Taco Bell

Är Taco Bell värt åtta timmar tur och retur med tåg?

Man hajar alltid till när Nöjesguiden nämns. Särskilt på Göteborgs-Postens TikTok, i samma mening som ordet “avslöja”. Men ja, Nöjesguiden var först med att avslöja att Taco Bell kom till Sverige. Det var en fin vecka när alla var tvungna att credda oss. Expo hade aldrig kunnat göra detta, eftersom Expo inte har i närheten av samma koll på Platsbankens “lediga jobb”-tab som vi på Nöjesguiden.


Men hur är Taco Bell egentligen? Det är denna frågan som gör att jag sitter på snälltåget från Malmö till Stockholm söndag klockan 08.15 och smälter i gårdagens kläder. Jag har inte hunnit hem från klubben, men tänker att lukten av grabbarnas “One Million”-parfym och spilld öl på skorna ger extra incitament att färdas fyra timmar med tåg för bakismat. Jag har inte hunnit ladda mobilen så det blir mest att lusläsa Kupé och snegla på killen med fyra uppknäppta knappar som sitter bredvid mig. I ena tabben har han ChatGPT’s “hur optimerar du din tid på tåget” och i den andra X Premium.

En regnig dag i november slog restaurangen upp sina portar, och några dagar efter öppningen råder fortfarande total hysteri. En lång kö har formats utanför restaurangen, där man som pilgrim på tacoresa kan vara till allmänt åtlöje för förbipasserande. De går förbi oss i duggregnet och kastar skeptiska blickar, sådana man ger till människor som tältar till konserter. De skulle bara veta hur lång min tågresa var. En käck “trygghetsvärd” styr kön med järnhand. Det är bra, för jag blir ragebaitad av elvaåringar som dansar Fortnite och skulle inte kunna hantera situationen själv. Efter 25 minuter får jag komma in i restaurangen, efter ytterligare 5 står jag och petar på skärmen.

Hmmm… hur fångar man Taco Bells själ i en beställning? Jag bestämmer mig för att inkludera de tre könen: Chicken Quesadilla (man), den vegetariska Bean Taco (kvinna) och Crunchwrap Supreme (könslös). Till det tar jag guacamole och en slät, orange sörja som lyder under namnet “vulkansås”. Jag tar maten (som kom ut snabbt), petar på dryckesmaskinen (råkar blanda min cola med Sprite light) och sätter mig vid mitt “table for one”. Smakar tanklöst på den väldigt bruna högen. Chicken quesadillan är helt okej, något enformig, men jag vet inte om jag har rätt att kräva mer. Men jag förstår vad de menar med “Taco Bell-smaken” – hur färgen beige skulle smaka om man kunde käka den. 

Lite av en svajig start, måste jag säga. Tanken att måltiden inte är värd åtta timmars tur och retur slår mig. Jag motar bort den och tar en tugga av Taco Bells flaggskepp, Crunchwrap Supreme. Den är aggressivt smaklös. Verkligen ingenting som händer här. Förutom extremt mycket sallad och en tunn hinna köttfärs. Medan jag äter försöker jag förgäves lokalisera såsen den påstås innehålla. I sista tuggan finner den, en klump av ostsås i ett hörn av den pentagonformade wrapen, som att den desperat försökt komma undan min mun. Nåväl. Ingen nåd.

Chruchwrapen är ingen höjdare. Hoppet hänger på böntacosen. Det är en mening man aldrig vill använda igen. Min darrande hand sträcker sig mot burriton. Och så händer något. Oj… är den här… typ jättegod? Euforin rusar och den sista bakiströttheten lämnar kroppen. Den andra tuggan avgör saken.

Jag doppar den i “guacamolen” – supergott. Jag doppar den i “vulkansåsen” – JÄTTEgott. Tårar i ögonen. Jag tar upp kvittot. Hela kalaset kostar cirka 180 kronor, men bara den här rullen (35 kr) gör det värt det. Några härliga minuter passerar medan jag sitter som frälst. Texmex-sugna stockholmare passerar mitt bord. Sedan hör jag någon knacka på fönstret. En liten pojke, typ 13 år, står och räcker långfingret till mig. Hans vita finger dansar framför mina ögon, som rullarna jag precis tryckt i mig. Jag ler tillbaka. Egentligen bör man kanske inte åka till Stockholm bara för Taco bell, men det finns värre grejer man kan göra en bakfull söndag.