Det brittiska rockbandet Idles är aktuella med sitt senaste och femte album Tangk. Bristol-gruppen lämnar politisk ilska, tonar ner på personliga trauman och släpper fram kärlek och tacksamhet.
Trots att jag är relativt ny till sångaren Joe Talbot och hans gäng, har jag alltid uppskattat deras karismatiska och bastanta blandning av rock och punk. Det är därför förvånande men förståeligt att de väljer att utforska ny mark.
Albumet följer ett koncept med berättelser och metaforer som ska agera tröst och stöd åt lyssnaren genom att vända allt till en fest. Det är ett försök till att inspirera och skapa uppskattning för människans mest sårbara stunder, samtidigt som man firar gemenskap och kärlek.
Musiken har fortfarande ett hårt skal runt sig med elgitarrer och trummor. Det ljudligt hårda yttre som porträtteras, öppnar upp sig stegvis och ett rikt emotionellt inre visar sig genom texterna.
Idea 01 fyller upplevelsen med en snöstorm av ljud som ekar och brusar. Samtidigt ger pianospelet ett coolt och oroväckande intryck. Jag gillar även Roy då ljudbilden känns organisk och djup. Likaså lyckas Idles besvara suget efter dans och eufori på riff-fräcka Dancer och Hall & Oates. Soniskt låter det mer aggressivt men det är tillräckligt svängigt för att kunna hylla glädje och samhörighet.
Hur mycket party de än vill ha så kan Tangk även upplevas som stel och monoton ibland. Jag tänker framför allt på Pop pop pop som inte tillför något alls till musiken, det låter som en enda lång loop i mina öron.
Det är tydligt att Idles behöver utforska olika musikaliska landskap förr eller senare. Även om de konstnärliga inslagen kanske inte alltid träffar rätt, så tar bandet för sig och visar att det är den rätta vägen att gå.
