Foto: Olle Enqvist.

Liv Strömquist: "Jag tänker väldigt mycket på mitt utseende"

11:36 16 Sep 2021

Är samtidens utseendefixering så fel? Var jorden en bättre plats innan Instagram? Och vad tänker Liv Strömquist om sin egen obestridliga skönhet? Frasse Levinsson ringer serietecknaren på facetime för att prata om hennes nya bok Inne i spegelsalen.

När och varför började du skriva boken?

– När fan var det egentligen? Det måste ha varit ett och ett halvt år sedan, kanske? Man skriver väl om sådant man tänker på? Och jag tänker väldigt mycket på mitt eget utseende.

Hur kommer det sig, tror du?

– Jag vet inte. Men en tes jag driver lite löst i boken är att det har blivit större fokus på utseende av lite olika anledningar. En sak är väl det du och jag håller på med just nu? Det här med att alla har kameror hela tiden är en jättestor förändring i samhället. Jag läste om när spegeln kom. Innan det fanns speglar kan ingen ha vetat hur de såg ut över huvud taget. Man kunde kanske spegla sig i en blank sjö. Om man hade en sne tand eller något kunde någon kanske påpeka det för en, men det kan inte ha varit en så stor del av ens medvetande.

Borde man inte fått en uppfattning om sitt eget utseende genom att läsa av andras reaktioner på det?

– Jo. Men nu lever vi i ett imperium av bilder, där man tar bilder av sig själv och andra och kommunicerar genom bilder. I situationer där man tidigare kunde glömma bort sitt eget ansikte har ansiktet hamnat i fokus. Jag snackade med en tjej som hade dejtat på facetime nu under pandemin. Annars när man är på dejt ser man inte sitt eget ansikte hela tiden. Det har blivit ett ökat fokus på fejset.

Jag minns att mitt ex påpekade någon gång att det hade varit trevligt om jag kunde titta på henne istället för på mig själv när vi skypade.

– Hahaha. Det här delar mänskligheten i två delar. De som tittar på sig själva och de som tittar på den andra. Jag är 100 procent den som tittar på mig själv.

Det är ju inte för att man dyrkar sitt eget utseende. Utan för att man känner sig osäker på det.

– Ja, precis. Men det är väldigt konstigt.

Vad tycker du är det största bekymret med att vår tid är så utseendefixerad?

– Jag vet inte. I det här albumet finns det fem kapitel som bara är fem essäer som reflekterar över det här tillståndet på olika sätt, genom olika teorier och vinklar. Det är inte jättemycket att jag har ett case. Jag har förlorat förmågan att tydligt tycka saker, tyvärr.

Varför har du det?

– Jag tror det beror på min ålder. Att man får mer och mer nyanserande information ju längre man lever. Men för att svara på frågan är senkapitalismens mål att vi ska handla saker. Det tror jag är en jättestor faktor i den här utvecklingen, att det kommer olika slags produkter som man behöver för att se…

Anständig ut?

– Ja, exakt. Man kan jämföra hur många olika konsumtionsartiklar man använder till sitt utseende i dag jämfört med 10, 20 eller 30 år sedan. Det är en väldigt brant uppåtstigande kurva. Den där tvångsmässiga konsumtionen och fixeringen vid hur man ser ut… Det känns som ett ganska tråkigt sätt att leva. Det är pressande och ångestframkallande.

Det verkar vara en vedertagen sanning inom lyckoforskningen att mänsklighetens tekniska landvinningar och ökade välstånd har frigjort mer tid till att vara olycklig och jämföra sig med andra. Hade det varit en bra idé att stänga av internet, plöja en åker över Stockholm och återinstifta feodalsamhället?
– Kanske vissa delar av Stockholm? Nej, jag skämtar såklart. Jag vill självklart inte ha ett feodalsamhälle! När vi plöjer upp Stockholm och börjar odla där så ska det såklart organiseras i kolchoser som styrs av Stefan Sundström. Nej, men allvarligt talat: När man diskuterar de här grejerna måste man få säga att många delar av vår kultur så som den har utvecklat sig känns jävligt degenererande och är fel utan att det betyder att man vill återgå till pre-industrialism. Det är till exempel intressant att fundera över vad som är ondskefullt med Instagram. För Instagram är ju det vi alla håller på med hela tiden på något sätt. Det betyder inte riktigt att man behöver tänka att det var bättre förr. Det var det säkert inte.

När folk pratar om det där tycker jag att det ofta glöms bort att även om man inte hade så mycket tid att fundera på om man är lycklig så fanns det ju många andra problem.

– Gud, ja. Att ens barn dog, eller att man själv dog. Jag kan inte tänka mig något värre än att behöva odla någonting. Det är det absolut värsta jag kan tänka mig. Att över huvud taget behöva göra någonting som är fysiskt tungt eller lyfta något…

Då sitter man hellre här och oroar sig över hur man ser ut på facetime.

– Exakt.

Var jorden en bättre plats innan Instagram fanns?

– Jag pratade med min italienska agent och hon bara skrek ”I think we should just blow up Instagram!”



Vilken chockerande åsikt från en människa i bokbranschen.

– Haha, precis. Nej, men som du hör har jag ingen åsikt om det här. I boken vill jag bara analysera vad det är som sker och hur man kan tänka på det. Jag ville förstå varför man fastnar i att kolla på bilder på vissa människor. Varför kan man känna sig både lycklig och olycklig samtidigt när man tittar på någon som är väldigt vacker? En sak jag också skriver om är att det har blivit som en ny slags diffus form av status och kompetens att vara sexig, som är ganska frånkopplad från att attrahera en partner. Man behöver inte ens vara intresserad av det. Det har blivit en kompetens att iscensätta sig själv på vissa sätt. Det tyckte jag var intressant att skriva om och undersöka.

Är utseende en mer destruktiv statusmarkör än om det hade varit väldigt sexuellt attraktivt att vara bra på matte?

– Nej. Jag gillar den ojämlika hierakin i utseende.


Varför det?

– Jag tycker den är intressant. För den går på tvärs med andra sorts hierarkier. Att en person kan ta sig fram på ett sexuellt kapital utan att ha några andra resurser från början tycker jag är rätt coolt. Det är en blandning mellan en gåva och en kompetens, som jag tycker att man med rätta ska bli beundrad för. Livet är jätteorättvist, men utseendet är roligt, för det är orättvist på ett annat sätt än andra saker. Jag kan tycka att det kan finnas något subversivt i dyrkan av skönhet, för att det är meningslöst. Allting i samhället ska optimeras och vara nyttigt nu. Det ska finnas ett mål och allting ska bara bli bättre. Skönhet tycker jag är intressant, för att det är så flyktigt. Det peakar när man är 19 och sen försvinner det. That’s life. Jag tycker det finns något vackert i att det är så. För det är inte pengar. Det är inte ett kapital. På ett visst sätt kan man omvandla det till ett kapital. Men det är inte ett kapital. Det är en gåva som är livets essens på ett sätt. För det är bara meningslös skönhet.

Angående DN-intervjun med dig twittrade en journalist att hon saknade en ”väldigt rimlig fråga”: ”Hur tänker Liv Strömquist kring sin egen obestridliga skönhet?”. Hur tänker du kring din egen obestridliga skönhet?

– Hahaha. Som en gåva som är meningen med livet. Något heligt… Ett tecken från gud om att gud älskar mig. Nej, jag skämtar bara.

Jag fattar det.

– Jag är inte så snygg i alla vinklar. Jag vet att jag har vissa vinklar, men det är inte alltid…

Du ska slippa att svara allvarligt på det. Men jag minns att folk hade liknande funderingar kring din förra bok. Typ ”Hon som är så fantastisk kan väl aldrig ha varit olycklig kär?”. Folk verkar bli provocerade när det visar sig att framgångsrika människor inte är helt osårbara. Själv tycker jag att det är väldigt trösterikt att veta att framgång inte nödvändigtvis leder till lycka.
– Det går såklart ingen rät linje mellan framgång och lycka. Men idag finns det nog bättre utsikter för kvinnor att vara lyckliga på grund av sin egen skönhet. Därför att de har större möjlighet att kapitalisera på den själv. Om man jämför med en sådan kvinna som Marilyn Monroe, som känns jävligt mycket som att hon var ett offer för äckliga manliga fotografer. Om hon hade varit så magiskt vacker som hon var idag tror jag att hon hade kunnat leva lite mer som Kim Kardashian. Bli lika rik och självständig. Förr känns det nästan som det kunde vara ett problem för kvinnor att vara fruktansvärt vackra. Det kunde bli en biljett till olycka, för att man blev så jävla begärlig för varenda fucking galning som fanns och som ville tjäna pengar på en. Där kan man se en förändring idag. Det tycker jag är något positivt med Instagram.

Vilken har varit din lyckligaste tid i livet?

– Wow, varför frågar du det?

Därför att vi pratade om lycka, och jag tycker det är spännande vad som gör människor lyckliga.

– Jag har ett väldigt starkt minne från när jag gick från nian till ettan på gymnasiet, från att inte ha varit särskilt populär till att bli populär. Det berodde nog väldigt mycket på att jag bara började sminka mig.

Det är ett bra tips till alla unga tjejer därute.

– Haha, verkligen! Nej, men det är få saker som kan mäta sig med den typen av high. Det liknar lite att bli känd. Från att du är någon som ingen bryr sig om eller tittar två gånger efter, sen plötsligt vet alla att du är den som går i den klassen. Det påminner jättemycket om hur det var när jag gav ut min första bok. Precis i början är det en väldigt stark känsla. Sedan efter ett tag går det över och man blir van och får nya problem och sådär. Men just den highen, att gå från att vara osynlig till att bli synlig är en jävla kick.

Är det annorlunda att ge ut böcker nu jämfört med när du inte var etablerad?

– Ja, det är det. Precis i början kändes det väldigt pinsamt. Kanske att man kände sig mer utsatt. När man har gett ut många böcker som man vet att folk har läst och tyckt om blir det inte så farligt. Nu ska jag säga detta med en brasklapp, för jag blir alltid jätteledsen när någon säger att det jag gör är dåligt. Det är jättehemskt när folk inte tycker om det man gör. Men om alla hatar den här boken så är det bara en bok i raden. Nästa år ger jag ut något annat. Det hade såklart varit mycket jobbigare om alla skulle säga att det var skitdåligt första gången man gjorde det.

Hur kommer det sig att du lämnade Galago för Norstedts?
– Jag ville bara testa något nytt. Jag stod på centralen och tänkte att jag ville ha ett jättestort förlag. Så om jag säger att jag vill ha ett blankt omslag ska jag kunna få ett blankt omslag. Så jag tittade mig omkring och såg ett så jävla stort tegelhus som det stod ”Norstedts” på. Då tänkte jag att om de kan ha den här jättestora byggnaden såhär nära t-centralen måste de ha mycket deg. Så jag mejlade dem.

Klarar sig Galago utan dig?

– Jag vet inte. Ingen aning. Men det tror jag nog.

Hur ser återväxten ut på den svenska seriescenen? Kring 2010 pratades det om ”det svenska serieundret”. Men serier känns inte lika happening nu.
– Det känns som att det finns några som gett ut jävligt starka serieromaner som verkligen håller internationell klass. Till exempel Moa Romanova. Hon kommer ju ut med en ny nu. Andrea Udd jobbar med en jävligt intressant grafisk stil som känns väldigt konstnärlig, ny och egen. Det finns några ändå?

Har du börjat fundera på vad din nästa bok ska handla om?
– Mm.

Är det någonting du vill berätta om?

– Nej.

Har du några andra spännande framtidsplaner?
– Fortsätta göra mina poddar. Sen kanske jag håller på med lite andra saker, men det är ingenting som…



Ska stå i tidningen?
– Nej, precis. För det är kanske inte klart än. Mest är det väl att jag fortsätter med poddarna. 

Läs även Frasse Levinssons intervjuer med Veronica MaggioJulia LyskovaMarkus KrunegårdBenjamin IngrossoCaroline Ringskog Ferrada-NoliJonas Lundqvist och Alex Schulman.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 09, 2021.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!