som jag vet får mig att må bra. De är svinbra på det de gör. Då behöver inte jag känna att allt ligger på mig. Jag skriver några låtar, sedan går vi in i studion och och så kan det vara lite lättsamt istället för att jag hela tiden sitter ensam i min process.

En av de personerna är Thomas Stenström. Hur känner ni varandra?
– Han bjöd mig på bärs på Musikförläggarnas pris. Så började vi snacka, och så landade där det känns som att det alltid landar: ”Fan, vi borde skriva någon gång!” Jag tycker det är skitsvårt att skriva med folk. Men med oss var det bara som att vi gick ihop. Det kändes som att jag blev mer jag med honom. Jag bara ”Kan vi ses i morgon igen?” Sen slutade vi aldrig. Så han är med på fem-sex låtar.

Apropå er singel Jetplan har du sagt att du alltid går runt och hoppas på olika mirakel. Vilken sorts mirakel hoppas du på?
– Romeo & Julia-kärleken. Det är så banalt. Det känns som att jag fortfarande inte har träffat min person. Du har ju träffat din person, eller hur?

Ja.
– Grattis.

Tack.
– Den låten handlar bara om kärlek. Det är som att man tänker ”Nu sket sig den här relationen, men nästa…” Jag tror typ att det kommer hända.

Det är klart det kommer.
– Det har ju inte gjort det än. Jag har ändå varit ihop med en del nu. Det klaffar inte.

Vad beror det på då?
– Jag tror jag väljer fel. Jag har sökt mig till så konstiga killar.

Träffar du samma typ varje gång?
– Nej, det gör jag inte. Det finns en röd tråd. Och så finns det några som sticker ut.

Vad är den röda tråden?
– Det är oftast någon som är lugn, inte så rolig. En snäll person som jag tröttnar på efter tre månader. Jag blir nog mer kär i bilden av hur någon är än hur den personen faktiskt är. Jag har väldigt mycket fantasi. Jag träffar en person, sedan hittar jag på hur den är. Förstår du vad jag menar?

Jag förstår exakt vad du menar. Man blir så besviken när den personen inte håller sig till manus sen.
– När den börjar agera på ett annat sätt undrar man vad den håller på med. Så har det varit med varenda person jag har varit ihop med. Jag bygger upp någon i fantasin…

Och så visar det sig att han har egna drömmar och föreställningar om sitt liv.
– Usch. Då blir det inte alls som jag har tänkt mig.

Då gör du slut och gör en ny skiva?
– Typ. Jag blir väldigt kränkt när verkligheten inte stämmer överens med min fantasivärld.

Spelar du på hästar fortfarande eller har du slutat hoppas på just det miraklet?
– Jinders travhörna gjorde jag verkligen för pengarna, det ska jag inte sticka under stolen med. Men jag köper en Harry boy ibland, det tycker jag fortfarande är kul.

Man tänker ju att man ska vinna 80 mille varje gång.
– Ja, exakt. Det är mysigt. Det kan absolut hända. Så det är inte helt ogenuint.

Hur är det att vara morsa?
– Det är så jävla mycket roligare än vad jag trodde. Jag var verkligen anti ganska länge. Jag trodde inte att jag ville ha barn.

Fram till?
– Fram till att jag blev gravid. Jag hade lite svårt att se mig själv i den rollen. Jag vet att folk kan bli lite provocerade när jag säger det, men jag tycker inte att det är så jobbigt som folk säger. Jag tror det beror på vad man har levt för liv innan. Sömnlösheten var värre förr, när man var packad dygnet runt. Jag har fått rutiner och någon jag älskar jättemycket och tycker att det är fett kul. Det ger mig mer energi än vad det tar.

Vad tror du att Gio kommer bli när han blir stor?
– Jag vill att han ska bli kock. Inte för att det yrket verkar locka till sig så sympatiska människor. Men om jag hade fått leva om mitt liv hade jag kanske velat hålla på med mat. Eller nej. Jag ljuger. Nu sitter jag och ljuger.

Varför tror du att du tror att du vill bli kock?
– Jag tror att jag tror att jag vill bli kock för att jag hamnar i skov där jag tycker om att laga mat ibland. Då tycker jag att det är jävligt kreativt. Men när jag säger det hör jag att det inte är sant. Det är ju verkligen inte sant att jag hade velat jobba med det.

Du hade slutat första timmen.
– Det hade inte gått. Det blir inte heller så gott när jag lagar mat.

Det är ett stort problem för en kock.
– Nu vet jag vad det är. Jag tycker att det är coolt med folk som är bra på att laga mat. Jag tror att jag vill att min son ska bli det för att jag hade respekterat det väldigt mycket. Men han får göra vad fan han vill.

Vad är det viktigaste att han får med sig i livet?
– Oj… Att han ska veta att jag finns. Jag har upplevt så mycket övergivenhetskänslor och haft problem med det i mitt liv. Så för mig är det viktigaste att han aldrig ska känna sig övergiven. Det är det enda jag bryr mig om. Att han alltid ska veta att jag finns där. Jag kommer aldrig lämna honom, vad som än händer. Det är det enda jag tänker på.

Har du behövt ta tag i egna trauman på grund av att han finns?
– Ja, verkligen.

Vad har du gjort då?
– Jag har gått i terapi. Det har jag gjort hela mitt liv. Men innan spelade det ingen roll vad jag gjorde. Jag kunde knarka ett halvår och sedan vara deprimerad ett halvår och sedan göra en skiva. Jag kunde bara flyta runt i destruktivitet och vara blasé. Det spelade ingen roll om jag levde eller dog. Det var på den nivån. Det går ju inte när man får ett barn. Det fick jag verkligen ta mig en funderare kring. Varför blev det så? Varför hamnade jag där? Kan det bli så igen? Det kom ganska naturligt med honom. Nu har jag en mening med livet. Det hade jag inte innan. Det var så enkelt.

Hur svennigt är ditt liv nu?
– Inte speciellt. Folk tror väl gärna det för att jag fått barn. Jag har ju fått rutiner, men mina dagar innefattar inte riktigt svenniga saker i och med att jag gör det jag gör.

Du har inte börjat ha med dig egen kasse till mataffären?
– Nej. Men de svenniga delarna av mitt liv älskar jag väldigt mycket. Att det finns en ram för hur en dag ska se ut.

Det måste gjort susen för ångest- och meningslöshetskänslor att sluta leva som Pete Doherty?
– Verkligen. Jag gick in i hans hotellrum en gång när han hade spelat på Way Out West. Vi hade sviter bredvid varandra. På morgonen när han hade dragit gick jag och min agent i deras hotellrum och såg vad som var kvar efter efterfesten. Det är det sjukaste jag sett i hela mitt liv. Jag har aldrig sett något liknande.

Berätta.
– Jag kan skicka bilder sedan. Jag tror jag har kvar dem. Det fanns inte en centimeter på mattan där det inte låg ett piller, en trasig rakhyvel eller gräs. Det var som att gå in på ett museum av dekadens. Det var kul att få lite perspektiv. Där ligger man i lä.

Tycker du fortfarande att det är livsviktigt att vara cool?
– Ja. Det är den enda valutan man har. Jag kan inte säga att jag är speciellt cool längre, eller ens att jag har varit. Men det är så jag navigerar i vardagen: ”Är det här coolt eller inte coolt?”

Du fick ett bokkontrakt med Bonniers för tre år sedan. Vad hände med det?
– Det är på gång.

Jag tog för givet att du skulle ha låtit det rinna ut i sanden.
– Nej. Jag har möte med min förläggare en gång var tredje månad. Vi dricker vin och pratar om hur bra boken är. Det är inte så långt borta från att den är klar. Det var bara så mycket som kom emellan.

Vad är det för bok?
– Den går mycket i samma tema som allt annat jag gör. Hela boken handlar om att vara vilse, typ. Så fort skivan är klar ska jag dyka in i den igen. Jag klarar inte av att inte göra färdigt saker.

Hur kommer det sig att du är portad från Elle-galan?
– Jag minns inte vad det var jag sa. Men jag minns att det var något om att det var så sjukt att Tommie X inte var bjuden, när han stylade alla svenska artister på den tiden.

Märkligt att de är så lättstötta.
– Det är typ sju år sedan. Det är en så lång portning. Dessutom är det en sju sidor lång intervju med mig i deras juninummer. Jag får vara med i tidningen, men jag får inte komma på festen. Fast jag kan i och för sig förstå varför man inte får komma på en fest man har sagt är värdelös. Även om man kanske inte måste stå för något man gjorde när man var 24 och dyngrak sju år senare.

Är du portad från några andra ställen?
– Inte längre. Men det känns som att jag var portad från Riche förut. Det var en vakt där som alltid sparkade ut mig. Så fort jag stoppade in lilltån skrek han ”Du ska ut!”. Sedan slutade den vakten. Då var det lugnt.

Jag råkade ta en springnota där häromdagen.
– Jag har aldrig betalat där tror jag.

Jag gick dit och betalade dagen efter.
– Va?

Det känns smartast att vara kontant med dem i det långa loppet.
– Just på Riche brukar jag bara gå hem. De får väl höra av sig.

Hur hårt slag var pandemin mot din privatekonomi?
– Inte alls. Jag skulle få barn då, så jag hade räknat med att ta en paus. Det var jättebra timing. Jag blev permitterad istället. Det var som att jag fick mer pengar än jag skulle haft annars.

Så du kommer inte behöva bestiga fler berg i TV4?
– Nej. Det gjorde jag delvis för att jag ville se naturen. Jag hade aldrig sett naturen. Vad har jag någonsin sett? Jag har hikeat i LA, vem bryr sig?

Det är kul att din bild av naturen är att hikea i LA.
– Jag har bara varit i storstäder. När jag kom dit (till Himalaya, reds.anm) upptäckte jag att det var slavar som skulle bära ens väskor. Det hade jag inte riktigt räknat med. Det känns osympatiskt i efterhand.

Hur kommer det sig att du bara gör en spelning första sommaren utan restriktioner?
– Vi ville inte planera in en turné när vi inte visste om skivan skulle bli klar i tid.

Vad ska du göra i sommar?
– Jag ska spela lite mer än vad som är annonserat. Efter Lollapalooza ska jag typ bara vara ledig. Men jag kommer ha mitt barn. Så det blir intensivt ändå, om man säger så. Jag ska åka till Italien. Åka runt med honom till kompisars landställen. Sen börjar vi repa inför hösten ganska snart.