Vad gör man när Felix Herngren leker White Lotus på Mallorca och SVT:s direktör bjuder sin man på offentlig semester i Zermatt? Jo, man höjer insatsen och synar skrytet naturligtvis. Carl Reinholdtzon Belfrage flög dit produktionsbolagens budgetar aldrig når – St Barth.
Det finns egentligen bara ett resmål i världen. Det är Saint-Barthélemy, eller St Barth om man så vill. Du kan prata om Maldiverna om du är uppåtsträvande medelklass. Du kan droppa New York om du fortfarande går i gymnasiet och läser tidningen Café. Eller drömma om Gotland om du är vänster, bär bärnstenssmycken och drömmer om en osäker projektanställning inom public service.
Men, som vi alla vet, finns det bara ett resmål. St Barth. Väldigt få har varit där. Det är typ bara jag och Beyonce. Det är svåråtkomligt. Det är dyrt. Och ingen resebyrå skulle föreställa sig att organisera resor dit. Det är liksom inte deras klientel. Nej, St Barth är speciellt. Närmast mytiskt. Den gamla svenskkolonin tycks sväva över allt och alla. Det är liksom inte…Mallorca.
Resan dit innehåller är ett knippe underbara destinationer. Köpenhamn som utgångspunkt, sedan vidare till Paris, där byte till St Martin och sedan ett kort skutt över till St Barth via ett litet, litet propellerplan. Landningen på St Barth är både naturskön och dramatisk. Landningsbanan är lika lång som slipsen du gav din pappa på Fars dag. Det finns inga utrymmen för misstag. En centimeter för kort och du landar i havet, en centimeter för långt och du hamnar i ett träd.
När denna dödslek utspelar sig kan du stilla nerverna genom att titta ut och se detta fantastiska paradis breda ut sig under flyghjulen. Alla pinterest-nålar och instagrambilder du tittat på kan inte mäta sig med den absoluta skönhet som St Barth erbjuder. Det är den perfekta kombinationen av stränder, tropisk grönska och integritet. Som världens bästa gated community. Fast istället för vulgära grindar används här hav. Ingen är här som inte ska vara här, är lite av öns valspråk.
Jag stiger av den lilla stålfågeln och drar in luften så djupt att det sker en klassresa i min kropp. Likt en Transformer händer något i varje cell och varje organ och synaps ställer om sig och blir Carl Icahn. En bil med chaufför från Hotel Cheval Blanc hämtar mig. Chauffören sätter på Michael McDonalds Greatest Hits i bilens bluetoothsystem och berättar att han tar ära i att gissa sina klienters musiksmak. Jag såg uppenbarligen ut som I Keep Forgetting av Yacht Rock-guden McDonald. Enbart basgången får mig att odla ett helskägg innan vi till når fram till Cheval Blanc. Känner ni till Cheval Blanc? Rörelsen har hotell i Courchevel och St Barth. Bland annat. Ja, ni ser den röda tråden. Och den röda tråden är inte cykelsemester på Ven.
Här tar de ditt bagage och bär upp till rummet, vilket får anses vanligt, men då de satt dig i baren med en Sazerac får personalen tid att gå igenom din klädsel och laga en knapp eller sy ett emblem på din skjorta. Eller min favorit – initialerna inbroderade på örngotten så att du, om du vaknar, ska veta vem du är. När denna luxuösa textilslöjd-övning utspelar sig på mitt rum har jag rört mig från baren till hotellets shop och provat ut ett par badshorts. Jag faller för ett par marinblå som framhäver…ja, jag vet inte vad den framhäver, men resåren kramar min övre stjärtdel på ett sätt som fick mig att överräcka kreditkortet utan att ställa några onödiga frågor.
Jag lämnar mina reskläder i provhytten (dessa viks ihop i vad jag bara kan beskriva som en tårtkartong och förs målmedvetet mot min svit) och går direkt ut till den intilliggande stranden. Jag fick QR-koden till Michael McDonalds Greatest Hits och med den i mina öron lägger jag mig på en brits med madrasser nog att få mig att glömma ärtan längst därunder. Genom min solglasögon tittar jag ut mot vattnet och ser en syn som få personer på denna värld har upplevt. Solen glittrar över Karibiska havet i St Barth. Har jag nämnt att jag är på St Barth? Det är lite av en nyckel till hela den här artikeln.
Vyn från solstolen gör det omöjligt att ta upp den medhavda boken. Jag håller fullständigt på att välta champagneglaset eftersom jag inte vill missa det som utspelar sig framför mig. Solens lek med vattnet och vågorna skapar en nästan ljudlös balett utan paus i mitten. Detta pågår och pågår och jag vet inte vad klockan hunnit bli när en vänlig röst påminner om att mitt middagsbord är klart. Jag tackar vänligt och följer med honom upp till hotellet. Han frågar om jag gillar hummer och jag svarar att jag kommer från Göteborg och föredrar havskräfta. Han vet inte vad Göteborg är, men berättar att här på St Barth finns en speciell typ av hummer, Panulirus argus. Det är ett kraftigare kött tydligen. Jag bör testa det.
Jag går först upp på rummet där väskorna ligger tomma på sina speciella hyllor, men det är inget avancerat Louvren-rån som har skett, utan allt är bara uppackat och inhängt i en walk-in-closet stor som en genomsnittlig svensk sommarstuga. Jag tar ut en belgisk kostym och iklär mig denna och ett par deciliter Aramis och lämnar sviten.
I restaurangen är det ett myller av röster och sällskap. Någon erbjuder mig mer champagne, men jag avböjer. Bubblor är egentligen vulgära och ett sätt att förstöra ett vin. Stilla vitt vin är att föredra, men helt plötsligt ser jag en vespa svischa förbi utanför verandan och jag kommer osökt att tänka på Olle Ljungström. Jag var hemma hos honom utanför Borås en dag och han stack helt plötsligt iväg på sin vespa för att handla mjölk till sitt te.
– Vakta huset Carl, jag ska bara iväg till affären, sa han och stack iväg.
Olle, vilken fantastisk människa. Den sommaren med honom och Anders Göthberg var en Brideshead Revisited-sommar med nedgrävt guld vid varje plats vi möttes på. Jag bestämmer mig för att dricka te genomgående. Panulirus argus, den lokala hummern, smakar bra, men detta är det enda område där det kan finnas anledning till hemlängtan till Norden. En lätt tillagad kräfta på Färöarna eller Island är bättre.
Jag somnar som på tusen tekuddar och sover långt in på nästa dag. Jag tar frukosten på rummet och blickar ut över det exotiska landskapet samtidigt som jag hånglar med en nybakad croissant. Jag bestämmer mig för att segla. En sak är att titta ut från St Barth, en annan är att utifrån havet se in mot öriket. Det är som yin och yang, toast och marmelad, horse and carriage – you can’t have one without the other.
Nere vid vattnet väntar en mindre yacht. Jag har packat lätt. På båten ska tydligen ”allt” finnas ombord. Jag äntrar fartyget som Jesus, endast iförd sandaler och ett Gucci-skynke, men istället för Jesus altruism tog jag med en iPhone som kan sända Michael McDonald-vågor genom ett bluetoothsystem.
Samtidigt som jag kopplar upp mig erbjuds jag champagne. Min inställning till denna dryck har inte spritts sig på ön och jag får återigen berätta om hur den mousserande processen förstör och döljer vinets smak, ungefär som för mycket vitlök kan ta bort själen från vilken rätt som helst. Jag tar en lokal öl istället. Det smakar absolut ingenting och det är precis vad jag behöver just nu. Min kropp är ett tempel och jag är ren och mottaglig för Michael McDonalds tredje spår från debutskivan If That's What It Takes från 1982. Låten heter Love Lies och rekommenderas från åldern du träffar din första kvinna och uppåt.
Låten fyller båten och vi lämnar hamnen och skjuter ut mot det öppna havet, som en ljudlös pil från ett armborst. Det finns något sexuellt att ha så mycket motorer under sig. Kraften, kontrollen och elegansen i denna fartövning är berusande. Vi är strax långt ute. Jag applicerar badbyxor och lägger mig till rätta i fören med en öl och tänker på de stackars människor som måste nöja sig med Maldiverna eller, Gud förbjude, Mallorca. En besättningsman frågar om jag vill dyka. En annan när jag vill äta. En tredje om jag vill höra något annat än Michael Mcdonald. Jag svarar ”ja”, ”om 30 minuter” och ”nej”.
Vattnet är friktionsfritt. Temperaturen påminner om när en moder försiktigt känner av sitt barns badvatten med armbågen. Nedanför vattenytan finns korallrev och en Hitta Nemo-värld och ovanför en utsikt mot St Barths övärld som påminner om en dikt av Mallarmé som jag har glömt. Besättningen hade rätt. Här finns inget att sakna. Jag tittar ut över den långa båten, ser vattnet gnistra som om det kastade diamanter på skrovet, drar in St Barth-luften i mina lungor och bara ler. Ibland räcker det med det där lilla för att man ska bli glad.
Läs även: 48 timmar Antwerpen
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 11, 2025.
