Konstab: "Det finns viktigare saker än att må bra"

Fem års slit är över. Frasse Levinsson möter det hårdast arbetande kollektivet i konstbranschen i ett samtal om sellouts, Joe Labero och varför de uppfattas som ironiker trots att de inte är det inför premiären av Vernissage hos Gud.

Ah, Stureplan. Vägkorsningen där de säljer sprit. Här drömmer vissa om att synas i bakgrunden på Edvin Törnbloms insta story, medan andra drömmer om en ny laserman. Ossian Mellin tillhör den senare kategorin. Han är en del av konstkollektivet Konstab, och i en intervju med Nöjesguiden för några år sedan sa han att han ”ibland hoppas att det kommer en ny laserman som plockar alla reklamare, art directors och copywriters. Bara stå där utanför Nosh and Chow med sitt lasersikte. Poff! Poff! Poff!”
– De ägnar ju sina liv åt… De är som lägervakter i nazityskland. De arbetar ju för att hjälpa storföretagen att kontrollera människor med reklam. Det finns grader i helvetet, men det är ett ondskefullt yrke, säger han när jag frågar om han vidhåller åsikten.

Nöjesguiden #3, 2023.

Konstab är här för att premiärvisa sin debutfilm Vernissage hos Gud. Inför vårt möte uppstod viss förvirring. Vi skulle ha setts i Konstabs popupaffär, som skulle ligga mitt på Stureplan och vara ”omöjlig att missa”, där merchandise och filmbiljetter skulle säljas hela veckan fram till premiären. Men när jag kom fram verkade det inte finnas någon sådan. Om den fanns var den definitivt möjlig att missa. Jag ringde Ossian, som förklarade att de trodde att de skulle få nycklarna i dag, men att de i själva verket ska få dem först på premiärdagen. Lastbilen fylld med filmaffischer och t-shirts, som de kört upp från Göteborg, får stå i ett garage fram till dess. Sedan bad han mig gå till Spy Bar-huset, där de håller på att förbereda premiärfesten. Barndomsvännen Joel Ighe är förstås inblandad.

Åter till presens. Förutom Ossian är Konstab-medlemmarna Anton Hellström, Emma Khanafer, Filip Aladdin och Albin Stööp på plats. Jag frågar om de vet att de har premiär samma dag som den nya Beck-filmen.
– Nej, säger Anton och Ossian.
– Det var ett kalkylerat val vi gjorde, säger Filip sarkastiskt.
– Har de ens biopremiär? frågar Ossian.

Nej, de går direkt till VHS. Vad kommer era ideal ifrån?
OM: De politiska? Våra föräldrar tror jag.
Emma: Våra föräldrar. Var vi vuxit upp (Majorna, reds. anm). De vanliga grejerna.
OM: Det är omöjligt att säga egentligen. Men om man ser sig omkring och gör en snabb samtidsanalys finns det mycket att vara arg på. Det finns bönder i Norrland som kämpar för någon ny grej med bevattning som vi inte har koll på. Vi råkar vara just i vår lilla konstbubbla. Då är striden här. 
Filip: Jag har så svårt att förstå att unga människor är höger. Det är surrealistiskt att tänka på att någon som är 22 år och har det bra röstar höger. Man vill ju bara att folk ska ha det bra. Ingenting dit vi är på väg tyder på att det kommer bli bättre.
OM: Men nu har vi gjort en popcornrulle för att ändra på det.

Filmen utspelar sig på en konstskola, där den nytillträdde rektorn visar sig ha kopplingar till ett uråldrigt sällskap som vill kommersialisera konsten. När en av skolans elever får i uppdrag av Gud att skapa det perfekta konstverket uppstår intressekonflikt och förvecklingar. Tematiken känns igen från Konstabs teaterföreställningar.

Har ni någon förståelse för konstnärer som gör betalade samarbeten?
EK: Nej, verkligen inte. Jag har så stor respekt för alla konstnärer som kämpar. Men nej, skaffa ett jävla extrajobb då. Det är en lögn att samarbeten skulle vara det enda alternativet för att överleva. Det är trams. 
FA: Jag håller verkligen med. De får göra det om de vill. Men säg inte att ni är konstnärer då. 
OM: Det är som att säga ”Jag säljer ladd. Det är för att göra folk pigga”. Det är samma sak. 

Dagens kids verkar tycka det är coolt att göra reklam. Det är liksom en del av betalningen.
AH: Att få göra reklam har blivit ett kvitto på att man har lyckats. Egentligen är det inte enskilda konstnärer som är problemet, utan att konsten på något sätt rört sig åt det hållet.
FA: De är offer i sin egna samtid. 
EK: Det är väldigt tråkigt att konstnärer har ett så individualistiskt tänk istället för att tänka på konsten som något gemensamt. Något som ska bygga något större utanför sig själv.
OM: En konstnär är ett träd i en skog. Det är skogen som är det viktiga. Inte det enskilda trädet eller grenen.
AH: Jag kan förstå att konstnärer gör samarbeten. På samma sätt som jag kan förstå att folk blir kriminella. Det är väldigt tragiskt. Det ligger djupare än att man sviker sina ideal. Jag tror inte att idealen finns från början. Det är det stora problemet.

Ni har kallat Vernissage hos Gud ”Da Vinci-koden på LSD”. Vad menar ni med det?
OM: Den leker med den typen av hemliga sällskap, gömd symbolik och uråldriga riter. Fast vi har placerat den i svenskt kulturliv istället för i Vatikanen. 

Hur har det varit att gå från teatern till vita duken?
OM: Allting blir väldigt mycket mer konkret. När man väljer tagning så är det den tagningen man kommer få leva med i resten av sitt liv. Teaterföreställningar lever långt efter premiär. Sedan är det också så att människor har en uppfattning om vad som är bra och dåligt skådespeleri, och är mer uppmärksamma på fel i filmen. De kan se en buckla på en bil, som inte borde vara där eftersom den inte fanns i scenen innan och efter. Den typen av rätt och fel-tänk är människor marinerade i. Det vore helt knäppt att ställa sådana krav om någon ska måla en tavla: ”Okej, vad vill du säga med tavlan? Exakt hur kommer tavlan se ut om ett och ett halvt år när du har gjort den? Vem kommer titta på tavlan? Vad har den för samhällsnytta?”
AH: ”Vilken är tavlans målgrupp?”

Ni har slitit med filmen i fem år. Det måste varit hårt att göra det på egen hand?
OM: Vi har haft för många yrkesroller. Man sätter upp 80 lampor som väger 300 kilo. När man till slut pustar ut inser man: ”Just det, jag ska regissera också!” Jag tycker det har varit på gränsen. Man blir inte lycklig av det här. Men det finns ju viktigare saker än att vara lycklig…
AH: Precis, man offrar pengar men köper sig tid. Egentligen ska man inte ha råd att lägga fyra år på en film. De flesta har inte råd med det.
EK: Det är en fördel att vara ett gäng, där alla brinner för det. Det är tur att vi har varandra.

Det måste vara så höga insatser när man håller på med film. Om slutresultatet inte blir som man tänkt sig…
FA: Det blev inte som vi tänkt oss.
OM: Om vi inte hade varit nöjda hade vi kastat den.
FA: Man får ju bara köra tills man är nöjd. Man kan ju inte med gott samvete släppa något man inte är nöjd med.
OM: Av någon outgrundlig anledning är det viktigaste som finns i hela ens liv att det ska bli ”bra”. Man måste påminna sig om att det inte är en prestation. Man gör. På samma sätt som man käkar varje dag. Man äter, liksom. På samma sätt jobbar man. Så tror jag att man ska tänka.
EK: Om man jobbar med konst behöver man lära sig att ha den inställningen till sitt arbete.
OM: Jag tror att man håller på med många såna här tanke-lur för att lura sig själv att jobba vidare. I själva verket är det ju en prestation. Men konst handlar om den inre resan. Inte vart man får ställa ut eller hur många som ser filmen. Men ibland är man där och kollar hur många likes man har fått på Instagram. Det är inte lätt.

Men ni måste ju bli besvikna om det kommer två personer på premiären?
FA: Det är klart. Men det är en okej tanke. Det är i alla fall mer okej att känna så än att göra en film som bara är okej.
OM: Jag tror att det var Carl Johan De Geer som sa att 98 procent av att vara konstnär är att påminna sig själv om att inte bry sig om andras åsikter. Det finns ett fantastiskt citat, som sammanfattar allt egentligen: ”En vanlig dag i ateljén så står du där omgiven av dina gamla lärare, dina kollegor, dina gamla fiender, dina föräldrar och kritiker. En bra dag är du där alldeles själv med duken. En riktigt bra dag försvinner till och med du själv”.

Vilka konstnärliga förebilder har ni?
FA: Kiss.
OM: Kiss. 
FA: Hasse och Tage.
AH: Joe Labero.

Joe Labero är en av de märkligaste människorna har träffat i mitt liv. Jag frågade honom om hans fru säger ”Joe” eller ”Bengt” om hon ber honom om tidningen när de äter frukost. Han svarade att hon säger ”Labero”.
Alla: Hahaha.
AH: Snacka om att ha nått framgång.

Jag hörde något om att ni hade fantasier om att bygga egna biografer.
OM: Det kommer vi nog göra. Vi har tänkt att vi ska bygga en egen by till nästa film. Det är superkonkret, vi ska bygga vårt eget Christiania. Vi ska bara hitta en gigantisk hangar, på Hisingen typ. Låta jobbet och livet flyta ihop totalt.

Ni nämner teaterkritikern Lars Ring i flera av era verk. Vad har ni för relation till honom?
AH: Han skulle komma på en av våra föreställningar. Sedan gjorde han inte det.
FA: Det är ett desperat rop på honom: ”Snälla, kom!”
OM: Om du gillar Lars Ring finns det mycket att se fram emot med filmen. Det kan du skriva i tidningen.
AH: Där har vi vår målgrupp. Lars Ring-fans. 

Ni pratar i vissa sammanhang om att ni uppfattas som ironiker, fast ni inte är det. Vad tror ni det beror på?
OM: Ingen aning. Folk vågar inte tro att folk är seriösa.
EK: Det ses nästan ner på att vara innerlig eller radikal. Det är töntigt att verkligen stå för någonting, känns det som.
AH: Det kommer ur synsättet bra och dåligt. Om en musiker anses göra dålig musik som folk gillar på skämt… Om man då säger att man på riktigt gillar den är det ingen som kan ta in det. Det är ingen som tror på det. 
OM: Det är så jävla värdelöst. Det säger ju sig självt… Ironi är ju att man säger något och menar något annat. Det kan per definition inte vara bra konst. Sanning och ärlighet är grundkraven på ett konstverk. Det är samma sak som att försöker göra något dåligt. Det går inte. Man kan inte anstränga sig för att vara dålig. Ironi är den feges ursäkt. Jag hatar det verkligen.
FA: Många i vår publik kan inte göra något än att tolka det som ironi. För att om de inte gör det blir det för skrämmande för dem. De slipper rannsaka sig själva om de tolkar oss som ironiker.

Som jag förstår det var ingen av er någon större teaterentusiast innan ni gjorde egna föreställningar. Hur visste ni att ni ville hålla på med det?
FA: Att vi inte hade sett någon bra teater gjorde att vi ville försöka göra en.
OM: Vi tänkte nog ”Varför måste teater vara tråkigt?”. Det är ju potentiellt asfett med scenkonst.

Knausgård skriver i sin nya bok att bara den som inte vet hur något ska vara kan skapa. Det tycker jag är snyggt.
OM: Verkligen.
EK: Det är lite som när man lär sig att måla. När man blir jättebra borde man byta till att rita.
OM: Hur kul är musik av folk som har gått på musikhögskolan? Hur mycket roligare vore det om en landskapsmålare gjorde en hiphoplåt? Den skulle förmodligen vara bättre än en låt av en rappare. Det vore förmodligen bättre om en rappare gjorde en långfilm…

Eller en landskapsmålning.
OM: Ja. Då börjar det ju leva. Det är professionalismen man måste akta sig för. Vi kanske inte borde göra en film till. Eller en teaterföreställning. Nu vet vi hur en loge ser ut. Vi vet att det finns en personalmatsal.
EK: Vi vet vilka material vi inte får använda. Vi vet när motståndet kommer komma, någon tekniker som säger ”Det där får ni inte göra”.
OM: Om man börjar censuren sig själv och försöker passa in är man kanske på väg att dö. Det ska man vara jävligt försiktig med, att bli för bra.
FK: När vi har gjort filmen har vi tänkt ”Är den här filmen lika olik alla andra filmer så som pjäserna var olik alla andra pjäser?” Om vi hade börjat slappna av med det hade vi varit illa ute.

Hur trivs ni här i Stockholm?
OM: Jag gillar de gamla historiska grejerna. Det är vackert med vattnet. Och så gillar jag Gamla stan. Eftersom jag inte är från Stockholm tycker jag Gamla stan är kul. Om man är från Stockholm tycker man nog att det bara är turistigt. 
AH: Vi bodde ju här i fyra år. Vi fick lite ny energi av det. 
FK: Självklart. Vi var ju i opposition.
AH: Dels det. Men även om det finns fler jobbiga människor här finns det fler som gillar våra grejer här. Vi drar mer folk här än i Göteborg.
OM: Också sådana saker som att vi sitter här och pratar med en journalist. Det hade inte hänt i Göteborg. Det finns en teater på Stigbergsliden som heter Göteborgs dramatiska teater. Även om Gud hade klivit ner på scen där tror jag inte att det hade lämnat Stigbergstorget. 
EK: Det är så dumt att prata Stockholm vs. Göteborg varje gång. Det är billigare att bo i Göteborg och det är närmare till familj och vänner. Det är allt.
OM: Göteborg är en skitstad. Stockholm är också en skitstad. Men i Stockholm tror de att de är i jordens centrum. Det är det som är skillnaden. I Göteborg vet man att man är en pissmyra.



Frasse Levinsson har tidigare intervjuat bland andra Fröken Snusk, Little Jinder, Fredrik Söderholm,  Jonatan Unge och Bianca Meyer, Liv Strömquist, Veronica Maggio, Benjamin Ingrosso, Alex Schulman, Sigge Eklund och Markus Krunegård för Nöjesguidens omslag.