Bacchanale

Inte ens notan får oss på dåligt humör.

Att ta ett bord halv åtta är inte alltid en bra idé, eftersom man då hinner med en fördrink på Duvan. Eller två. Och så en liten galopp på det.

Men så är det med Bacchanale. Trots att inflation och sommarsemester grävt djupa hål i besparingarna och att restaurangdöden sprider sig över landet är det här fullbokat flera veckor i förväg. Inte konstigt. Stockholms innerstad är ett av landets sista fästen där “dålig ekonomi” innebär att man bara kan unna sig en redig jävla lyxmiddag en gång i veckan – istället för två.

Just nu är Bacchanale på Ringvägen mitt i blickfånget för denna målgrupp. Välförjänt? Det är det vi tänkte ta reda på. När vi släntrar in är restaurangen mitt inne i andra andetaget. Stämningen är finkaliberad till gränslandet mellan fine dining och hemtrevlig sylta. Inte en centimeter är lämnad åt slumpen. Från det öppna köket i ena hörnet, den tunga betongbaren, den smakfulla 70-talsdoftande konsten och skolmatsalsmöblerna till det påkostade porslinet. Allt är där av en anledning, en medveten växelverkan mellan högt och lågt. 

Vi beställer varsin dry martini och slår oss ner. Det höga sorlet från våra bordsgrannar, nedklädda södermalmsbor med jättedyra oversizeskjortor, påkostade kepsar och glasögonbågar dyra nog att finansiera en hel skola i Kenya, indikerar att de flesta är precis lika många glas in som vi. Martinin kommer in direkt, i frostade glas. Ljuvligt svinstarka. Min vän, som är lite fin i kanten, påpekar att vi faktiskt inte fick välja mellan citronzest och oliver. Jag tycker han är lite väl gnällig. Vi väljer hejvilt på menyn, tills servitrisen stoppar oss och säger att vi inte kommer orka mer. Hon ser min besvikna blick och tröstar mig.

– Det går alltid att beställa mer, säger hon.

Upplägget är innerstadens mest uttjatade: mellanrätter. Men, eftersom detta är en restaurang som vet att vi vet att de vet att vi vet, så slipper vi alla tråkiga dragningar om just detta. Maten serveras löpande, lite huller om buller, allt eftersom den blir klar. Ett upplägg som hade kunnat bli stökigt – men som här funkar eftersom all mat rör sig sömlöst mellan förrätt och huvudrätt. Stora delar av menyn uppdateras löpande. Men paradrätten ankleverpastej med karamelliserad ananas och smörstekt brioche går ingenstans.

Den kommer först. Den ser rätt skev ut. Som en skiva rå falukorv ovanpå en macka med ananas. Smaken är helt annan historia. Att salt, fett, syra och socker funkar ihop kunde man ju lista ut. Men här händer något ovanligt. Temperaturerna! Den kalla pastejen, den heta ananasen och det ljumma brödet ger en helt ny, ovanlig, smakdimension.

Sedan – pilgrimsmusslan i café de paris-smör med rostat bröd. Inte heller här är lämnas något åt slumpen. De små korianderfröna skvallrar om att till och med curryn i såsen är gjord på plats. Det smakar ljuvligt.

Den grillade purjolöken i äggsås delar bordet i två läger. Den ena älskar hur de lyckas få purjolöken att nästan smaka som kokt vit sparris – och dessutom, gränslöst nog, serverar den med en obskyr, kall fransk sås på hårdkokta ägg och senap. Ljusår utanför vår tids smakprofil. Den andra tycker kort och gott det smakar “konstigt”. Tur för honom att det finns mer konventionella rätter att tugga i sig. Den grillade pluman är ett säkert kort, i trendkänslig linje med vågen av grillat och grekiskt som dominerar stan just nu. Det är förstås gott. Men i sammanhanget lite ointressant. Tomatsalladen med vattenmelon och smörsås är däremot, mer oväntat, toppen. En kombination som funkar så pass att vi slevar i oss spadet som blir över.

Det hela ser bra ut. Men sådant här kan ju stå och falla med servicen. Den är dock, det måste verkligen sägas, helt oklanderlig. Hur är det ens möjligt att vara chosefritt skämtsam och trevlig, nästan så man misstänker att alla dricker i kapp med gästerna, men samtidigt så uppmärksam? En varm brödbit faller ner på golvet. Vår servitris är genast där, plockar bort och dyker upp med en ny tallrik en minut senare. Oavsett vem vi ber om en bra vinmatchning lyckas de konsekvent. Det borde väl egentligen vara förvånande, men in this day and age är det en ynnest att hamna på ett ställe där alla i personalen faktiskt brinner för det de gör.

Kvällen rundas av med en mjuk mandelkaka med punschgrädde och två små glas punsch. Kakan är varm, god som hos mormor, grädden lite för spritig, men vad gör väl det?

Inte ens notan på 2 200 kronor (utan dricks) får oss på dåligt humör. Tvärtom. För en gångs skull lever priset upp till våra förväntningar. Tycker någon att det låter för billigt kan jag lugna er: för 100 kronor går det att plussa upp alla rätter på menyn med halstrad anklever. Men gör du det så är du ärligt talat inte helt frisk. Bacchanale förenar nyskapande, lyx och riktigt softa vibes på ett sätt som man kan förvänta sig från bättre ställen i Berlin, Barcelona eller Nice. Att Ringvägen lyckas prestera samma nivå är en ren ynnest.