Krusidullfritt på kroglegendarens nya hak.
Man behöver inte bläddra särskilt länge i Nöjesguidens gamla lägg (ålderdomligt ord för ihopbundna årsutgivningar av en tidskrift) för att hitta artiklar om kroglegendaren Micke Ljunggren. Kanske mest känd är han för den asiatiska krog med samma namn (Ljunggrens) som öppnade i Brunogallerian för drygt 20 år sedan och som nästan kom att bli synonym med renässansen som området då upplevde. Den som har ännu mindre hår på hjässan minns kanske att Erik Videgårds anrika krog Halv trappa plus gård bar samma namn redan under tidigt 90-tal. Utöver dessa har krogar som Umami såväl som Beijing 8 ingått i Ljunggrens verktygslåda, med varierande resultat. Klart som yuzuspad är att krögaren har haft ett finger med i den kokande gryta som krogstockholm har varit de senaste 30 åren.
Den senaste tiden har familjen Ljunggren drivit Möja värdshus och bageri, men att lämna innerstadens hetluft för all framtid var tydligen inte ett alternativ. Vi som har växt upp med Ljunggrens upplevde åtminstone ett sentimentalt glädjeskutt när kvarterskrogen på Tegnérgatan 11 avtäckte skylten som avslöjade namnet Lilla Ljunggren. Knappast kunde det väl vara någon annan som låg bakom satsningen än nämnda profil? Det var det inte heller, och att menyn visade sig flörta med det asiatiska köket gjorde oss snarare trygga än förvånade.
Lilla Ljunggren är ett av alla potenta vattenhål som har knökat sig in på Tegnérgatan, gatan som seglat upp som en av de krogtätaste i hela Stockholm. Om det har att göra med lägenhetspriser eller kontorspenetration låter vi vara osagt, men runt hörnet ligger åtminstone en handfull andra restauranger väl värda sitt namn.
Vi parkerar vid en tvåa en helt vanlig fredagskväll i november. Stället är fyllt till bristningsgränsen av ett sällskap där medelåldern, åtminstone om man får lita på blickens första intryck, tycks ligga ett gott decennium under vår egen. Ljudnivån är hög och stämningen god. Konsten i såväl restauranglokalen som på toaletten är skapad av Charlie Ljunggren.
Menyn, som står kritad på väggen, består till största delen av blygsamt prissatta smårätter av asiatiskt stuk. Vi börjar med att snacksa på en tallrik ångade broccolini (60 kronor) med vitlöksolja och Furikake – en japansk kryddblandning på bland annat sesamfrön, smulade alger och shizoblad. Det är precis så enkelt och gott i sin enkelhet som vi hoppats på. Vi sköljer ner det med varsin iskall Birra Moretti (80 kronor för 40 cl).
Av bara farten tar vi in två varianter på kycklinggyoza. Den ena serveras med skaldjursolja och buljong, den andra är något starkare i sitt utförande då den försetts med en rejäl klick Gochujang. Det är också just den senare som kommer mer till sin rätt, även om ingen av dessa dumplings är något som får oss att hjula.
Då är bifftartaren (155 kr) med 63-gradigt ägg och röd peppar en kulinariskt mer underhållande upplevelse. Skrapat kött i bra kvalitet och i lagom stora bitar, omgivet av krämig äggula och friterat rispapper för texturen. Inte onödigt tillkrånglat.
Och det är just enkelhet som tycks vara ledstjärnan på Lilla Ljunggren. En matbar utan krusiduller, dessutom med väldigt humana priser, som du således gärna går till flera gånger i månader. En nota för två vuxna, mätta och salongsberusade personer som landar på strax över tusenlappen vittnar om att detta dessutom är fullt möjligt utan att göra alltför djupa hål i plånboken.
