Downtown Dispatch: Från kust till kust

Nöjesguidens New York-korrespondent Hanna Wikforss-Green återvänder till sina rötter i San Francisco.

Vägen från San Franciscos flygplats är kantad av kaktusar, cypresser och enorma reklamskyltar för AI. Jag ska möta upp Selma som är i stan för att besöka det ökända fängelset San Quentin, där bland andra Charles Manson skakat galler. Hippietemat fortsätter över helgen när vi ska över Golden Gate-bron och ta oss till den lilla byn där min pappa växte upp på 70-talet.

Vi bor i the Mission, ett gammalt spansktalande område där gentrifieringen trängt sig in och tagit över gamla tacohak som slagits ut av hipsters som anpassar sina verksamheter för att tilltala Silicon Valley-anställda med ambitioner om en bohemisk image. Rummet vi hyr ligger i ett radhus i klassisk San Francisco-stil, viktorianskt i trä med dekorerade burspråk. Mina 36 timmar i stan ägnar jag åt att promenera upp och ned för de branta backarna och leta efter livstecken. San Francisco är en vacker men död stad. I bostadsområdena kan jag gå flera kvarter utan att se en människa, och i stadskärnan är det inte mycket bättre.

Min bild av stan präglas av det San Francisco som fanns på 60-talet, när Janis Joplin, Jimi Hendrix och Timothy Leary drev runt på gatorna i Haight-Ashbury, som Joan Didion beskriver i Slouching Towards Bethlehem. Jag hoppas på att finna spår av den tiden, men finner istället det amerikanska klassamhällets två extremer: techmänniskr som arbetar för att främja oligarkernas interplanetära ambitioner och kluster av människor höga på fentanyl.

Vår korta visit i techvärldens huvudstad är över, och vi sätter oss på en ranglig buss som ser ut att vara från 80-talet och åker över Golden Gate. Vägen som går över Mount Tamalpais är otroligt vacker. Doften av pinjeträd tränger sig in i bussen när vi slingrar oss fram bland redwoodträd som står 60 meter höga. De andra resenärerna består främst av gamla hippies som ska ta sig till de små byarna längst Kaliforniens norra kust.

I Bolinas bor det knappt 1000 invånare. Under 60-och-70-talet blev byn ett mecka för amerikansk poesi. Här bodde Lawrence Ferlinghetti, som drev förlaget City Lights. Runt honom samlades författare som Jack Kerouac och Allen Ginsberg, som tillbringade tid i Bolinas, där även Joanne Kyger, Richard Brautigan och flera medlemmar i bandet Jefferson Airplane bodde.

Mina farföräldrar levde som autentiska hippies i Bolinas under 70-talet. De drev the Bolinas Zen Center och sålde hemmagjorda flöjtar i bambu. När pappa började på high school var han tvungen att lifta till skolan, som låg på andra sidan Mount Tamalpais, varje dag. Vi är i Bolinas över helgen och stöter på många spännande karaktärer som bott i byn sedan glansperioden. De flesta är fortfarande författare eller konstnärer på något sätt, och många minns mina farföräldrar. Bolinas gör resan till västkusten värd.

Vi tar ett nattflyg till New York där vi ska möta Saga. I New York är det milt, och löven är fortfarande gulröda, till skillnad från i Stockholm, där snön redan börjat falla. Första kvällen drar vi till baren Time Again och sedan vidare till Bar Oliver där vi äter tapas med Michael. Efter en hetsig debatt med Saga om huruvida man kan fortsätta vara en bra konstnär om man blivit rik på sin konst drar vi hem till Michael för att plocka en flaska vin. Michael är konstnär och har en studio på the Bowery i Chinatown där vi sitter och snackar i några timmar innan vi drar vidare till Funny Bar. Vi ska möta upp ett gäng författare och skribenter som är kvar i New York över Thanksgiving. En man spelar jazzpiano och Saga har hunnit bli plakat. Vilken lättnad att vara tillbaka på östkusten.

Läs även: Downtown Dispatch: New York är bäst i oktober