Sigge Eklunds dröm uppfylld

Sigge Eklund har velat bli regissör hela sitt liv. Nu när drömmen blivit sann kvarstår en fråga. Är han nästa Ingmar Bergman?

Den olyckliga kärleken till filmen har varit en konstant i Sigge Eklunds liv. Regnmoln brukade jaga honom vart han än gick. Men inte nu längre. Nu jagar han morgonen längs avenyer! Den 31 maj har nämligen debutfilmen En del av dig premiär på Netflix. Frasse Levinsson ringer till det soliga Kalifornien och kollar läget vid regnbågens slut.

Du har ju drömt om att regissera…

– Drömt… Det låter så sorgligt när du säger ”drömt”, som att jag bara går runt och drömmer. Jag har ju jobbat hårt med alla mina jävla manus som blivit refuserade. Det är en verksamhet, kan jag tycka. Även om den varit misslyckad.

Det var inte meningen att förringa ditt arbete. Jag ville bara fråga hur det kändes att förverkliga drömmen.

– Det fanns nog inte en enda aspekt av produktionen som inte var väldigt rolig. Det var till och med så att jag under inspelningens gång sörjde att jag aldrig kommer få uppleva den här förstagångseuforin igen.

Det är sällan man har det så bra att man blir rädd för att förlora det medan det pågår.
– Jag tror att det blev en god spiral, och att det var avväpnande för teamet att jag var så oerfaren. Det måste varit längesedan fotografen träffade någon som har 100 frågor om olika linser? Och det måste varit kul för skådespelarna att få vara lite mentorer åt mig? Jag bestämde mig från början för att inte låtsas att jag kunde mer än jag kan. Jag vet inte hur jag tänkte, men jag visste inte att man spelar in en skådespelare i taget om man gör en scen där två personer går ner för en gata och pratar med varandra. Jag var väldigt okunnig. Det tror jag öppnade upp för närhet mellan mig och teamet. De blev tvungna att hjälpa mig.

Jag snackade med skådespelarna häromdagen. De sa att en av anledningarna till att de litade på dig var just att du inte låtsades veta något som du inte visste.

– Apropå skådespelarna visste jag inte heller att det där med att man kommer så nära varandra är på riktigt. När man hört intervjuer med folk som gjort film genom åren har man ju nästan blivit provocerad när de pratat om hur nära de blivit. De låter som att de skryter eller som att de försöker sälja in filmen. Men nu vet jag att man måste komma nära varandra för att det ska bli bra. Har du sett filmen?

Ja.
– En stor del av det jag kommer minnas med den här upplevelsen är mitt arbete med Felicia. Om du har sett filmen förstår du varför. Hon är i bild i varenda ruta. Jag tror verkligen folk kommer se vilket geni hon är. Jag tror det kommer katapultera igång hennes karriär på ett sjukt sätt. Jag är glad att världen ska få upptäcka henne.

Hur skulle du beskriva filmen?
– Jag gillar filmer som tar strypgrepp på publiken. Jag hoppas att det är den typen av film där man känner sig ganska omtumlad efteråt. Ofta är svenska ungdomsfilmer och serier lite för snälla. Det är ju läskigt att vara 17 år. Men filmerna är aldrig läskiga. De är nästan som barnfilmer. Jag ville ha en fotograf som jobbar med handkamera så att man känner den där skakigheten, som att hela filmen är en promenad längs en avgrund. Det var därför jag valde Josephine Owe. Det är ganska svårt att få till den där oroskänslan, men det var i alla fall min ambition.

Jag har för mig att du sa någonting om att du var på Bergmans nivå när jag sprang in i dig på en klubb förra sommaren?
– Hahaha. Sa jag det? Jag hoppas att jag sa det på skoj. Men jag tror inte att det skulle gå att göra en film och leda en grupp på 120 personer om man inte ibland känner att man är ett geni. Man måste intala sig det i vissa stunder, tror jag. Det är samma sak när man skriver en roman. Om man ska gå in i ett romanskrivande som tar två år måste man inledningsvis tänka att det kommer bli den bästa romanen som har skrivits. Annars är det svårt att motivera sig att isolera sig i ett rum i två år.

Kände du att du bottnade i rollen?
– Man bottnar om man vet vad man vill med en scen. Det fanns såklart dagar när jag inte visste, men nästan varje dag kände jag att jag visste vad jag ville med min regi. Så har det aldrig varit med något annat jobb jag haft. Om du skulle läsa ett utkast till en roman jag skrivit och säga att du tyckte slutet var svagt skulle jag nog gå hem och skriva om det. Nu kunde jag känna en religiös övertygelse om att en viss scen skulle filmas från en specifik vinkel, till exempel.

Varför tror du att du kunde vara så självsäker i det?

– Därför att jag nog mer hör hemma i regiyrket än författaryrket. Jag har skrivit böcker i väntan på att få göra film. Om jag hade kommit in på Dramatiska Institutet när jag sökte dit som 23-åring hade det aldrig blivit några romaner. Jag har skrivit sju filmmanus som har blivit refuserade. Blivit förnedrad gång på gång. Nu säger jag inte att jag är en bra regissör. Det vet vi inte än. Filmen har ju inte kommit ut. Men jag har funderat mycket mer på film än författande i mitt liv.

Hur känns det inför premiären?
– Jag känner mig ganska trygg. Det har inte att göra med att jag vet att filmen är jättebra. Men jag var helt fysiskt och psykiskt uttömd när den var klar. Jag gav allt som fanns att ge. Eftersom jag följde min intuition finns det ingenting jag hade kunnat göra annorlunda. Det gör att jag känner mig lite skyddad mot recensioner.

Läs även: Sigge Eklund: Det svåraste jag gjort