Ett av dejtingkulturens mest sofistikerade relationsbedrägerier.
En ny säsong av Love is Blind USA har kommit och gått. Den amerikanska versionen är alltid lite roligare än den svenska. Inte bara för att folk har vitare tänder och kan gråta på beställning. I år har produktionen hittat en ovanligt välkalibrerad uppställning av människor som verkligen inte borde dejta varandra. Eller överhuvudtaget. Bland de mindre katastrofala konstellationerna får vi se en karriärkvinna traumabonda över diabetes med en yngre, fattigare småbarnspappa som hon sedan subtilt skuldbelägger ekonomiskt resten av säsongen, och ett par som knyter an över att de båda blivit slagna som barn – och kan tänka sig att föra traditionen vidare. Det går att konstatera att kärleken fortfarande inte är blind när det kommer till pengar och barnaga.
Flera i casten verkar dessutom lida av grava fall av spöksjuka. Dejtingfenomenet ghosting har blivit så hackat och malet i media att jag hellre skulle skriva en till krönika om tjejnyår, men nu fastnade jag ändå på den här kullen. Det är helt enkelt för antropologiskt intressant när någon ghostar sin partner on camera. Situationen fick mig dessutom att tänka på ett annat närbesläktat relationsbedrägeri. En upplevelse jag upptäckt att många delar, som jag hittills inte tycker fått sin rättmätiga plats i dejtingdebatten. Flickvänsutnyttjandet.
Att bli flickvänsutnyttjad är när någon lajvar relation med dig — middagar, resor, planer, rubbet — men glömmer nämna att det bara är ett socialt experiment i deras huvud. Det är relationens motsvarighet till att provköra en bil i tre månader utan att ens fundera på att köpa den. Normalt sett är jag en förespråkare för att saker kan få rinna ut i sanden; allt måste inte malas ner till mjöl. Men det bygger på att båda vet vad som pågår. När du blir flickvänsutnyttjad inser du att du haft en huvudroll i någons teaterföreställning. Ghostningens mer påkostade kusin— mer ambitiös form av känslomässigt bedrägeri. Ett situationship med skillnaden att den ena parten suttit på facit på slutet utan att säga något.
Som flickvänsutnyttjad vill du desperat förstå logiken. Vem följer med till Ikea för att titta på badrumskommoder med någon man redan bestämt sig för att inte vilja vara ihop med? Vem frågar “vad ska vi göra i sommar?” när man inte ens planerar att ses i april?
Men att bli flickvänsutnyttjad handlar inte om hjärtesorg, det handlar om skam. Skammen över att ha gett någon relationsprivilegier: chipssmulor i sängen, tömma tvättmaskinen, parkera om bilen — till någon som aldrig ens sökte medlemskap. Du har gjort en emotionell investering med usel avkastning.
I efterhand fanns såklart varningsflaggor du vägrade bromsa för. Som killen som jobbade i finans men envisades med att visa upp sina abstrakta oljemålningar, gömda i en walk in closet som ett känslomässigt sidoprojekt för särskilt utvalda. Eller han som älskade att röka i fönstret efter två glas vin, en missförstådd konstnär i Montmartre med ett dignande Nordnetkonto. Charmen låg i kontrasten, och en yngre, mindre cynisk version av dig själv ville inte förstå. Det är svårnavigerad terräng för en person med hopp.
En dag vaknar du och får svar på hur och varför. Kanske sker det under ett slumpmässigt möte på en bar, där flickvänsutnyttjaren erkänner att han "var rädd att förlora vänskapen" om han avslutade den romantiska delen av relationen. Ett slags rekord i mesig friendzone. I stundens hetta kanske du säger att det var klokt att han inte satsade på sin konst. Sen ångrar du dig. Det finns något tragiskt rörande i att någon hellre lajvar kärlek än vågar vara ensam. Är män verkligen så svältfödda på riktig kontakt att de hellre låtsas än försöker på riktigt?
Med tiden lär du dig att livet blir lättare om man utgår från att människor faktiskt menar det de säger. Du har testat — men det är ett för deppigt sätt att leva. Kärlek är ingen tävling där vinnaren är den som blir minst ledsen i slutet. Blind är den inte heller. Men människor blundar gärna, i hopp om att problemet ska försvinna av sig självt. Även när problemet sover över tre gånger i veckan och har din hemnyckel på sin knippa.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 10, 2025.