Prinsesstårta, smörgåstårta och Stenbeck-mos? Frasse Levinsson höjer ett varningens finger för att titta sig för länge i spegeln.
Häromkvällen åt jag på min favoritrestaurang Sturehof, som fick sina fiskar värmda av Eric Rosén i Aftonbladet i somras. Rosén argumenterade för att Svenska Brasserier funderade för lite över Sturehofs identitet när de blåste ut O-baren och utökade kapaciteten till 2 600 kvadratmeter.
”Krogen var inte längre viktig för ägarna, de sparkade bara upp dörrarna till ett nytt rum och sa ’nu är det här också Sturehof’ utan att bry sig om hur det känns att befinna sig där”, skrev Rosén.
Kanske tog ägarna intryck av Erics text? För nu är frågan om de inte börjat bry sig för mycket.
Det hela började med den virala prinsesstårtan, som dök upp på menyn förra hösten och slog igenom över en natt. Inspirationen hämtades från Los Angeles-hypade Quarter Sheets, vars prinsesstårta uppmärksammats av Bon Appétit. Enligt egen utsago sålde Sturehof 1 000 tårtor i veckan under våren. Och nu verkar jakten på nästa guldkalv vara inledd.
På menyn denna kväll fanns inte bara en kandidat, utan två – Smörgåstårta och Jan Stenbecks berömda potatismos. Båda är förstås medvetet ironiska. Smörgåstårtan är ingen begravningslandgång. Den är lastad med hummer, löjrom, kaviar, skagenröra, tartarsås och gravad lax. Stenbeck-purén talar väl för sig själv?
Vad är det då som oroar med detta? Det är ju inte som att Sturehof börjat brassa koreanska TikTok-pannkakor. Snarare tvärtom: prinsesstårta, smörgåstårta och potatismos är svenska klassiker. Men den plötsliga humorn skvallrar om en ängslighet som inte funnits där förut.
Man skulle kunna hävda att Sturehof är ett barn av sin tid, att detta är vad en modern restaurang gör när den växer och vill hålla sig relevant. Problemet är bara att institutioner inte lever på relevans. De lever på självklarhet – en känsla av att inte behöva påminna världen om att de finns. Sturehof har i över 100 år fungerat som ett urbant gravitationscentrum, dit man går för att slippa bli överraskad snarare än för att bli det. Den självklarheten riskerar ängsligheten att slita sönder.
Än så länge är det nog ingen större fara. Sturehof är fortfarande en kanonrestaurang. Men någon ska kanske påminna 127-åringen om att den inte behöver någon motorcykel?
Läs även: Hur mycket jobbar Oliver Ingrosso egentligen?
