Dagens kids skulle sälja sina morsor för att få göra reklam för Zalando. Det skulle inte Victor Leksell. Han ligger sömnlös i Torslanda och funderar på hur han ska röva bort Benjamin Ingrosso. Frasse Levinsson möter honom i en bowlingduell och pratar om vad som är viktigt i livet.
Nere i en källare vid Mariatorget ser jag rakt in i Victor Leksells blåbleka ögon. De är inte helt olika två exakt lika stora akvarier. Fast utan fiskar förstås. På en tv-skärm bakom honom står det att man inte ska glömma att det går att använda friskvårdsbidraget till bowling. Frågan är om den sporten verkligen är bra för hälsan. Den första serien vi spelade var definitivt välgörande. Jag var först att slå en strike och fick flest poäng. I triumf ropade jag till Victor att jag snart börjar spela med högerhanden. Efter den spydigheten gick det fort utför. När vi dessutom fick publik i form av min fotograf Linn var det kört. Victor välte fler och fler käglor. Mina envisades med att stå kvar. Risken finns att jag kommer att glömma att det går att använda friskvårdsbidraget till bowling.
Det är inte bara på bowlingbanan Victor Leksell är en vinnare. Kort efter att debutalbumet Fånga mig när jag faller (som enligt vissa handlar om käglorna på Rock & bowl) släpptes blev singeln Svag den mest streamade låten på svenska någonsin. Nu har den över 200 miljoner lyssningar. I en värld där kulturellt kapital står lägre i kurs än Zimbabwe-dollarn under hyperinflationen 2008 och Fredrik Strage är förpassad till att sälja t-shirts på Carlings är mätbara värden som följare och streams ett språk som alla talar. Vi ska komma till Victors syn på den nya verkligheten, där gränsen mellan artist och influencer suddats ut. Men låt oss först återgå till hans ansikte.
Hur gör du för att alltid se så nyduschad ut?
– Tycker du att jag gör det?
Ja. Du ser ren ut på samma sätt som tjejerna som jobbade på NK när jag var tonåring. De var så rena att man blev rädd för dem.
– Jävlar vad snällt. Jag vet inte hur jag gör. Jag duschar väl? Själv tycker jag nog att jag kan se ganska oslipad ut. Sömnlös, liksom. Det är nog för att jag ofta är det.
Vad håller dig vaken om nätterna?
– Det kan vara att en låt som jag skickat in på mixning inte är tillräckligt bra. När klockan är halv fyra börjar jag räkna timmarna tills jag måste vara uppe. Det stressar mig.
Det har blivit dags för den svåra andra skivan. Hur är läget?
– Jag är skräckslagen och lättad. På något sätt har jag det jobbigaste bakom mig. Jag fick ju en så stor låt med Svag. Länge försökte jag bara leva upp till den. Jag spelade safe och släppte bara singlar. Sen insåg jag att jag har hur många låtar som helst. Folk verkar vilja ha mer musik. Då ger jag dem mer musik.
Finns det en del av dig som tänker ”Om de nya låtarna inte streamas lika mycket som Svag är det jag som går och hämtar snaran”?
– Nej. Jag har varit där. Nu försöker jag strunta i streams. Jag känner att jag är på en bra plats i mig själv och att jag har andra saker som jag vill uppnå än att skapa den låten som streamas mest.
Vadå till exempel?
– Att må bra. Att tillåta mig själv att inte tänka på att tillfredsställa alla hela tiden. Jag såg någon grej om att man kan tjäna massa pengar på Snapchat. Först tänkte jag att det lät rätt chill. Men nu värdesätter jag privatlivet och att slippa tänka på att jag är offentlig. Jag försöker vara så vanlig som möjligt.
”Vad ska jag med en banan till?”, som Henrik Berggren sa. Har albumtiteln Tid och Tro förresten något med Tro och tvivel att göra?
– Det kom jag faktiskt på efter att jag skrivit låten. Men det är klart det är en liten flirt till den store.
Håkan Hellström ligger alltid och skvalpar i bakgrunden?
– Såklart. Det tror jag att han gör för de flesta. Eller i alla fall för mig som är från Göteborg och har fått uppleva det stora med honom.
Hur skulle du beskriva skivan?
– Som ett kapitelavslut. Ett gäng härliga kärlekspoplåtar.
Vilket kapitel är det som avslutas?
– Det som började 2020. Jag släppte mitt första album när pandemin precis hade börjat och fick min största hit. Jag var helt säker på att världen skulle gå under de åren. Det var jävligt snopet. Jag trodde inte att jag skulle få sjunga den inför publik. Men sen fick jag möjligheten att göra en monsterturné 2022. Då hade låten funnits i två år. Jag fick en oerhörd respons.
Det sägs ju att en människa utan scenvana skulle dö av att kliva ut på ett fullsatt Wembley. Vad tror du om det?
– Det ligger nog någonting i det. Man måste nästan härdas för att kunna stå där och göra det. Det jobbigaste är efteråt, när man ska gå av. Det är helt tyst och man ska försöka sova på kvällen. Jag kan inte sova vanligtvis heller, men jag kan absolut inte sova efter ett gig. Det är så många intryck.
Är det roligt att vara Victor Leksell?
– Delvis. Men det är rätt stressigt också. Jag är mest glad för att jag får göra det jag älskar att göra. Jag blev inte stor jättetidigt i mitt liv. Jag var 23 år gammal när jag släppte Svag…
Det är tidigt, Victor.
– Men jag har jobbat också. När jag gick i gymnasiet jobbade jag på en biograf. Och så har jag vikt kartonger hos farsan och stått i kassan på Ica.
Håkan Hellström var 26 när han släppte Känn ingen sorg för mig Göteborg.
– Jaså? Okej. Jag jämför mig med Benjamin Ingrosso.
Det är klart du gör det. Du är en del av generationen som vill ha två barn, bostadsrätt, Volvo, helst ett par Nobelpris och nästintill vara redo för långvården innan ni fyllt 20. Har du någonsin funderat på att kidnappa Benjamin Ingrosso?
– Vem har inte det? Han är ju en superhjälte. Där har vi någon som ser nyduschad ut.
Hur nyduschad man än är finns det alltid någon som ser mer nyduschad ut. Ser du honom som en rival?
– Nej, det gör jag inte. Det känns som vi gör två helt olika saker. Han är lite mer show. Jag vet inte hur jag ska beskriva det riktigt. Men han är fantastisk. Så jäkla duktig. Jag bor ju fortfarande i Göteborg…
Var?
– I Torslanda. Jag har köpt en lägenhet 300 meter från mamma och pappa.
Vilket är ditt största problem just nu?
– Det är nog sömnen. Och att hinna med att bli vuxen mitt i allting. När jag släppte mitt första album bodde jag fortfarande hemma. Nu ska man ju lära sig en massa saker. Tvätta, hålla ordning omkring sig…
Har du lärt dig det?
– Jag jobbar på det. Jag har en fantastisk flickvän som…
Tvättar och lagar mat?
– Nä. Vi samsas.
Kan du laga mat?
– Nej.
Det är mycket Uber Eats eller?
– Jag är en jävel på det. När jag bodde på Teatergatan i Göteborg hade jag en färdig beställning som jag tryckte hem nästan varje dag. Sjuans köttbullar med mos, lite sallad och grillkrydda.
Har du lagat mat till din tjej någon gång?
– Ja en gång. Då kollade jag på en Phillipe Cohen-youtubevideo och gjorde någon pastahistoria.
Blev det bra?
– Nej, det blev inte jättegott.
Din första skiva skiva fick treor av kritikerna, men många av låtarna blev väldigt populära. Bryr du dig om recensioner?
– Förut gjorde jag det. Sen fick jag möjlighet att prata med Håkan. Han smsade mig på nyårsafton när jag var orolig för nya skivan: ”Skit i alla recensenter. De vet ingenting ändå”. Jag försöker ta med mig det. Jag bryr mig bara om vad de som faktiskt lyssnar på musiken tycker. Även om jag är känslig också.
De har väl förlorat sin betydelse lite grann. Förr när man behövde köpa varje cd-skiva för sig var det nog viktigare att ta reda på i förväg om den var bra eller inte. Nu är det ju riskfritt att lyssna och bilda sig sin egen uppfattning.
– Exakt. Jag tror inte unga läser sånt. Och det är ju främst unga som lyssnar på min musik.
Det pågår ju en debatt om att många musiker är beroende av inkomstkällor utanför musiken för att kunna försörja sig. Jag antar att det inte är ett problem som du har?
– Jag visste inte att den debatten pågick. Men jag tycker såklart det vore gött om musiken genererade mer pengar för alla artister.
Det började med att Little Jinder skrev om sitt kontorsjobb i Expressen. Men hon är ju långt ifrån ensam. Folk skulle bli förvånade om de visste hur många av deras favoritartister som har dagjobb.
– Jag är kanske blessed där. Det beror på hur dyrt man vill leva också. Jag fick åka till Dubai och träffa Basshunter. Där tar de 80 spänn för en burk cola på hotellet. Det finns grader i helvetet.
Hur känner du inför influencerdelen av artisteriet?
– Jag hatar skiten. Jag har inte gjort ett enda samarbete sen jag började. Det bidrar bara till överkonsumtion. Alla ska kolla på varandra och bedömas utifrån vad de har och inte har. Jag tycker det är smutsigt.
Vilken trevlig överraskning. Mina fördomar sa mig att du var mer skrupelfri.
– Nej, jag gillar det inte alls. Jag vill att det ska kännas genuint för den som ska konsumera mig. Det måste finnas någon verklighet i det.
Skulle dina ideal förändras om din karriär börjar dala?
– Absolut inte. Då gör jag hellre nåt annat än musik. Nu har vi lagt rätt mycket pengar på den här skivan. Men egentligen behöver du bara en mikrofon och en dator med ett ljudkort för att skapa musik.
Var du populär i skolan?
– Ja, hyfsat. Jag spelade fotboll, liksom. Jag kanske var mer populär när jag var yngre. Sen försökte jag hålla mig ganska anonym när jag kom upp i högstadiet. På gymnasiet ville jag inte heller sticka ut. Jag försökte mest vara flexibel och…
Inte få stryk?
– Typ. Jag försökte gömma mig lite. Då var jag helt inställd på att läsa ekonomi på universitetet och sträva efter en trygg framtid. Sen tog det slut med tjejen jag hade då. Då började jag se mig omkring och känna att det nog finns mer i livet.
Var du intresserad av ekonomi på riktigt eller var det mest att du ville ha en trygg framtid?
– Enbart det sistnämnda. Det var så jag blev uppfostrad. Det finns dagar då jag kan önska att jag inte börja med musiken också.
Vad tänker du på de dagarna?
– Det kan finnas en charm att ha kollegor omkring sig. Det verkar ju kul att ta en aw till exempel.
Jag har hört talas om en och annan musiker som har tagit ett glas vin efter jobbet.
– Haha. Jag tänkte mer att man sitter på lunchen och bestämmer med sina kollegor att i dag går vi ut och gör någonting tillsammans. Det finns ju inte så många som är lika gamla som mig och gör den sortens musik som jag gör i Göteborg. Det kan bli ganska ensamt. Jag anställde faktiskt en polare så jag hade någon att vara med på dagarna när min flickvän gjorde praktik i Los Angeles.
Om någon skulle påstå att du har samma problem som Veronica Maggio, det vill säga att det är svårt att tro på att du någonsin har varit olycklig kär. Vad skulle du svara då?
– Oj. Då skulle jag säga att de har fel. Det tror jag absolut att Veronica har varit. Och vet att jag själv har varit.
Folk har en bild av att framgång och pengar löser alla problem.
– Det är så sjukt. Men jag kan också köpa det. Jag såg Melodifestivalen på tv varje år när jag var liten. Personerna på tv kändes som superhjältar på något sätt. Men nu när jag fått träffa ganska många människor jag sett på tv inser jag att det kanske inte är så mycket roligare att vara offentlig. Jag tror att dalarna är lika djupa som topparna är höga.
Jag läste en intervju med Kylian Mbappé där han sa att han skulle betala mycket för att kunna gå till ett bageri och köpa en baguett igen. Finns det nåt du skulle betala dyra pengar för att förändra?
– Det är nog skillnad på mig och Mbappé. Jag fattar ju vad han menar. Men jag skulle inte säga att jag har samma problem. Det finns inte riktigt den uppståndelsen kring mig.
Finns det dagar där du är begränsas av att vara offentlig?
– Det kanske skulle vara när jag spelar på Liseberg och egentligen hade velat ha åkband på dagen. Men inte mycket mer än så.
Behöver man inte vara mobbad i skolan för att göra bra låtar?
– Jag vet inte. Det känns som en sån Idol-grej att man måste ha ett trauma. Jag fick också min beskärda del av åsikter när jag var yngre. Jag tror att alla bär på någonting som är ganska tungt. Jag har inte berättat hela min historia ännu. Men det kommer.
På en skiva kanske?
– Inte omöjligt. Men inte på denna skivan.
På skivan finns Din låt som du gjorde tillammans med Einár. Berätta om den.
– Jag och Nisse slog igenom nästan samtidigt. Vi var nominerade till Årets nykomling, tror jag det heter, på Rockbjörnen samma år. Vi började prata om att göra en låt tillsammans rätt tidigt. Den första låten vi försökte göra blev inte så bra. Sen gjorde jag en demo med en tom vers som jag skickade till Nisse sommaren 2020. Han kom till studion, skrev klart sin vers och spelade in den på 40 minuter. Sen köpte jag ut cigg till honom och så åkte han hem. Den skulle egentligen ha getts ut direkt. Men som jag har förstått det var det ganska stressigt runtomkring honom, så vi fick skjuta på det ganska många gånger. Det var… knas. Det var första gången jag behövde gå igenom något sådant. Jag kommer inte från en verklighet där det är vanligt. Det tog jävligt hårt på mig.
Det måste varit hemskt.
– Det var fruktansvärt. En del av mig tyckte det var viktigt att folk skulle få se den sidan av honom som han visar på låten. En av anledningarna till att vi väntade med att ge ut den var faktiskt att han inte kände sig redo att visa sin mjuka sida. När jag hängde med Nisse pratade vi mycket i telefon. Vi pratade aldrig om det livet han levde. Vi pratade enbart om musiken och familj allt sånt där. Han hade ju så jävla mycket mer att säga.
Han var extraordinärt begåvad. Jag kan bli ledsen av att tänka på all musik vi aldrig kommer få höra.
– Jag med. Man hade velat höra honom på ett Drake-album. En discoskiva! Vi fick bara se början. Jag är superglad över vår låt i alla fall.
Vi har ju återkommit till Håkan Hellström några gånger under det här samtalet. Hur var det att spela med honom på Ullevi?
– Helt jävla ofattbart. Jag har ju själv stått i publiken. Första gången var när jag gick i gymnasiet och fortfarande trodde att jag skulle hålla på med ekonomi. När han kom ut på scen skrek hela min själ att det här är något helt annat. Det är det här jag måste göra. När jag fick frågan fick jag gåshud på kinderna. Det var en utomkroppslig upplevelse. När jag vaknade upp dagen efter var första gången jag inte kände någon stress. Den dagen behövde jag inte kolla mobilen.
Kunde du sova?
– Jag sov väldigt gott den natten. Två dagar senare drog hjärnan igång igen. Den började söka efter nästa grej. Jag ringde mina managers Joel och Lisa och frågade vad jag ska göra nu.
Till våren spelar du i Scandinavium. Hur känns det?
– Skitläskigt. Men jag är väldigt tacksam för att det är slutsålt. Det var nervöst att ta det steget. Jag har tyckt att det varit så skönt att köra festivaler för…
Folk är där ändå?
– Ja. Om folk inte gillar mina låtar kommer Maggio och räddar upp det efteråt. Men jag fick en liten försmak på det i somras när jag spelade i Borgholm. Etablerade artister har berättat att det är en speciell känsla att bygga sin egen show där folk bara är där för att lyssna på dina låtar i 90 minuter. Jag är oerhört taggad.
Vilka drömmar finns kvar sen?
– Ullevi. Men jag har alltid sagt att det får vänta. Alla mina polare frågar när det är dags. De får ta det lite lugnt. Jag har mycket kvar att göra innan jag kan ställa mig där.
Frasse Levinsson har tidigare intervjuat bland andra Valter Skarsgård, Konstab, Fröken Snusk, Little Jinder, Jonatan Unge och Bianca Meyer, Liv Strömquist, Veronica Maggio, Benjamin Ingrosso, Alex Schulman och Sigge Eklund och för Nöjesguidens omslag.
