En perfekt punkig romantisk helg i Paris? Såhär gör du.
Trots att jag varit i Paris flera gånger tidigare har jag få minnesbilder, utom insidan av rockklubben Supersonic och det högröda ansiktet på en Uber-förare som vägrade köra mig, min gitarr, pedalbord och två resväskor mellan hotell och konsertlokal eftersom han ansåg att det var gångavstånd. “You can walk!” skrek han och pekade mot lokalen, drygt en kilometer bort. Det sämsta med att turnera är att man alltid anländer till nya städer i mörker och är för sliten för att se sig omkring innan man åker vidare. Därför har jag mer erfarenhet av kaffet på Charles de Gaulle-flygplatsen än Sacré-Cœur. Nu är jag här för revansch.
Jag och mitt resesällskap tar tunnelbanan in från flyget till Madeleine, där vårt hotell ligger ett stenkast från det oblyga nyklassicistiska monumentet som gett området sitt namn. Vi bor på Hôtel Chavanel på Rue Tronchet, ett charmigt litet hotell som uppfyller alla mina kriterier: trevlig personal, vägglusfri aura och gångavstånd till det mesta man vill se. Vi har dessutom två klassiska franska fönsterbalkonger att luta oss ut från, i sann Charlotte Gainsbourg-anda, cigg i mungipan, tills din kille tröttnar på att ta bilder.
Det är strålande sol och efter en kort promenad till Place de la Concorde ryker första lagret kläder. Vi strosar på feeling längs Seine och magkänslan leder oss av någon anledning rakt till Louvren, som om stadens samtliga turistandar styrde våra fötter. Efter viss diskussion beslutar vi att äta lunch på Brasserie Lipp i Saint-Germain — ett art nouveau-hak från 1880 som matat tänkare, poeter och politiker i över ett sekel. Som det melankoliska barn jag var, var jag besatt av Hemingway, och tanken på att min rumpa kanske får sitta där hans suttit blir avgörande.
Vi ignoreras klädsamt av servisen i några minuter innan vi placeras längst in i lokalen, där det är så pass trångt att personalen får lyfta bort bordet för att vi ska kunna sätta oss. Vi beställer steak frites: det finns två olika varianter, en “bra” och en “mindre bra", förklarar servitören. Det visar sig inte vara en språkförbistring. Den ena biffen är toppen, den andra hade kunnat användas som träningsredskap. Vi frågar om vin och får välja mellan “good” eller “very good”, ett värderingssystem som känns så självklart att det känns svindlande att resten av världen inte redan kopierat det rakt av.
Mätta och belåtna fortsätter vi förbi, med betoning på förbi, vattenhålet Café de Flore och tar en kik in i den imponerande kyrkan Église de Saint-Germain-des-Prés. Min kille vilar fötterna i ett av de fem biktbåsen. Paris är en stad som är tacksam att gå i trots sin storlek, tunnelbanan är förvisso både smidig och billig, men i vårt fall något mer energikrävande eftersom jag tvingar oss att stå upp — jag är livrädd för vägglöss om jag inte sagt det, och det var i tunnelbanan de spreds under utbrottet 2023. Men you do you.
Nina Simone raspar ur högtalarna på en second hand-butik i Latinkvarteren, varvat med vad jag gissar är den franska konsekvensen av att inte betala för Spotify premium. “Liberté, égalité, fraternité!” ropar jag uppskattande till butiksägaren. Det gör jag inte. En äldre man med fyrkantiga glasögon och vattenkammat hår sitter blickstilla på en stol mitt emot en hylla med sidenscarves — så orörlig att jag först antar att han är en del av den excentriska inredningen. Det visar sig att han väntar på sin fru som provar en kappa.
Fasader, fasader, fasader! Precis som med allt annat som är lite för perfekt för att vara sant ser inte heller Paris ut som det gör av en slump. Misstänksamt googlar jag och får veta att stadsplaneraren Georges-Eugène Haussmann, under Napoleon III:s styre, fick fria händer att jämna det dåvarande Paris med marken och bygga en ny, modernare, mer väldoftande version, som skulle säkra titeln “Europas vackraste stad”. Resultatet: raka boulevarder, standardiserade fasader, gräddfärgad kalksten och mansardtak så långt ögat kan nå. Vackert — och fullständigt revolutionssäkert.
Kvällen inleder vi på Delicatessen Cave i Marais, en naturvinsbar och vinbutik i ett. Ett avslappnat krypin med en minimalistisk borderline blandning av antikviteter, IKEA från tidigt 20-tal och ett klädsamt lager damm. Det finns ett rött och ett vitt på glas, som jag dricker i samma hastighet man drack saft på kollo. Stammisar köper dock en flaska i butiken och dricker på trottoaren utanför. Vi petar i oss de sista oliverna, vinkar hejdå till systrarna i baren och fortsätter till Bambino som ligger ett stenkast bort. En vinbar jag bara kan beskriva i ord av teak och vinyl. På trottoaren utanför ligger en sömnig hund och vaktar en påse hundmat, medan ägaren käbblar med en barnfamilj på baren mitt emot. Väldigt Wes Andersonskt alltihop.
Till slut hamnar vi på rue Saint-Maur, mitt i hjärtat av 11:e arrondissementets neo-bistro-scen. Vi är hungriga, utan framförhållning och naivt övertygade om att vi ska få bord på någon av våra favoritmarkerade restauranger – trots väntelistor som fylls sekunden bokningen öppnar. Till vår ödmjukhets nackdel funkar det. Av ren flax får vi en plats i baren på Double Dragon, syskonprojektet bakom Dua Lipa-populariserade Le Servan, som blandar filippinska och franska smaker. Två timmar senare, med känslan av att vi redan peakat i matupplevelse, fortsätter vi ut i den ljumma kvällen, mätta på friterad comté-bao med kimchi, och oss själva.
Boostade av tur spatserar går vidare till Folderol — glassbar och vinlista i ett, med en lapp på dörren som förbjuder inspelning av content för Tiktok. Hemgjord pistageglass och grumligt vitt vin enas vi om. Övriga besökare är en blandning av glashyade Gen Z-tjejer, välskräddade män med portfölj och krögare i ironiska band t-shirts och patchwork-tatueringar. En ensam ung kille med lockigt hår läser vad jag gissar är en inte slumpmässigt utvald bok. Men det här märker vi knappt eftersom vår berusning har nått stadiet där allt känns möjligt, även en framtid där vi kan livnära oss som bluff-konstnärer vid Seine.
Klockan närmar sig midnatt och vi går hem längs ett stimmigt Rue de République. Vid det stora torget dansar folk till jazz i en volym som fått Trädgårdens grannar att ringa polisen. En jack russel tömmer analsäckarna på de blankpolerade stenplattorna framför ett gäng skejtare. Det luktar rökelse och natt.
Morgonen efter breder jag gyllene majonnäs på frukostbaguetten och sväljer ner den med en americano, serverad av den hjärtliga frukostvärdinnan i storlek av en gummijolle. Vi lämnar hotellet med det luddiga målet att “köpa något kul” och hamnar i vintage- och hantverkmeckat runt Marais. Välsorterad vintage och second hand i Paris, särskilt i det här området, innebär inte fyndpriser. Ett tips är att spana efter Guerrisol-butikerna, som är snällare i pris men fortfarande har viss verkshöjd. Vi nöjer oss med ett glas lunchvin på trottoaren på Rue de Charlot och konstaterar att vi bränt oss i ansiktet.
Efter ett knappt dygn konstaterar vi att fransmän inte jobbar snabbt. Jag applåderar deras totala immunitet mot stress och effektivitet. Oavsett var man går in — butik, restaurang eller kafé — får man tålmodigt vänta medan personalen rullar klart sin cigg, pratar klart med en kollega eller bara noterar att man existerar. Efter tio minuters väntan på att få beställa kaffe på ett i övrigt tomt fik hinner kvinnan bakom disken snitta två buketter blommor, ladda sin telefon och drömmande stirra in i kakdisken innan hon frågar vad vi vill ha. Det är svårt att se hur en fransk barista någonsin skulle kunna bli utbränd. En arbetsinställning vi med fördel borde smuggla hem.
På kvällen rör vi oss tillbaka till 11:e arrondissementet, den här gången den nordöstra delen, som är mer brokig, livlig och betydligt mindre besökartillvänd. Innan middagen inhalerar vi en tallrik blandade ostar på uteserveringen på Ici Meme, ytterligare en vinbutik-slash-bar vi fått rekommenderad. Den trevliga kvinnan bakom disken räcker tillbaka min telefon, som hon varit snäll nog att ladda, och utbrister hjärtskärande “I’m sorry” när den — på grund av min egen usla laddare — inte är fulladdad.
Vi har mer framfröhållning ikväll och har bokat bord på Tarantula — en fransk-mexikansk nytolkning av bistro som hittade till min algoritm efter några skämmiga millennial-sökningar i stil med “best places to eat paris” och “foodie recommended”. Det är inget jag ångrar. Stället hade gjort mig euforisk även utan hjälp av mängden mezcaldrinkar som skakas fram bakom baren. Syrlig tonfiskcrudo med fermenterade jordgubbar, dill och friterat majskrisp är en i princip perfekt tugga, och grillad kycklingtaco i en djup, mör buljong får det att nästan tåras i ögonen. Allt vi åt var i den kategorin.
När vi kommer ut på kullerstensgatan, som av någon anledning får mig att tänka på Andra långgatan på steroider, möts vi av rosa himmel och ciggrök som ringlar upp från pärlbandet av uteserveringar. I fjärran av Rue Keller går solen ner och dränker kvarteret i gyllene ljus. Jag har sett vad jag har sett. Jag har fått min revansch.
Andra punkigt romantiska stopp du med fördel kan besöka när du ändå är här:
Septime La Cave - vinbar i 11:e och tillhörande systerbar till Michelin-resturangen med samma namn. Avskräcks inte. Det här är extremt opretto. Stå på gatan, sitt i någons knä, lyssna på oskyr fransk altrock och drick kvalitetsvin för priset av en bärs på Dovas. Jag fick släpas häirfrån.
Ici Meme - Vinbutik men också bar och serverar små tallrikar med ost, chark eller vad du nu är sugen på. Folk droppar in för ett glas, fastnar vid ett bord, och plötsligt har ett dygn gått.
Ratafia - Vinkällare + ostbutik. Toppen det här med.
Bouillions - Det här konceptet föddes i slutet av 1800-talets Paris som billiga restauranger för arbetarklassen, där enkel, klassisk fransk mat serverades snabbt och i stora volymer. De var tänkta som folkliga alternativ till finare restauranger och har i dag fått en revival som prisvärda, nostalgiska kvarterskrogar med traditionella rätter i pampiga men okomplicerade miljöer. Sök bara på ordet i din kart-app så får du upp många alternativ.
Apoteken - Franska apotek har fri prissättning på hudvård, kosttillskott och hygienartiklar. Om du använder någon form av hudvård rekommenderar jag att köpa på dig ett gäng av dina favoriter. Citypharma i Saint-Germain är ett typiskt sådant populärt, trångt och mycket billigt apotek. Här säljs guldklimpar från Laroche Posay och Avene för nästan ingenting. Även Pharmacie du Forum des Halles ska vara bra för ändamålet.
Les Puces des Paris Saint-Ouen - Världens största antik/loppmarknad, känt för oändliga marknadshallar där antikviteter, vintagefynd, kläder, klockor, smycken och möbler blandas i ett lätt kaotiskt myller. Kolla upp när det är öppet (ish helger), kom tidigt, var inte hungrig, ta ut cash.
