Det vilar en förbannelse över Värnhemstorget. För nya restauranger är det svårt att överleva i området där ingenting har förändrats sedan 90-talet. Men Bar Hugo gör ett ärligt försök.
Henrik Bromander har beskrivit Värnhem som “ett annat universum”. En plats som stadsplanerarna glömt. Själv ser jag mest ett havererat hushåll, där lovande verksamheter flyttar så fort de får ekonomisk möjlighet. Hejdå Såjja, hejdå Anti-bokaffär. Kvar finns bara familjens stora fuck-up, Entré, och den perversa farbrorn Grottan. Värnhemstorget är den kvävande, narcissistiska modern. Såjjas flickrum har stått tomt sedan flytten till storstan (Gamla Väster) och för varje dag som går känns löftet om ett nytt barn allt mer avlägset.
För några månader sedan föddes faktiskt ett nytt barn i Såjjas gamla lokal – kvarterskrogen Bar Hugo. Vi vet inte att den heter så när vi går dit. Först nyligen fick den ett namn på Google Maps, ovanför dörren finns bara en vit, blank plåt. (Kanske kan man skymta Såjjas spöke om man tittar tillräckligt noga.) Namnlösheten var faktiskt en av anledningarna till att jag blev nyfiken. Någon med mindre hämningar skulle kalla det "kontinentalt". Jag väljer att se det som ärligt. Tyvärr hade stället kanske tjänat på att behålla anonymiteten. Namnet “Bar Hugo” är helt okej (och motiverat – huset det ligger i heter så). Men sättet det presenteras på – en lågupplöst logotyp högst upp på menyn, som ser ut att vara ihopslängd med typsnitt från Google Docs – är inte direkt inspirerande.
Det hela räddas av den modesta menyn. Om man nu ska öppna ett small plates-ställe år 2025 (eller är det retro vid det här laget?) så uppskattar jag åtminstone om menyn känns genomtänkt. För någon som är bevandrad i small plates-världen (inte jag – jag har aldrig tjänat mer än 15 000 i månaden) är utbudet kanske inget nytt. Här serveras bland annat risotto, cheesecake och padrones. Ägarna säger själva att fokuset ligger på dryck. Så vi inleder med en öl – Sibbarps husbryggda IPA – på rekommendation av kvinnan i baren. Låt oss stanna lite vid henne. Servicen är en av kvällens höjdpunkter. Trots att ett gäng danskar ockuperar hennes uppmärksamhet större delen av kvällen lyckas hon charma oss totalt.
Vi tar med ölen och sätter oss, petar lite på den (tidigare nämnda) korta menyn. På mellanrestauranger känns det som att man ska sikta mittemellan det dyraste och det billigaste. Vi väljer padrones och boquerones. Medan vi väntar utforskar jag Hugos golv – ett distinkt snabbmatsgolv. Ni vet den där grå, glansiga klinkern som finns på kebabställen? Väldigt spännande. De små stolarna och borden påminner om en skolmatsal. Som att gamla Sverige har sex med det nya Sverige. Jag citerar Bromander igen: “Det känns som en slags reva i samtiden.” Maten kommer inflygande. Romescosåsen som serveras till padronpaprikan är väldigt god. Jag frågar den trevliga servitrisen om de haft i någon sorts hemlig ingrediens. Hon berättar gärna. Tyvärr minns jag inte ett ord.
Fisken smakar på ett sätt jag bara kan beskriva som “busigt”. Bar Hugo delar min och alla hästars förkärlek till salt. Kvällen är otippat bra. Kanske är förbannelsen över Värnhem bruten? Kanske kan området, som fortfarande har klassiska parkbänksalkisar och en kinakrog som bara heter “Kina”, faktiskt bli hippt?
Just då tystnar konversationerna runt oss. Vi vänder oss om – och ser en brand. En faktisk eldsvåda, på själva Bar Hugo. En av de rätt fula torkade blommorna de har i små burkar på borden har fattat eld. Värnhem är sannerligen en skärningspunkt mellan liv och död. Som tur är dör ingen på Bar Hugo i kväll. En servitör (inte den trevliga servitrisen – hon är tillfångatagen av danskarna) kliver in och räddar situationen med vad som ser ut som vana händer. Vi andas alla ut.
För att lugna nerverna går jag till baren. Min klippa (den trevliga servitrisen) erbjuder mig bussigt nog att provsmaka deras vita viner. Alla är högst bubbliga, på det goda sättet som får mig att förstå tyskens fascination för Sodastreamen. Valet faller till slut på det orange naturvinet Orangegutang. Jag älskar Bar Hugo. Med all sin lillasysterenergi. Med all sin Värnhemsvilsenhet. Min enda önskan är att de inte försvinner om några år, när de genomgått puberteten.
