Sköt er själva så sköter inte jag mitt heter Joel Almes nya album. Frasse Levinsson har ätit schnitzel med artisten som inte vill bli stor.
Samtidsmänniskan är besatt av att renovera. Både sin bostad och sig själv. Hon vill kakla om sitt badrum, konfrontera sina föräldrar, vandra i norska naturreservat, slå sin egen hollandaise och besöka resmål som ”inte är så turistiga”. Hon vill bli sitt bästa jag. Joel Alme är ett befriande mörker i allt ljus, en omvänd fyr. På nya skivan Sköt era själva så sköter jag inte mitt får han stryk mellan 876 och 1206 gånger, beroende på hur många gånger man spelar skivan. Recensenterna är rörande överens om att den är enastående, men Joel behövde stålsätta sig för att ta del av deras omdömen.
– Ibland vågar jag inte ens läsa recensioner. Det är en väldig lättnad om det inte är en sågning. Fast recensioner verkar inte betyda så mycket längre…
Inte?
– Det känns inte så. Om jag skickar en fin recension till skivbolaget säger de ”Ja, jättekul men tyvärr hamnade du bara på plats 50 på New music friday”. Men jag har svårt att ändra på hur jag tänker. Jag visste inte ens vad New music friday var.
Lite förenklat kan man väl säga att nya skivan handlar om att vakna misshandlad i ett dike med en ny tatuering?
– Ja, typ.
Hur mycket av en fuckup känner du dig som?
– Ganska mycket. Förra skivan handlade lite mer om självkänsla och sådär. På senare år har jag märkt att jag baserat min självkänsla mycket på prestation, för att jag har känt mig så himla kass. Det är väl det som jag försöker göra upp med på nya skivan. Det har alltid känts som att folk har tittat på mig konstigt. Jag har känt att jag måste bli någon annan för att bli accepterad.
Vad tror du att det beror på?
– Det är klart att det finns en massa olika saker det kommer från. Jag har alltid gjort fel val. När jag ska lösa mitt mående har jag alltid tagit de snabba metoderna. När jag var yngre var det dekadensen. Det har gjort att jag inte har utvecklats riktigt.
Har du försökt göra någonting åt självkänslan?
– Ja, lite. Men det är skitsvårt. Det är någonting som jag känner att jag får av barnen. Jag har ändå löst så att de har det bra. Betalat hyran och de enkla grejerna. Då kan jag tänka på att jag ändå har fixat det i väldigt många år. Men självkänsla är så abstrakt. Det är sånt man säger i trevliga feelgoodprogram. Jag har aldrig fattat vad det är.
Det känns som att det är viktigt för dig att man kan få vara lite kantstött.
– Ja. Varje gång jag kommer hem till andra känns det som att de har det mer ordnat. Folk kan allt om hälsa. Alla kan viner och mat. Alla är så jävla duktiga. Om det är det som gäller vill jag gå åt andra hållet. Jag tycker inte det måste vara någonting negativt att inte sköta sig. Det här flockbeteendet alla håller på med… Man måste stå emot det och fundera på vad man själv vill. Måste jag springa en mil för att njuta av en middag? Jag orkar inte det. Jag vet inte hur du känner, men det är som att man är bombarderad av saker hela tiden. Typ hur många enheter man får dricka innan man är alkoholist. Det gör folk mer alkoholiserade. De dövar sin ångest över att kanske vara alkoholister genom att dricka mer. Jag tror det duktiga och präktiga är mer destruktivt än att bara leva på.
Folk är så inriktade på att man ska gå i terapi. Kan man inte bara få ha sina issues i fred?
– Alla pratar om hur man ska förbättra sig själv. Människor kan behöva lite stolthet över den de är. Det är skitsvårt. Men man duger som man är.
Det vore intressant med en motrörelse, som inspirerade människor att försämra sig själv.
– Ja! Jag tror att det kommer. Norge håller på med en massa konstiga tv-serier, där allting är galenskap…
Vilka tänker du på då?
– Vad heter den? Kampen for tilværelsen. Den handlar om konstiga mänskliga riktningar, människor som ligger med djur. Sen finns Dag också. Jag har tänkt på det. Norge är så ordnat och hurtigt på utsidan. Ändå är det så mycket droger och skit.
Är du sugen på att bli den rörelsens profet?
– Nej, det får någon yngre kollega vara.
Det förekommer visst våld i din låtkatalog. Har du slagits mycket i dina dagar?
– Ja, usch. Mellan 20 och 30 när jag levde rövare var det väl lite slagsmål. Sedan var jag ganska bråkig i mellanstadiet och högstadiet. Men jag hade betydligt värre vänner. Det var aldrig några knivar…
Det är generöst mot dig själv att du rättfärdigar det med att det inte var knivar inblandade.
– Jag menar bara att det var många vänner som råkade betydligt mer illa ut. Hälften av dem är döda, sitter inne, säljer Faktum eller har fastnat i droger. Det var så det var där jag växte upp.
Du sjunger att en äkta countryfylla varar i 20 nätter och 20 dagar. Hur många sådana blir det nuförtiden?
– Nu blir det inte så många. I walk the line… Självbevarelsedriften har fått ta över. Man har andra människor som man betyder något för. Har du barn?
Nä. Men jag antar att det får en att skärpa sig.
– Min tjej hade redan barn när vi blev ihop. När vi hade varit ihop i två månader såg jag ett par ringar i min mammas och styvpappas guldsmedsaffär och bara ”De ska jag ha!”. Så gick jag hem och förlovade mig. Sedan försökte vi skaffa barn direkt. Det gick väldigt fort.
Vad romantiskt. Så fort du träffade henne kände du ”henne ska jag ha barn med nu”?
– Ja. Det kändes naturligt. Hon bodde i Stockholm. Det är därför jag bor här. Det var skönt att komma ifrån den jag var och testa något helt annat.
Har du förlikat dig med att bo i Stockholm? Du känns så mycket göteborgare.
– Sådana här ställen är underbara. Det är inte drömmen om Stockholm direkt.
Här kan det vara på sin plats att nämna att vi befinner oss på 91:an på Ringvägen och äter varsin schnitzel. Eftersom Hammarby möter Sirius ikväll är vi omgivna av Bajenfans. Efter maten ska Joel repa inför sin höstturné. Sen ska han hem till sitt radhus i Björkhagen.
Trodde du att du skulle bli radhusägare när du växte upp?
– Nej. Jag växte upp väldigt enkelt. Vi flyttade runt jättemycket till jag var 16. Sen köpte min mamma och styvpappa ett litet hus på Brännö. Där bodde vi ett år. Det var helt fel ålder att flytta dit. Jag har alltid tänkt att om jag ska leva på musiken handlar det om att begränsa mina utgifter. Det har gjort att jag aldrig har drömt om materiella saker.
Hur var det att bo på en ö som 16-åring?
– Det var ett helvete varje morgon. När man satt på båten till skolan var det som ett litet fängelse under en kvart. Medpassagerarna ville gärna prata med varandra. Varje morgon var en kamp för att de inte skulle se mig. Jag hade alltid någon stor bok eller låtsades sova. Det var inget fel på dem, men jag tyckte inte om att kallsnacka.
Har du någonting du alltid käkar när du är i Göteborg?
– Det blir ofta Gyllene Prag. Jag växte upp där. På den tiden var det lite mer som ett maffiaställe. Det är fortfarande bra. Men det var grymt på den tiden. De som öppnade det hade vunnit på travet. De fick så mycket pengar. Och de gillade att festa själva. Så de sket i att ha öppet på helgerna i början. Jag brukade äta något som hette ryss special. Det var egentligen bara jag och min farsa som åt det.
Är det det du sjunger i Aldrig bra på livet? Jag har aldrig förstått det. Jag trodde typ att du sjöng ”dårhus special”.
– Ja. Den finns inte kvar på menyn. Det är stekt potatis, schnitzel, tartarsås och gulasch. Om man frågar de som jobbar där nu vet de inte vad det är.
På låten Jaga dagen sjunger du om att han i kassan visste vem du var. Tycker du att det är fett att bli igenkänd?
– Nej. Det handlar mer om, på den tiden då, skammen i ”Är du här idag igen?”. Jag blir aldrig igenkänd. Och jag har aldrig haft något behov av det.
Alex & Sigge avslutade ett poddavsnitt med den låten nyligen.
– Det var någon som skickade det till mig…
Börjar du bli folklig?
– Nej, det tror jag inte. Jag har faktiskt aldrig lyssnat på en podd i hela mitt liv.
Är det en principsak för dig?
– Nej, verkligen inte. Jag har svårt att få ro i skallen bara. Det går så fort, så jag kan inte riktigt koncentrera mig på det.
Har du fått några förfrågningar om att vara med i lekprogram på tv?
– Nja, jag kan få förfrågningar om olika saker. Det finns vissa grejer man alltid gör. Typ Nyhetsmorgon och Gokväll. Men direkt när det blir något som går åt sidan lite börjar jag noja. Jag har jävligt svårt att säga ja till saker. Jag tycker det är en frihet att inte synas så mycket. Det är en slags frihet att inte komma på förstaplats på New music friday. Jag vill inte att det ska gå dåligt, men att det aldrig går riktigt bra är en riktig frihetskänsla.
Det skulle vara vidrigt för dig om det kom fram 25 personer på en dag och frågade om du är Joel från Så mycket bättre?
– Hahaha, ja. Alla är olika. Jag dömer inte ut någon. Men jag känner att det är bättre att dra ner på mina egna utgifter än att säga ja till saker jag inte vill göra. Ska jag var skojfrisk i sociala medier? Jag vet inte hur många gånger den senaste månaden jag hört att jag måste ha mer rörligt material. Jag tror till och med jag har drömt om rörligt material.
Jonas Lundqvist påstod i en text i Göteborgs-Posten att du aldrig hejat på eller sett en enda match med IFK Göteborg. Vad har du att säga om det?
– Det var en lite intern grej. Han är ju Öisare. Men jag har aldrig gillat den här aggressiva fansgrejen. Jag behöver inte bevisa att jag är IFK:are. Jag är mest hållit på med hockey. Jag spelade i Frölunda. Vi i laget sålde alltid matchprogram på hemmamatcherna. De hade någon grej med att det var en McDonalds-symbol på pucken. Om de sköt över pucken och man fångade den fick man en Big Mac. Vi gick och snodde de där puckarna på träningarna. Så satt man och kollade på hockey och åt tre Big Mac var.
Varför är Blåvitt så usla år efter år? De är inte ens bäst i stan längre.
– Man måste hålla en taktik längre än vad man tror för att ett lag ska fungera. Det räcker inte med en säsong. Dagens fans åker till Kamratgården och kräver att spelsystemet ska bytas ut omedelbart. Poya (IFK:s förra tränare, reds.anm) ville föra in en annan typ av fotboll. Hade man gett det lite längre tid hade det kanske fungerat.
Det känns som att du är mer insatt än vad Jonas hävdar.
– Jag går på matcher när jag är nere i Göteborg. Jag tänkte även se dem i Stockholm när de möter AIK. Då tar jag med barnen. De vill stå i klacken. Sist vi var på IFK-AIK bokade jag familjeläktaren. När det var fem minuter kvar drog vi. Sen sprang AIK-klacken över och stormade läktaren. Jag kan inte ha med barnen på det.
Blir du igenkänd där?
– Nej. Nu när jag sjöng på Ullevi senast och gick och satte mig var det några som kände igen mig. Men då hade de precis sett mig nere på planen. Oftast är det ingen som känner igen mig. Det är ganska skönt.
Det var en kul period när Marek Hamsik spelade där.
– Det var roligt, jag fick höra att han var något av en konnässör. Han beställde massa dyra viner och sådär.
Han ser inte ut som en konnässör.
– Nej, det var det jag tänkte. Men han gav det lite liv, absolut.
Följer du Frölunda någonting?
– Lite. Om man jämför med IFK har det gått ganska bra för Frölunda. Men de är inte topptippade i år.
Det är skönt att de äntligen har skaffat en snygg logga.
– Ja. Du såg den de tog fram först?
Ja.
– Den var helt sinnessjuk. Deras snyggaste har alltid varit när de spelar med Frölunda skrivet över bröstet.
Blir det några hockeyspelare av dina barn?
– Den äldste spelade när han var liten. Han är lite sportintresserad, men det är mer basket. Min dotter är inte intresserad av sport alls. Men hon gillar stök och liv. När jag var och hämtade henne en dag var det derby mellan Djurgården och Hammarby. Vi satt på tunnelbanan och det bara vällde in folk i Gamla stan. De tog över alla vagnar. Hon älskade det. Hon kanske blir huligan.
Läs även: Caroline Ringskog Ferrada-Noli undrar vad en människa är, Little Jinder: "Blir kränkt när verkligheten inte stämmer med fantasin" och Joel Alme forever
