Tosto

Det är något sexigt med Max Duhs nya restaurang.

Längst in på det som en gång var Taverna Brillo, där dj-bordet stod, mittemot den lilla mörka baren där man kunde köpa Stockholms typ dyraste öl av en bartender med Nick Carter-page och anknytningsproblem, har Max Duhs nya restaurang Tosto slagit ner sina rötter. Tosto betyder stark och ”med ryggrad”. Två ord man hittills kanske inte förknippat med de människor som historiskt valt att vistas på den här platsen. Kanske är det andra tider nu? Tänker jag, medan jag glider genom det finmaskiga nätet av Nasdaq-riddare i pullovers och armbandsur på grillkonceptet Sperling & Co. På andra sidan, bakom ett tungt skynke, öppnar sig Tosto: märkbart yngre och lite mer löst i lederna.

Kanske är det mitt humör, mitt sällskap eller att mina ashwagandatabletter äntligen gjort sitt, men stället har något sexigt över sig. Det är högt i tak, svalt, skralt och dyrt på det där slumpmässiga sättet som enbart någon med kulturellt kapital, helt vanligt kapital eller en ambitiös individ som närstuderat dessa kapitalformer, kan åstadkomma. Jag stirrar länge på en gigantisk målning av en röd bil som ser ut att vara målad av ett barn. De bulliga bokstäverna som formar ordet Ferrari får mig osökt att tänka på killen i klassen som både hade landställe i skärgården, portugisisk vattenhund och ett modellkontrakt. 

Vi slår oss ner och börjar med att beställa en öl. Menyn är koncis, mycket lockar. Det gör även cocktail-listan. Efter en oblyg blick på grannens bord inleder vi med att beställa friterad pumpa med aioli och gremolata samt det av sociala medier omfamnade vitlöksbrödet som ser ut som en kanelbulle. Rätt val. Pumpan gör mig överrumplat fuktig i blicken – och inte bara av krispet och den välspända syran. Det är sällan det rycker i hatt-lyftar-handen så snabbt.

Efter det följer en sprakande palett av fett, mer syra och kirurgiskt avvägd hetta när vi arbetar oss igenom smårätterna. Tonfisken med pepparrot och habanero kliar samma svåråtkomliga punkt i gommen som pumpan. Tunna skivor som smälter mer som tropisk frukt än fisk. Råbiffen med sardeller, parmesan och pangrattato är lika delar krispig och djup, och oxbringan al brodo med bönor och gremolata en buljongstinn fullträff: salt, köttig och så len att mitt sällskap beskriver den som “ångestdämpande i munnen”.

Vi trotsar en begynnande mättnad och beställer en pasta. Valet faller på spaghetti, tryffel och svampvelouté. Den är vällagad, rund och krämig i smaken, men framstår som något blek i jämförelse med det tryck som de mindre rätterna levererat. Vi avslutar med pannkakstårta tiramisu: en generös bit med tunn, rinnig sirap. Medan vi skrapar tallrikarna och vänder glasen upp och ned försöker vi få kontakt med servisen som genomgående varit varm och hjälpsam, men uppenbart något belastad. Ju längre kvällen går, desto svårare blir det att få kontakt. En barnsjukdom vi är villiga att ha överseende med. För sammantaget är Tosto ett oblygt och smakstarkt tillskott till Stockholms krogliv. Träffsäker mat, bra dryck, rimliga priser och – för den som vill, en utmärkt språngbräda för en kväll som inte ska ta slut.