Hur gör man en råbarkad hockeylegend av en svärmorsdröm från Södermalm? Och hur mår Valter Skarsgård när nepo babies är i skottgluggen? Frasse Levinsson träffar en skådespelare som helst är sig själv.
När vi bokade intervjun frågade Viaplays pressperson om vi skulle göra en fotografering i anslutning till den. Eftersom Valter Skarsgård ska pryda tidningens omslag var svaret ja. När vi möts utanför Hotell Rival undrar jag vad han hade haft på sig om han inte visste om att han skulle fotograferas. Han bär grå mjukisbyxor, en svart skaljacka med Hammarbys emblem och en svart Hammarby-mössa. Den personliga stylisten och de lånade pr-byrå-kläderna som brukar vara obligatoriska i sådana här sammanhang lyser med sin frånvaro. Valter Skarsgård är, sitt yrkesval till trots, inte särskilt intresserad av att låtsas vara någon han inte är.
I din instabio kallar du dig skådespelare inom citationstecken. Vad är det om?
– Jag tycker det känns så jävla krystat att kalla sig skådespelare. Jag låtsas vara andra människor ibland, det är allt.
Du tycker att det är pretentiöst, eller?
– Ja, precis. Säger man att man är skådespelare undrar folk vad man har varit med i. Men de har ingen aning om vad jag har varit med i. De har inte sett mig i någonting. Jag är ”skådis”, inte skådis.
Vad krävs för att du ska bli skådis?
– Jag kommer nog alltid vara ”skådis”. Det handlar om hur jag ser på min egen karriär och mitt jobb. Jag tycker det är roligt att ha lite distans till det.
Innebär det att du inte tar dig själv på allvar?
– 100 procent. Det är inte kul att ta sig själv på allvar.
En skådespelare som inte tar sig själv på allvar? Mycket ska man höra innan öronen trillar av. Man kan däremot inte anklaga Valter Skarsgård för att skoja bort sitt jobb. Inför inspelningen av Börje - The Journey of a Legend tränade han ishockey tre dagar i veckan i två år. Utöver det tränade han på gym med Börje Salmings personliga tränare varje dag. De sista veckorna blev det fem timmars stenhård träning om dagen.
– Min tränare visste ju precis hur Börje var. Han pushade mig tills jag mådde sämre än jag någonsin gjort. Sen skrek han ”Sträck på dig! Börje hade aldrig visat sig trött!”. Jag försökte bita ihop. Då säger han ”Vad fan håller du på med? Jag ser ju att du försöker att inte se trött ut, det kan du inte göra. Ingen får se att du är trött!”
– Det slutade med att han ville att jag skulle träna med elektroder som skickade elstötar till musklerna. Han visade på klipp på folk som var starkare än jag som satt och gallskrek. Direkt när vi började kände jag att jag kommer banga halvvägs. Det är den sjukaste smärtan jag varit med om. Det krampar och är obehagligt som fan. Men jag bestämde mig. Till slut var vi uppe på max utan att jag hade rört en min. Han blev rädd för mig. Jag hade hittat Börje i mig själv.
Hur bra är du på hockey nu? Skulle du kunna kliva in i Hammarby hockey utan att göra bort dig?
– Jag skulle göra bort mig direkt. Om det hade varit fotboll hade jag nog kunnat kliva in i ett bra korplag eller kanske något lag i de lägre divisionerna. Men jag var en gamer som inte kunde stå på ett par skridskor när vi började. Jag skulle kunna träna hur mycket som helst utan att jag skulle bli tillräckligt bra för att spela på riktigt. Vårt fokus var mest att det skulle se bra ut.
Gör det det?
– Jag kan absolut låtsas spela hockey på film.
Hade du någon relation till Börje innan du fick rollen?
– Nej. Jag visste att han var en hockeylegend, men hade ingen riktig koll. Jag frågade morsan och några av hennes polare ur generationen som växte upp med honom och de tog tag i mig och förklarade hur stor han var. När jag fick träffa honom första gången började jag fatta. Jag sa till min agent direkt efteråt att jag skiter i villkoren, jag måste få göra den här rollen.
Vad var det du fastnade för?
– Börje. Han berättade om sitt liv och sa att han inte visste om det skulle bli bra film. Allt var filmscener. Han berättade om någon gång när han satt i sin bil och grät och slog sig blodig på ratten efter träning. Sen svalde han det och gick in till sin familj. Han bröt ihop mycket när han var själv. Inte ens hans fru och barn fick se det. Bakom fasaden var han en mjuk och fin kille.
Han kommer ju från en superarbetarklassfamilj i Kiruna, medan du är uppvuxen i en skådespelarfamilj på Södermalm. Var det svårt att relatera till honom?
– Nej. Jag ska inte påstå att jag kommer från en arbetarklassfamilj. Men mina äldre syskon gör det. Farsan hade inga pengar när de växte upp. Södermalm var något annat då, det var ju knivsöder. Den mentaliteten finns kvar i familjen, även om det finns pengar nuförtiden. Jag har haft lyxen att kunna resa mycket och haft det lyxigt på många sätt. Men politiskt är jag väldigt vänster. Jag har aldrig varit någon pappa betalar-kille och har aldrig känt mig bekväm med att fråga om pengar. Jag vill betala mina egna saker. Sedan fattar jag såklart att Börjes familj hade det svårare.
Hur var det för dig när han gick bort?
– Fruktansvärt. Han hade varit och hälsat på oss på inspelningen i Toronto en vecka tidigare. Jag fick reda på det via Instagram. Det bearbetar jag fortfarande.
Jag beklagar.
– Tack. Det har varit skitmärkligt. Han skulle varit med på det här egentligen. Han var inte sjuk när vi började planerade det här. Han blev sjuk precis när vi skulle börja filma. Det har varit så konstigt att behöva göra den här resan utan honom. Det här var ju vårt projekt, som vi skulle göra tillsammans.
Du spelar mot Hedda Stiernstedt, kände ni varandra sedan tidigare?
– Lite grann. Vi gjorde Portkod 1321 tillsammans för elva år sedan. Det var en webbserie och ett av våra första projekt. Vi har inte jobbat ihop sedan dess, men sprungit på varandra några gånger. Hon är en otrolig person och skådespelare. Det var en lyx att jobba med henne igen.
Och nu har ni matchande Toronto Maple Leafs-tatueringar?
– Nästan. Hon har deras klubbmärke och jag har Börjes tröjnummer 21. Det var någon kväll på fyllan när nästan hela teamet tatuerade sig. Jag var lite tveksam först. Jag har inga tatueringar och när man jobbar som skådespelare måste man alltid täcka över dem. Men när Börje gick bort bestämde jag mig för att göra det.
Den här serien har en del ingredienser som talar för att den kommer gå hem i stugorna. Till exempel att den handlar om Börje, som är väldigt omtyckt, och att du och Hedda spelar huvudrollerna. Känner du dig säker på att svenska folket kommer älska den?
– Det är så jävla svårt. Det läskiga med att alla tycker om Börje är att folk kommer hata oss om vi gör det dåligt. Nu tror jag verkligen inte det, just eftersom Börje var med så mycket under processen och att hans familj har varit involverad. Men man vet aldrig.
Men magkänslan är att det kommer bli fett?
– Exakt. Men hur fett? Jag blir virrig av att tänka på det. Jag märker att många är intresserade och att den kommer få stor genomslagskraft. Men hur stor? Även om allt pekar på att det kommer gå bra väntar jag och ser lite. Det viktigaste för mig har hela tiden varit att jag gjorde det för Börje och hans familj. Det är därför det är så konstigt att han inte kommer få se den. Jag har fått höra att det enda han ville göra på slutet var att titta på klipp från serien. Då kanske jag lyckades med min del. Jag hoppas det går skitbra, jag hoppas att folk älskar den. Men allra helst vill jag att Börjes familj gillar den. Om det skulle vara så att de älskar den men resten av Sverige hatar den är jag okej med det. Hellre det än tvärtom.
Brukar du kunna veta när du gjort bra ifrån dig?
– Det är lättare att veta när jag varit dålig. Ofta är det när dialogen känns onaturlig. Det tog mig flera år in i min karriär att fatta att jag får formulera om repliker. Och att ett manus inte behöver vara dåligt bara för att det är skrivet på ett sätt som jag har svårt att få att låta naturligt.
Det måste varit en rejäl polett som trillade ner?
– Verkligen. Svenska manus är ofta skrivna på skriftspråk och inte talspråk. Det kan lätt bli teatralt om man läser för bokstavligt. Men nu svarade jag bakvänt på frågan. Det är svårt att veta när jag är bra. Ibland känner man att man bara är i det, att man inte tänker på om man är bra eller dålig. Då blir det oftast bäst.
– Så var det att jobba med Hedda. Hon gjorde det så lätt att vara i känslan. Man tittar på henne när hon sitter och gråter. Det gör ont i kroppen för att hon gör det så otroligt bra. Då behöver jag inte tänka på hur jag ska få mina repliker att låta trovärdiga. Om din motspelare får dig att känna känslan på riktigt behöver du inte skådespela.
Det känns som att det rullar på ganska bra just nu. Oroar du dig någonsin för allt allt ska skita sig?
– Alltid. Varje dag. 24 timmar om dygnet. Det gör jag oavsett om det går bra eller dåligt. Jag är väldigt orolig av mig. Framförallt när det går bra. Det är nåt jävla självhat som säger till mig att jag inte kan ha det bra.
Det är ju då man har något att förlora.
– Ja, precis. När folk frågar mig om jag alltid kommer vara skådespelare brukar jag svara att jag kommer vara skådespelare så länge jag får, tills folk inte vill ha mig längre. Det är det enda jag vill göra, men vem vet vad som kan hända? Man vet aldrig vad det kan vara som gör att allting försvinner eller att man aldrig får jobba igen. Det kan vara tusen olika saker. Jag har tänkt på alla.
Jag ska inte plåga dig med frågor om din familj. Men i början av året var det mycket snack om nepo babies. Hur mår du när det ämnet kommer på tal?
– Jag tycker det är så jävla fjantigt. Hela diskussionen är så dum. Jag förstår inte riktigt hur folk tror det går till. Min pappa är inte regissör eller castare. Han kan inte ge mig ett jobb. Det har absolut varit lättare för mig att komma in i branschen, för folk har känt till mig. Men jag har provfilmat för hundratals projekt som jag inte har fått. Det finns en anledning till att jag inte har samma karriär som mina syskon. Titta på Alex, Gustaf och Bill. Det är svårt att påstå att de inte är begåvade skådespelare. Det är bara i vår bransch det pratas om på det sättet. Det är ganska vanligt att folk tar efter sina föräldrar i vilket yrke som helst.
Ja, det är intressant att folk är mer intresserade av det när det gäller kulturvärlden än till exempel finansvärlden.
– Exakt. Jag tror att det handlar om avundsjuka. De kanske kämpar med att bli skådespelare själva och tänker att alla jobb går till nepo babies. Jag kan förstå frustrationen. Men jag förlorar jobb till andra skådespelare hela tiden. Det finns tusen jobb jag velat ha som gått till skådespelare som inte har kända efternamn.
Jag tror att man har en ganska tydlig fördel om man växer upp i en miljö där folk inte tittar på en som om man sagt att man ska bli astronaut när man säger att man ska bli skådespelare.
– Jag kan inte påstå att jag inte fått in en fot genom mitt namn. Jag fick provfilma för saker lite tidigare än mina polare som ville bli skådisar fick. Jag har inte behövt göra samma resa som de flesta i Sverige behöver göra. Men jag har aldrig fått ett jobb för att jag heter Skarsgård. Det är frustrerande att folk tror det.
Jag förstår att du blir frustrerad om du upplever det som att folk tror att du inte åstadkommit någonting på egen hand. Det är klart att du måste göra jobbet själv när du väl är på plats.
– Ja, det måste jag. Jag har jobbat i tio år nu. Hade det varit nepotism som gör att man blir Hollywoodstjärna hade jag redan varit det. Jag har åkt till Los Angeles nästan varje år, men jag har aldrig fått de stora jobben där borta.
Var du coolast i skolan när du växte upp?
– Nej, för fan. Jag var största tönten. Jag var ju emo. Men på tal om nepotism hade jag nog blivit mobbad lite hårdare om jag inte kom från en familj som folk känner till. Jag kom undan ganska snällt. Så jag har nog haft mer nytta av det utanför scenen. Det blir en statusgrej. Men det tycker jag bara är löjligt.
Var det konstigt att förhålla sig till som tonåring?
– Folk brydde sig inte så mycket i den åldern. Men jag minns uppropet första dagen i gymnasiet. Det slutade lite dramatiskt med mina vänner i högstadiet, så jag tyckte att det skulle bli så kul att börja på ny kula. Läraren ropade upp en efter en. Till slut sa hon ”Valter Skarsgård?”. Då vände sig hela aulan mot mig. Det var den nya kulan. Men jag var verkligen inte populär. Jag var en nörd som spelade datorspel och klädde ut mig till animekaraktärer.
Var det svårt att avgöra varför folk ville bli kompis med dig?
– Alltid. Det är det fortfarande. Jag är väldigt försiktig. Om jag träffar någon för första gången och den tar upp min bror under de första tio minuterna… Jag kommer vara jättetrevlig. Men dörren är stängd för alltid.
– Första gången jag träffade en av mina bästa polare trodde han att Micke Nyqvist var min farsa. Han berättade sen att han hade tänkt beklaga sorgen, för det var precis när Micke Nyqvist hade gått bort. Han hade ingen aning om vilken familj jag kom från. Så jag fattade att det inte var en grej för honom.
Han trodde ju i och för sig att din farsa var en annan kändis.
– Haha, ja jo. Det tog i alla fall flera år innan jag vågade lita på att min bästa kompis i gymnasiet var vän med mig för min skull. Man blir otroligt paranoid. Det finns ingen gräns för hur mycket tid och arbete folk kan lägga ner för att söka status. Nu vill jag säga att jag tycker att status är en påhittad grej och att jag verkligen inte tycker att jag är coolare än någon annan. Men vissa dras till kändisskap. Därför är jag försiktig.
Då kan vi tipsa läsarna som vill bli vän med dig om att ta det lite försiktigt med att nämna familjen i början.
– Hahaha, exakt.
I kungen-dokumentären som finns på SVT nu påstår kungen att han aldrig har funderat på hur det skulle vara att inte vara kung. Har du funderat på hur det skulle vara att inte vara Valter Skarsgård?
– Innan jag började skådespela ville jag bli musiker. Jag var ju som sagt emo. Jag spelade elgitarr och hade ett band med mina polare. Men det skulle aldrig funka. Vi var helt värdelösa.
Vilka är de vanligaste fördomarna du stöter på om dig själv?
– Jag får ofta höra att jag är mindre dryg än vad de trodde att jag skulle vara. Men varför skulle jag vara dryg? Jag tycker att jag är en ganska snäll kille. Men det finns ju många som bara är schyssta mot folk de tror att de kan få något av. Det märker man på inspelningar. Vissa är bara trevliga mot regissörer och producenter, aldrig mot en produktionsassistent. Men fan, jag åker ju runt med de människorna i bilen hela tiden. Jag tillbringar mer tid med dem än producenterna. Varför skulle jag vara trevligare mot producenterna än de jag hänger med? Jag har varit med om att folk är skittrevliga mot mina polare när jag är med, men när de är själva låtsas de inte känna igen dem. Så förväntar sig folk att jag ska vara också. Men ser jag någon jag känner kommer jag gå fram och hälsa.
Du har hunnit med att göra åtta Beck-filmer nu. Hur ser framtiden ut där?
– Bra, hoppas jag. Vi får se. Jag vet inte vad som är sagt. Men jag tror att planen är att fortsätta.
Man kan ju tänka sig att produktionsbolagets dröm nu när de håller på att fasa ut Peter Haber är att göra 50 filmer till med dig som den nye Beck. Är det något du skulle vara intresserad av?
– Jag skulle kanske inte skriva på ett 27-årskontrakt här och nu. Men jag tycker det är skitkul att göra Beck. Just nu ser jag ingen anledning att inte fortsätta. Men hur ser det ut om tio år? Jag vet inte ens om jag bor i Stockholm då. Jag tar det fyra filmer i taget.
Flera av de äldre Beck-skådespelarna har fått skit av andra skådespelare för att de gör den typen av film. Är det så för din generation också?
– Nej. Att någonting skulle vara för brett eller kommersiellt är inte en grej längre. Nu vill väl alla vara med i Young Royals? För Peters generation ansågs det nog finare att göra teater. Men det finns inte många skådespelare i min generation som skulle tacka nej till att vara med i en Marvel-film. Jag har aldrig varit med om att någon sett ner på det.
När jag hade som mest bakisångest i somras såg jag tre Beck-filmer om dagen.
– Fan vad mysigt. Det finns en trygghet i att det finns kvar. Det kommer kännas konstigt när Beck lägger ner.
Det får ni inte.
– Jag kan inte säga hur många filmer till det blir eller hur mycket som är planerat. Men min känsla är att de inte vill sluta. Jag ska försöka göra så många som möjligt så du har något att titta på.
Om man googlar dig så är ”flickvän” det första förslaget man får. Har du flickvän eller har du singelbrallan på?
– Haha, kul att det är det första förslaget. Nej, jag har inte flickvän.
Trivs du med det?
– Ja, just nu.
Jag har förstått att du lirar en del tv-spel. Vilka spel är det som gäller?
– Oh, många spel. Den här frågan skulle kunna ta hela kvällen att svara på. Kortfattat spelar jag tyvärr väldigt mycket League of Legends, det är det värsta som någonsin har hänt mig. Om någon som läser det här funderar på att spela det, gör inte det. Det är inte värt det.
Varför inte?
– Det är knark. Du kan inte sluta spela, men du mår inte bra av att fortsätta. Du blir lättad om du vinner, men du blir förstörd om du förlorar. Jag har fler polare som nyligen börjat spela. De frågar mig varför jag sa åt dem att börja. Men jag sa aldrig att de skulle börja. Jag sa åt dem att inte börja. Sen började de i alla fall. Och nu är de fast. Nu är det för sent. Då kan vi lika gärna spela tillsammans.
Jag var inne och kikade på din Twitch i går. Du har streamat 21 timmar den här veckan. Hur mycket spelas det egentligen?
– Just nu spelar jag ett piratspel som heter Sea of Thieves. Det är lika beroendeframkallande, men mycket härligare. När man börjar spela samlar man på sig resurser till sitt skepp. De försvinner när du loggar ut. När du kör vill du köra ganska länge. I måndags blev det åtta timmar. Dagen efter hade jag inte tänkt köra alls lika länge, men det blev åtta timmar igen. Jag har några kul sociala grejer jag ska göra i helgen, men nu sitter jag och funderar på om jag kan avboka dem så att jag kan spela lite.
Jag tycker det är intressant att du utövar din hobby framför publik. Får du inte nog av rampljuset?
– Man är väl narcissist. Nej, men det är det sociala jag tycker är kul. Det är inte lika roligt att spela själv. Gör jag något fett då är det bara jag som ser det. Det är roligare att dela upplevelsen med någon. Jag börjar bli så jävla beroende av konstant stimulans. Ibland tittar jag på en tv-serie samtidigt som jag spelar. Men det går inte med alla spel, för vissa kräver att man hör ljudet. Då är det en ganska skön grej att streama. Sitter man och är död 20 sekunder i spelet har man en chatt att prata med. Då har man något att göra istället för att bara sitta och titta.
Det där kan vara adhd.
– Jag vet. Men jag har ingen diagnos.
Hur ser framtiden ut?
– Jag vet inte. Det beror på hur det går för serien. Nu är det mest fokus på Börje-premiären. Sen blir det väl förhoppningsvis mer Beck. Det är det som är grejen med den här branschen. Jag kanske får svar i eftermiddag om att jag har ett jobb i övermorgon, eller så får jag aldrig mer ett jobb i hela mitt liv. Däremellan försöker man behålla sin sinnesro. Sea of Thieves kanske är min framtid.
Frasse Levinsson har tidigare intervjuat bland andra Konstab, Fröken Snusk, Little Jinder, Jonatan Unge och Bianca Meyer, Liv Strömquist, Veronica Maggio, Benjamin Ingrosso, Alex Schulman, Sigge Eklund och Markus Krunegård för Nöjesguidens omslag.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 10, 2023.
