Haute cuisine i Netflix-serien Chef's Table.
Ibland känns det som att folk är ogina. Eller, jag vet inte, kanske är det något annat. Kanske den där märkliga formen av lutheransk moralism som liksom borrat sig in i det svenska landskapet, slagit rot i varenda träbalk och trasmatta.
Som hos gammelmormor: om man köpt wienerbröd fick man inte äta dem direkt. Nejnej, istället skulle man låta dem ligga någon dag tills de blev torra och äckliga, då fick man äta. Att äta dem färska var syndigt.
Jag tänkte på henne och på alla andra som henne på påsken, då SVT hade någon slags lyxmatskavalkad. Jag tänkte på det i och med de texter som följde. I denna boom av lyxrestaurangsprogram, om kampen om Michelinstjärnor och hur man får till en maträtt som ser ut som en öken eller puder av kamouflage.
Det finns så mycket man kan klaga på inom restaurangbranschen: machokultur, sexism, arbetsförhållanden. Men att det finns ett toppskikt av absolut créme de la créme inom matlagning? Att maten är dyr när det ibland går nästan en kock per gäst? När någon jeppe stått i timmar för att plocka ut kronbladen från en liten blomma, separerat varje enskilt skott, för att göra någon duttig uppläggning jag är för korkad för att kunna uppskatta?
Jag tycker det är gulligt, på samma sätt som jag tycker allt världsfrånvänt nörderi är gulligt. Att ägna sitt liv, frivilligt och fullständigt dedikerat, åt en enda sak – vare sig det handlar om Warhammer, parfym eller att hitta den perfekta temperaturen för att tillreda ett ägg. Missförstå mig rätt, inga av dessa projekt kommer få slut på världshungern, skapa resursfördelning eller bota cancer. Men hur många procent av Sveriges befolkning ägnar sin (fri)tid åt sådana saker?
"Om de nu ska spendera pengar på något onödigt, varför inte mat?"
Jag funderar bara på det där med moralen. Eller kanske ännu mer varför det tycks provocera? Få av de som går på lyxrestauranger står nog i valet och kvalet mellan revolution och en tjugorätters avsmakningsmeny. Tvärtom, och om de nu ska spendera pengar på något onödigt, varför inte mat? Varför inte en fjällkossa som förärats både namn och personlighet, kombinerat med skogsväxande svamp och några märkliga ingredienser jag inte ens vet namnet på?
Att allting som ges status i vårt samhälle, som kan användas för att markera klass och som blir ett sätt att göra sig märkvärdig, används av folk med noll intresse för allt förutom snobberi är knappast en slump. Men alla som varit på en poesiafton vet att det är minst lika tydligt på mindre kostsamma aktiviteter. Folk betalar tusentals kronor för operabiljetter, fula tavlor, blodsdiamanter och smutsiga bilar eller designade vardagsrumsbord som efter ett halvår måste bytas ut, likväl som för öppna litteraturaftnar eller utläggningar om penseldrag på subventionerade museum. Om lärdomen i Jurassic Park stämde, ”life finds a way”, kanske man kan tillägga att även snobberiet gör det. Och ofta stryker nörderiet med.
Jag tycker det är roligare att prata om hur stjärnkocken framställs som ett geni, nästan självförbrännande i sin jakt på stjärnor eller ”sann kreativitet”. Hur den gamla konstnärsmyten, som ändå måste sägas har avsvalnat lite på målarkluddsfronten, i och med kockarna har fått en ny revival. Det fascinerar mig mer än det amoraliska i att betala för något dyrt, på samma sätt som människor som har råd eller sparar för att ha råd gör hela tiden. Den totala beundran för dessa människor, på gränsen till dyrkan, framstår som mer uppseendeväckande medan jag tittar på Chef’s Table och äter en medioker macka till middag. Eller varför inte ett gammalt wienerbröd.
Läs även: "Matlabben är det nya svarta – men behövs de?".