M-krisen

Johan Lind är i kris.

Jag skriver inifrån en kris. En sådan vars ursprung och omfattning står i direkt paritet till antalet framlevda år. Just denna har ett specifikt och ytterst deskriptivt namn. Tyvärr kan jag kan inte ta det i min mun utan att Jim Carrey-klökas Dum & Dummare-style. Fy fan vilken gammal referens, skjut mig direkt bara. (Ännu äldre att vara så (själv)medveten om att det är en gammal referens och försöka skoja bort det som en annan Henrik Schyffert i Nyhetsmorgon-soffan med håret på sniskan. Avliva mig som ett djur, snälla!).

M-kris, kan vi kalla den. Varje morgon är den där, fullt aktiv och intensivt närvarande för att sedan förvärras och fördjupas så att jag lagom till läggdags är så utmattad av ångest och existentiella utmaningar att enda utvägen är att scrolla mig självmedvetslös.
I detta transcendentala tillstånd brukar mitt ”underjag” låtsas att det är Kristofer Ahlström på DN som håller på att skriva en undersökande text (inte kort) om m-kriser. Mer exakt: hur de drabbar män födda på första halvan av 80-talet. Mitt ”underjag” är väldigt noggrant, precis som Kristofer ringer det upp en expert. Gärna en professor eller liknande, för att studsa sina tankar mot.

Skillnaden är att mitt ”underjag” inte kan ringa någon utan måste uppfinna en expert. För att få klarhet i det hela ringer jag upp Tim-Jan Kuukers, översteprofessor på Myndigheten för de förtappade. Han är svårt stressad och andas ljudligt genom näsan under hela samtalet:

– Du säger att du inte kan avgöra om det beror på dig och din höga ålder eller om det beror på alla andra människor och samtiden? Att du inte längre kan uppskatta en film, en bok, en tv-serie, en fylla, musik, bio, ett restaurangbesök, en resa eller ens en åktur på en Voi klockan 04.25 en sommarnatt när allt är mjukt, tyst och rosa. Förstår jag dig rätt om jag sammanfattar din fråga så?


Innan jag hinner svara drar översteprofessor Kuukers ett djupt andetag genom sina trånga näsgångar och fortsätter tjock i halsen, men vägar harkla sig:

– Det är allt annat och alla andra det är fel på. Allra mest fel är det på samtiden. Att du framlever dina dagar i ett tillstånd som pendlar mellan fullfjädrat raseri och total uppgivenhet och apati är helt rätt. Du gör rätt! Du hade inte kunnat göra någonting annorlunda. Det var helt rätt beslut att maxa ut CSN för att plugga till yrken som inte längre går att utöva med bibehållen värdighet. Vad skulle du annars gjort? Jobbat och sparat pengar? Köpt en lägenhet? Lärt dig ett faktiskt hantverk? Snälla. Det där är för töntar. För 90-talister.


Han är ett geni, översteprofessor Kuukers. Hans ord förtjänas att tatueras in, o-ironiskt. Allt blir så tydligt när han talar. Som född på första halvan av 80-talet står jag utan skuld. Jag gjorde allt rätt men hade oturen att födas i skarven mellan analogt och digitalt.

– Haha jag driver ju med dig! Det trodde jag var uppenbart. Förlåt. Nu blir jag lite illa till mods. Jag trodde vi körde en grej här. Åh, stackare. Givetvis är det dig det är fel på. Om det har med din höga ålder eller inte låter jag vara osagt. Men felet är ditt. Och alla val du gjort och inte gjort.

M-m-m-men...? Vad ska JAG göra då?!?! Vad kunde jag gjort annorlunda, Kuukers???
– Du skulle stannat kvar i Älmhult, köpt huset jämte dina föräldrar och fortsatt jobba på IKEA. Då hade du haft 100 000 kronor i månaden i lön nu och varit jättelycklig. Alltså verkligen jättelycklig.


KUUKERS!!!!!!!!!!!!!!!!