Frasse Levinsson har fått en exklusiv intervju med Pete Doherty. För att göra ett så imponerande första intryck som möjligt tar han hjälp av Filip och Fredrik.
Filip Hammar och Fredrik Wikingsson befinner sig i slutet av en lång pressdag för deras nya film Den sista resan. De har precis blivit intervjuade och fotograferade av Svenska Dagbladet och tror att jag är där för att ställa frågor om filmen. Det är inte så konstigt att de tror det. Det är nämligen vad jag har sagt till deras pressperson att jag ska göra. För att upprätthålla illusionen ställer jag en fråga som endast skulle väcka misstankar hos en ohälsosamt paranoid människa.
Hur föddes idén till filmen?
Filip: Det började med att min pappa sa, dramatisk som han är, att han vill ha en sista konversation med mig. Jag tror att det är när man själv är som hungrigast på livet och flyttar hemifrån som det börjar bli märkbart för ens föräldrar att livet håller på att ta slut. Efter att jag flyttade öppnade inte pappa dörren till mitt sovrum på flera år. Det blir nästan som döden före döden.
Fredrik: När Filip började prata med mig om det här kände jag att det finns något universellt i den förtvivlan man kan känna kring att ens föräldrar inte är som förr. Ganska snart insåg jag att den här resan kanske handlar lika mycket om att Filip behöver inse att Lars kommer att dö, om man ska hårdra det.
Det är kanske dags att jag förklarar vad som pågår. För ett par dagar sedan blev jag kontaktad av skivbolaget Universal, som undrade om jag är intresserad av att åka till Liverpool och intervjua The Libertines om deras nya skiva. För att ni ska förstå vad det innebär måste ni veta att Pete Doherty har betytt mer för mig och hur jag ser på världen än August Strindberg, Carl Reinholdtzon Belfrage och mina föräldrar. Det är en idoldyrkan som inspirerat mig till viss besöksförbudsangränsande turism. En gång tvingade jag min dåvarande flickvän att ägna vår semester i Monaco åt att leta efter en terrass där jag sett Pete Doherty äta en macka i ett Youtubeklipp. En annan gång gjorde jag en pilgrimsfärd till en fruktaffär i Paris där jag sett honom köpa en flaska vodka på en paparazzibild. Sedan strök jag omkring utanför hans lägenhet på Rue de Copenhague.
Nu när jag äntligen ska få träffa honom kan man säga att jag hyser vissa förhoppningar om att han ska tycka om mig. När jag ställdes inför möjligheten att intervjua Filip och Fredrik fick jag en lömsk plan. Jag skulle kunna utnyttja tillfället till att mjölka dem på information om något de lagt sina 10 000 timmar på: hur man gör ett odödligt första intryck. Men hur fräckt vore det inte om jag inledde med att be om råd inför en annan intervju? Nej. Jag har förberett mig som inför vilket knäck som helst. Jag har till och med sett filmen. Den handlar om Filips deprimerade pappa Lars. I ett försök att visa Lars att det finns saker kvar att leva för tar Filip och Fredrik med honom på en roadtrip till Frankrike, som han förälskade sig i när han i sin ungdom upptäckte att fransoserna inte stannar för rödljus när de kör bil. Tanken är att han ska få göra sådant som brukade ge livet mening: se fransmän bråka i trafiken, laga sin berömda ratatouille och dra en anekdot om Harry Belafonte och vant ta en konstpaus när ett tåg passerar utanför lägenheten. Men resan håller på att ta slut innan den ska börja när Lars ramlar i ett hotellrum i Malmö och måste läggas in på sjukhus.
Var ni rädda att pressa honom för hårt?
Filip: Nej. Jag skulle inte säga det. Bakom ryggen på mig kan Fredrik säkert ha sagt till andra människor att Lars är riktigt jävla skakig nu…
Fredrik: I filmen pratar han om hur mycket han brukade tycka om att kissa i havet. Jag undersökte ändå möjligheterna att få på honom en våtdräkt och hyra en båt så att han kunde få göra det en sista gång.
Filip: Det där är så typiskt dig. Du ville att jag skulle simma ut med honom i kallt, kallt vatten. Men allt han får göra i filmen är ju saker som han tycker om på riktigt. Sedan får folk tro vad de vill om det…
Fredrik: Det finns i och för sig en sekvens när vi är i Bryssel och Filip pratar om en Jacques Brel-staty som betytt så mycket för honom eftersom de alltid stannade där på vägen till Frankrike. Då ser jag en plakett där det står att statyn uppfördes 2017. Jag mår så jävla bra när jag får genomskåda honom med sånt. Man kanske skulle kunna invända att det finns en risk att man ifrågasätter allt i filmen då. Men så är det ju med barndomen också. Alla har en bild av den som kanske inte nödvändigtvis stämmer.
Filip: Jag tror fortfarande att jag har sett den där statyn. För mig är det sant. Men för att svara på frågan tror jag inte att det farliga är att pressa honom. Jag tror det farliga är att inte pressa honom. Jag är övertygad om att han måste aktivera sig om han ska må bättre. Annars sitter han bara hemma och läser bibeln och väljer psalmer till sin begravning. Jag hade aldrig gjort det här om inte mamma tyckte att det var en bra idé. Jag lever för ögonblicken när gamla människor glömmer bort att de ska dö.
Min pappa är 75. Han ringde häromdagen och berättade att han bestämt sig för att sluta med Facebook, för att det stjäl för mycket tid.
Filip: Facebookmissbruket bland äldre… Ibland pratar man om vår skärmtid. Men deras skärmtid är ju helt överjävlig. Jag gillar tanken på att ta exekutiva beslut i den åldern. Jag tror verkligen att det är bra.
Fredrik: När Jonathan Franzen började skriva boken The Corrections var det enda han visste att sista meningen skulle vara ”She was 75 years old and it was time to make some changes in life”. Det är din pappa ju. Du borde skriva om honom.
Skulle jag göra det skulle jag kanske berätta om när han visade mig Marseille. På väg till stranden stannade han mig och min bror vid en blomstervägg och sa ”Ser ni de där blommorna? När ni åker hit med era tjejer i framtiden kommer ni behöva stanna och titta på sånt där hela tiden. Det behöver vi inte nu. Kom nu så går vi!”
Fredrik: Hahaha. Jag älskar din farsa!
Filip: Han vann nog några glada månader när han la ner Facebook. Det är många gamla som lider av depression. Vår föräldrageneration är en generation som inte direkt graviterar mot terapi. Det är så förbannat bortkastat att vara som min pappa är…
Fredrik: Tänk på att det här är Nöjesguiden nu, Filip. Deras läsare vill inte tänka på livets slutskede.
Filip: Man måste börja göra det. Du tänker förresten på döden mycket mer än vad jag gör. Jag är väldigt harmonisk.
Fredrik: Filip har skrutit mycket om hur harmonisk han är i dag.
Är det ett tecken på att man är harmonisk?
Fredrik: Tvärtom.
Filip: ”Det här är Nöjesguiden”. Ska man sitta och anpassa citaten efter det?
Fredrik: Frasse har begränsat med tid. Du kan inte prata för länge om livets slutskede.
Filip: Man får inte vara rädd för att bli smetig. Tänk om alla hade som skyldighet att en gång i veckan dra en bärs med gammal ensam människa.
Fredrik: Gör det du då.
Filip: Jag vet väl själv att jag inte skulle orka det.
Fredrik: Du får många sådana idéer som du vet att du aldrig skulle genomföra.
Filip: Någon annan kan väl genomföra dem?
Fredrik: Hahaha.
I podden har ni låtit ömtåliga inför premiären. Vad oroar ni er över?
Fredrik: Jag har nog oroat mig över att folk ska tänka ”Det var ju jättekul för Filip att han fick göra den här resan, men varför ska vi bry oss?”. Det som gör mig mest galen… Jag kan inte kräva att folk ska gilla filmen. Men om de som ska tycka till om den ifrågasätter våra avsikter med att göra den hamnar de på min dödslista.
Filip: Jag känner att allt är på riktigt i den här filmen. Då blir man ömtålig. Men jag försöker lämna det bakom mig. Sedan får man väl gå runt och vara irriterad när Åsa Beckman eller Victor Malm skriver en syrlig text.
Får jag påminna om att det inte skrivits några sådana texter än?
Fredrik: Det går att skriva en skitbra ettplusrecension av den här filmen. Det går också att skriva en lika bra femplusrecension. Men man vet ju hur viral en riktig jävla dundersågning blir. Sedan får man påminna sig om att allt är förgängligt. I Filmhuset, där vi spelar in Alla mot alla, sitter det en massa filmplanscher på väggarna. Alla var the talk of the town när de släpptes. Alla är helt bortglömda nu.
Filip: Men just nu är vi i en bubbla där vi tycker att den här filmen är det viktigaste som finns. Har man inte den inställningen blir det ju inte en bra film. Vissa snackar så mycket om att de mår så dåligt över situationen i världen. Det finns en självgodhet i det. Det jag mår mest dåligt över just nu är den här filmen.
Fredrik: Man får se upp med sin jävla självupptagenhet också.
Filip: Har vi den under kontroll?
Fredrik: Hahaha. Har vi vår självupptagenhet under kontroll? Det är en bra fråga.
Filip: Jag kan bli ledsen av kritik. Fredrik blir mer…
Fredrik: I The Last Dance kan man se hur Michael Jordan, inga jämförelser i övrigt förstås, hittar fiender som inte finns. Han går in på någon restaurang, inbillar sig att han får en sval vinkning av en motståndarcoach och använder det som bränsle för att krossa hans lag i nästa match. När du såg Ronny Svensson lämna pressvisningen av Trevligt Folk mådde inte du bra heller.
Filip: Ronny Svensson har jag i och för sig svårt att bry mig om…
Fredrik: Men om han sätter en sol i Nyhetsmorgon är det många som kommer finna glädje i det. Det är det man inte står ut med. Den här vintern har vi pratat mycket om hur duktiga vi känt oss för att vi unnat Andrev Walden allt. Jag har haft stunder där jag verkligen njutit av att jag unnat Andrev Walden att vinna Augustpriset.
Filip: En gång när jag var på Astrid Lindgrens värld ringde jag Fredrik och pratade om att jag kände mig som en så behaglig och trevlig kändis. Det är en förbjuden tanke, men att man pratar om sin självupptagenhet är möjligtvis ett litet tecken på att man har den under kontroll. Morgan Alling kan inte snacka om sin självupptagenhet.
Fredrik: Kan Morgan Alling se sig själv utifrån?
Filip: Det är en fråga jag skulle kunna ägna en timme åt. Titta på Ett sista race-människorna. Inget fel med dem. Men de tar ju sina publiksiffror som en inteckning på att de gjort en kvalitetsfilm. ”Folket har talat”, säger de. Vi skulle aldrig kunna lura oss själva med att folket har talat. Det sista man vill ha är Guldbaggens publikpris.
Fredrik: Då har vi ändå tiggt till oss det en gång.
Jag vet inte hur mycket man ska avslöja för de som inte sett den. Men jag tycker att en av filmens förtjänster är att Lars inte riktigt fixar att göra flera av sakerna ni vill att han ska göra.
Filip: Det är kul att du säger det. Det var nog det som fick oss att känna att det skulle kunna bli en ganska bra film. Men det var problematiskt för oss. Jag hade trott att han skulle kunna leverera den där anekdoten…
Fredrik: Jag är så anal. Jag vill alltid att det ska bli som jag har trott. Jag mår så jävla dåligt när det inte blir så. Men ta scenen när han ska göra sin ratatouille. Han lyckas inte skära grönsaker. Det är en liten, liten situation. Det är inte Napoleon som misslyckas i Waterloo direkt. Men ju mindre situationerna är ju mer kan man nå fram.
Filip: Vi hade kunnat göra en mycket gulligare film. Den hade kunnat sluta med att han steppade på en kateder…
Fredrik: Hade det varit viktigt att han gjorde sin ratatouille som han alltid gjort hade vi kunnat skära grönsakerna åt honom och klippa det som att det såg ut som om han skar dem. Men fy fan… Det hade vi aldrig gjort.
Filip: Filmen är en pyspunka.
Hjälpte resan mot Lars depression?
Filip: Nej. Eller ja, på ett sätt. Tidigare har han känt en stress över att jag inte tycker att han är som förut. Resan har nog skapat något slags lugn i hans vardag. Det är tuffast för mamma. Hon är som att hon är 65 fast hon är 80, medan han är som att han är 90 år. Det är hon som är det största offret i det här…
Det knackar på dörren. Presspersonen meddelar att intervjutiden är slut. Jag måste se snopen ut, för Fredrik säger att han får dåligt samvete, rycker åt sig mitt papper med frågor och skriver ner deras mobilnummer. Filip säger att han gärna tar en öl innan han åker tillbaka till Los Angeles, om jag vill. Det är tur. Jag har ju inte hunnit ställa en enda fråga om hur jag ska imponera på Pete Doherty. Några dagar senare messar jag Filip och frågar var han vill ses. Han svarar att det är rimligare att jag som jobbar på Nöjesguiden bestämmer än att ”en utvandrad tv-clown” gör det och frågar om det finns någon divebar på Östermalm. Jag svarar att det möjligen skulle kunna gå att hitta en och annan bar som försöker klä ut sig till divebar, men att jag är allergisk mot den sortens trojanska hästar och att Konstnärsbaren kanske duger åt oss. Filip säger att KB blir bra.
I samma ögonblick som han sa ”öl” visste jag att min vita månad är över. Det kanske är patetiskt. Men jag minns ett avsnitt av podden där Fredrik avböjt en öl Henrik Larsson redan köpt åt honom och hur besviken Filip blev. ”Du går hem när Henrik Larsson går hem. Det är du skyldig honom. Punkt”, sa Filip. Jag känner att jag är skyldig Filip en öl efter alla program jag sett genom åren. När våra glas kommer till bordet säger jag att man måste kunna avgöra när det är läge att omvärdera en vit månad. Jag inbillar mig att han ska bli smickrad av att jag dricker för hans skull. Men han missförstår och tror att jag påstår att det är hans vita månad som går i graven. Han svarar bara att det är Fredrik som håller på med vita månader, inte han. Smidigare inledningar på konversationer har man hört talas om.
Apropå Fredrik lyssnade jag på poddavsnittet som jag förstår spelades in samma dag som vi sågs. Ni pratade om att ni kände er nyförälskade i varandra. Jag tyckte att det märktes på er.
– Vad kul att det syntes. Det kändes verkligen så den dagen. Det finns väl en Peter LeMarc-låt som går typ ”Min älskling och jag har ett eget språk”?
Ja. (Det finns ingen sådan Peter LeMarc-låt, reds. anm)
– Så känns det med honom.
Kan du alltid vara dig själv med honom?
– Ja… Han kan i och för sig vara jävligt hård och skjuta ner saker jag säger ibland. Han har aldrig frågat hur jag mår.
Har du frågat honom hur han mår?
– Jag vet väl hur Fredrik mår? Vem har förresten sagt att en vänskap måste bestå av att man frågar varandra hur man mår? En vänskaps viktigaste beståndsdel kan väl vara att man skrattar åt samma saker? Men han har blivit jävligt bekväm. Jag vill att vi ska ut på vägarna mer. Det känns inte som att han vill det.
Jag har en fråga som inte riktigt har med det att göra. Jag ska intervjua Pete Doherty snart…
– Hur mår han nuförtiden?
Bättre än någonsin tror jag. Han säger att han är ren från droger, men han verkar inte ren från ost. Det var någon tidningsrubrik om att han ”riskerar” diabetes. Det är trösterikt att man kan leva sådär och bara riskera diabetes. Hur som helst, har du några idéer om hur jag kan göra intryck på honom?
– Fredrik och jag hade någon tv-idé som bara gick ut på att vi skulle bli vänner med olika kändisar. En grej jag vet att han gjorde när han var tidningsjournalist var att ta reda på något riktigt obskyrt om personen och sedan bara nämna det i förbifarten. Du borde droppa någon poet som bara han känner till. Du ska nog inte vara rädd för att ljuga för att göra dig själv intressant. Nu ringer Fredrik förresten…
Ge mig telefonen.
– Okej.
Tja Fredrik. Filip säger att du blivit för bekväm för att åka ut på vägarna. Håller du med om det?
– Jag håller med om att han tror att det är så. Jag är mycket kräsnare mot idéer än vad han är. Varenda program vi någonsin gjort har han vid något tillfälle de tre senaste åren slängt fram att vi borde göra igen. Men jag vet ju att skulle tycka det vore kul att göra 100 höjdare en gång till i sju minuter. Ska vi ut på vägarna måste vi ha en idé först. Man kan inte ta vägarna först och idén sen. Han tror också att det är jättelätt att göra ett reseprogram med hans logistik i Los Angeles. Bekväm, my ass.
Blir Den sista resan er sista resa?
– Jag har ibland tänkt att metabetydelsen av titeln är att det är den sista resegrejen vi gör. Jag ska slänga fram det någon gång när premiären närmar sig så att han får riktig jävla ångest. ”Vet du vad Filip? Det är slut. Jag klarar mig.” Han ska inte ta mig för givet.
Han säger att du aldrig har frågat hur han mår.
– Det stämmer ju inte heller. Han vill tro att jag aldrig har frågat honom hur han mår för att det passar in i någon slags aspig diagnos han tycker det är kul att sätta på mig. Han har en enorm förmåga att forma världen så att den passar honom.
Du ska få prata med honom strax…
– Du får prata hur länge du vill.
Tack. Skulle du ha lust att käka lunch på Riche i morgon? Jag vill diskutera en sak.
– Sure thing.
Filip får tillbaka sin telefon och jag tar de första klunkarna av kvällens åttonde öl. När han lagt på säger han att han brukar fantisera om att vara så rik att han kan dela ut stipendium till människor som gör helt meningslösa saker. Jag glömmer snart bort att jag har en intervju att göra. När det blivit dags att bryta upp är vi så insyltade i ett samtal att jag även håller på att glömma att betala. Bartendern ropar efter oss. Undertecknad återvänder skamset till bardisken och förklarar att det givetvis inte var meningen att smita från notan.
– Det var inte pengarna jag brydde mig om. Jag ville att du skulle säga hejdå till mig, säger hon.
– Hur har du ens tänkt att jag ska få läsarna att tro på att du verkligen sa sådär?
– Va?
– Nevermind.
Vi säger hejdå på Stureplan. Filip ska med 03.30-kärran till Los Angeles och jag ska hem och läsa en biografi om Anders Zorn som Fredrik nämnt i podden. Nästa dag ses vi som planerat på Riche.
Det var lite komiskt i går när jag träffade Filip. Jag inledde med att säga att det här blir slutet på en vit månad. Han sa att det är du som håller på med vita månader. Han utgick från att jag pratade om honom när jag pratade om mig själv.
– Alltså, jag är den förste som tycker det är roligt att prata skit om Filip. Men här måste jag faktiskt försvara honom. Vi pratade ganska mycket om att jag har en vit månad precis innan ni sågs. Det går nog inte att utläsa så mycket mer ur det där än att det var ett adhd-relaterat missförstånd.
På tal om vita månader läste jag den där Anders Zorn-biografin som kom förra året. Den börjar med att Olof Lagercrantz besöker Zorn-gården efter Zorns död och blir serverad en stor silverpokal med brännvin till frukost av Zorns änka och konstaterar att hon måste fått uppfattningen att det är så en karl börjar sin dag av att leva med Zorn.
– Jag läste också den. Jag tror att författaren hade anorexi förut. Han missar inte ett tillfälle att berätta att Anders Zorn var tjock. Det är intressant. Ofta säger detaljerna en skribent väljer att fokusera på mer än själva berättelsen.
Är det en slump att ni gjort två filmer om Filips barndom men ingen film om din?
– Ganska tidigt efter att vi började jobba ihop skrev vi en bok om våra barndomar som hette Två nötcreme och en moviebox. Han hade så otroligt färgstarka historier. Jag kände mig underlägsen hela tiden. Tills jag började förstå vidden av hans mytomani. Han vill så gärna att hans barndom ska ha innehållit spännande grejer, så då får den helt enkelt bara ha gjort det.
Ska man vara lite hård så finns det ju fler personer som har en pappa som tycker om att åka till Frankrike.
– Absolut. Men alla kanske inte har en pappa som älskar när fransmän bråkar i trafiken lika mycket. Det finns en excentricitet i det som gör det lite intressantare än om jag och min pappa skulle åka. Min farsa vill bara åka till Örnnästet och titta på Hitlers sommarstuga. Det hade kanske varit en kul epilog. Men det är så jävla långsökt. Det drömmer ju ingen om. Det vore fruktansvärt idiotiskt.
"Den sista resan 2" vore i och för sig en kul titel. Det är förresten kanske den starkaste scenen i filmen när ni iscensätter det där roadraget framför Lars och han blir helt frälst.
– Det är tur att han har så dålig syn att han inte misstänkte något. Den scenen blev nämligen rätt dyr. Vi behövde egentligen bara två statister, en kvinna som slår till en man. Men när vi var hos företaget som hyr ut statister fick Filip så dåligt samvete över att så många dykt upp att han ropade ”Everybody will get jobs!”. Vår produktionsledare skakade på huvudet och sa ”Vad fan? Det har vi ju inte råd med”.
Spelar det någon roll att Lars blir glad för någonting som inte är på riktigt?
– Nej. Om han upplever det där som en lycklig stund så är det en lycklig stund. Han ser så jävla snäll ut. Gillar man filmen vill man att han ska må bra. Det är nästan roligare om han mår bra av någonting som är lite annorlunda än typ en god måltid.
Det är rörande att Lars genom hela filmen återkommer till sitt dåliga samvete över att han var otrevlig mot en taxichaufför för 50 år sedan.
– Jag visade filmen för Sigge Eklund och bad om lite åsikter om klippningen. Han berömde Lars leverans av det där. Han trodde alltså att vi hade sagt åt honom att säga det. Men det är 100 procent naturligt. Han har gjort en grej i livet som han har ångest över och det är den grejen.
Det tyder ju på att oavsett hur hederligt man har levt sitt liv kommer man hitta något att ligga sömnlös över om man är lagd åt det hållet.
– Så är det. Han har inget annat. Då fyller det stapeln. Just nu är min stapel fylld av att folk inte ska gilla den här filmen och att vi ska få en massa dåliga recensioner. Oavsett hur det går försvinner filmen efter ett tag. Då kommer hypokondrin tillbaka. Stapeln ska fyllas av något. Lars stapel är fylld av en taxichaufför i Lund 1967.
Det är ett gott betyg till hur han uppfört sig i övrigt.
– Eller så är han bara extremt aningslös?
Haha. Jag tänkte fråga dig en sak som inte har med filmen att göra. Jag ska intervjua Pete Doherty nästa vecka. Har du några tankar om hur jag kan göra den intervjun spännande?
– Skit i filmen. Det här är mycket roligare att prata om. Du är ett stort Libertines-fan eller?
Yes.
– Då vet du vad du vill berätta? Du skulle egentligen kunna skriva texten utan att prata med dem?
Kanske.
– Jag tror att det har någonting om du inte pratar med honom. En hel text som bygger upp mot ett crescendo som aldrig kommer. Precis när Pete Doherty ska öppna munnen är texten slut. Men då måste du skriva en bra text. Det kommer bli pinsamt om du använder det greppet och texten inte håller. Det förstår du va?
Jag svarar att jag förstår och ler för mig själv när jag går från Riche. På kontoret möter jag en kollega.
– Gick de på det där med The Libertines?
– Jag tror det.
Läs även Frasse Levinssons intervjuer med Victor Leksell, Valter Skarsgård, Konstab, Little Jinder, Joel Alme, Bianca Meyer och Jonatan Unge, Benjamin Ingrosso, Liv Strömquist, Veronica Maggio och Alex Schulman
