Man kan förstå regissören Jeff Nichols tanke. På liknande sätt som Shane Meadows berättade om hur skinheads gick från ska-älskare till rena rasister i This Is England vill Nichols berätta om MC-gängens tidiga historia. Till grund ligger den amerikanska fotografens Danny Lyons fotobok med samma namn som filmens titel. Från löst sammansatta motorcykelåkare på 1960-talet som krökade och slogs blev alla MC-gäng i slutändan fullfjädrade kriminella.
Men Nichols lyckas inget vidare. Allt känns halvfärdigt. Halvfärdigt manus, halvfärdiga karaktärer och regin får inte ut speciellt mycket av raddan av kända skådepelare. Austin Butler verkar ha fastnat i en och samma min sedan han spelade Elvis, Tom Hardy grymtar och ser hård ut. Att Hardy liknats vid Marlon Brando har tidigare sagts. Som om en påminnelse sitter han i en scen och tittar på Brandos film Vild Ungdom, om just ett motorcykelgäng. Allt berättas genom Kathys (Jodie Comer) upplevelser, flickvän till Butlers karaktär Benny. Oavsett hur begåvad Comer är störs man av hennes rolls jobbiga bonnadialekt som maler på.
Motorcykelåkarna och deras klubb The Vandals är inte speciellt charmiga heller. Det är en rå och våldsam maskulin kultur redan från början. Självupptaget, kvinnoförnedrande och ganska tomt intellektuellt sett. Man bryr sig lite om vem som får stryk eller stryker med. Och när man inte känner för gruppen av män blir det ganska tråkigt att titta på. Däremot är filmens soundtrack både väl avvägt och välsmakande. Muddy Waters, The Staple Singers, The Shangri-Las, The Stooges med flera lyfter filmen lite. Väl värda att lyssna på för den som vill uppleva lite amerikansk musikhistoria istället för detta.
