Denna nostalgiska konstellation är redan inne på sitt femte album och lyckas, som vanligt, med konststycket att kombinera en hög utgivningstakt med en enastående kvalitativ nivå.
Med Soilwork-sångaren Björn Strid i spetsen fortsätter gruppen på sitt hedervärda uppdrag att sprida rock (och pop) sprungen ur 80-talets tidiga år. Generellt sett är detta den äldre skolans aor som dock har ett närmre förhållande med Abbas teatraliska melodiarrangemang samt en ådra av disco (och nyanser av schlager!).
På sina ställlen har Ala.Nis huvudsakligen helt instrumentfria andra album drag av mer traditionella körverk, som i renässansklingande Hide där en stråkkvartett tillåts utrymme bakom alla hennes välbalanserade stämmor, och i himmelska och synnerligen finstämda In the Land.
På Isle of Eigg i nordvästra Skottland sitter den underfundigt underhållande psykedeliamusikern Johnny Lynch och funderar över livets stora samband. Den tumvärld som upptar hans grubblerier här beskriver hans som det paradoxala i att tummen är det som skiljer människans fysionomi från andra arters (så säger han) och därmed varit avgörande för evolutionen, och samtidigt är den kroppsdel vi använder för den artificiella verklighet som utgörs av mobiltelefoner och surfplattor, och som därför orsakar människans de-evolution. Nämnde jag att han är en psykedelisk humorist?
Hur kan någon stå emot att falla pladask för den här sortens klassisk skotskt gitarrindie? Musik som utgår från Velvet Underground och som med krångliga gitarrslingor styr sina nerviga och ofta lite tröga popmelodier mellanlandar i åttiotalets Postcard-pop innan den med purfärsk aktualitet är framme i nutiden
Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!
