Ibland tänker jag att den enda förklaringen till de olika ideologier kvinnokampen antar är att allt handlar om cykler.
Cykler – hur skulle man annars förklara vurmen för kroppen, kroppsutsöndringar, mens som rinner, mens som flödar, mens som konserveras, mens som tillagas? Detta är nutidens aktivism. Kanske en liten fitta av marsipan. Förut fattade jag inte alls.
Som om allting var som förut diskuteras nu porrens vara eller icke-vara i offentligheten. Porren bör antingen helt förbjudas eller göras feministisk – som i detta fall verkligen bara betyder att de vita smala kvinnorna (men inget silikon, förstås!) ska vara lite håriga, att anslaget ska vara artsy istället för upphetsande.
Förut fattade jag ingenting.
Men jag minns hur det var förr. Då fanns ingen intersektionalitet, i alla fall inte i mainstreamen, ingen problematisering på den breda fronten. Det fanns bara de dåliga tjejerna, de som vek ut sig eller bar fel sorts kläder, och sedan fanns det de bra, de som hellre läste en bok eller demonstrerade.
Jag förenklar, förstås, men det fanns ett sådant hat mot tjejer då, samtidigt som det fanns en unison bild av hur en ”bra” feminist, en godtagbar feminist, en riktigt feminist är. Idag hörs nya röster, fler perspektiv: frågor som innan verkade så enkla har nu smolkats av insikten att det inte bara finns en enda sorts kvinna, inte ett enda sorts förtryck, och således inte en enda väg till frigörelsen.
Kanske framstår det då som märkligt att feminismen går tillbaka, klamrar sig fast vid uteslutande biologi, kroppens mest basala utsöndringar, sådana självklara svartvita formuleringar. Sådana som istället för att problematisera, nyansera, se schatteringar, söker sig mot det banala.
För inte kan det väl vara en slump att samtidigt som det feministiska samtalet utvecklas, och de självklara perspektiven och utgångspunkterna kompletteras och utmanas, så kommer denna nittiotalstripp. Som om vi bara är millimeter från att diskutera stringtrosan.
Jag tror det kallas nostalgi, en längtan tillbaka till det enkla, ett svunnet förflutet då det bara fanns rätt och fel, en enda väg. Då ställdes de lätt urskiljbart dåliga tjejerna mot de bra, präktiga. Även om det kanske inte anses lika feministiskt idag att ifrågasätta någons nagellack ligger det där och lurkar, trycker som en sorg, en saknad. Nu lurar farorna i varje hörn, nu är världen fylld av potentiella snedsteg, övertramp för folk som vant sig vid fri mark. Då längtar man efter en tid där ens patos bestämdes av ens trosmodell, eventuellt ens sexpreferens. Det var enklare att kontrollera.
Läs även: "Jo, det våras för den unga tjejen i kulturen".
