Krogkommenterarna – april 2026

Krögarnas vit sparris-vurm, vuxna glassätare och pastascenen framsteg. Krogkommenterarna rör om i grytan.

Går det att anmäla Krogkommissionen till Medieombudsmannen?
Det har spårat ur, de har tappat det helt. Nu har Krogkommissionen recenserat Hard Rock Café. Inte en välformulerad sågning eller oväntad hyllning, som skulle rättfärdigat textens existens, utan en sval bekräftelse av det exakt alla i hela världen vetat sedan Hard Rock Café öppnade. Varför finns den texten? Vi vet inte. Vi vet bara att det är utmattande meningslöst. Och slappt.

Varning för starkt innehåll
Just när vi skulle ge upp hoppet om världen dök klippet upp i flödet – Kebabspotting är tillbaka, efter fyra månaders paus! Krogkommenterarna har varit rejält nedstämda under den här perioden, tappat livsgnistan. Som vi har undrat om hans härliga klagande på att ingen mat är tillräckligt stark, eftersom han ju är en sån himla stark kille som tål jättestark mat, kommer komma tillbaka. Lite oroväckande bara att han skriver om en inre resa, som fått honom att upptäcka nya saker om sig själv. Vi kan förstås bara hoppas att det handlar om att han insett att han tål ännu starkare mat och nu ska bli ännu bättre på att klaga på att maten inte är tillräckligt stark. Kebabspottings återkomst får 8/10.

Bäst, alltså på riktigt bäst, matinfluencing just nu
1. Brannes kebabrunda i Malmö @brannepavlo
2. Taco för tre kronor på gatan i Shillong, Indien! @wulfsliv
3. Tack Budapest och Köpenhamn, see you soon! @filip_berg (Bild #1 i karusellen)

Crudo men dudå
Finns det något som gör sig bättre på bild än rå, ömsint filéad fisk som med finess och fingertoppskänsla arrangerats på en tallrik, dränkts i vinägretter och oljor, gärna i en gradient som minner om varma breddgraders solnedgångar, och toppats med vackra örtblad och något härligt crunch? Nej, det gör nog inte det. Men är det gott? Väldigt sällan. Det borde kunna vara vara gott. Men det verkar mycket lättare att komponera en vacker servering än att sätta samman en rätt som får smakerna att ”gå ihop”.

Tänkvärt?
Om alla restauranger har som usp att jobba med närodlade råvaror i säsong innebär det att ALLA restauranger på given signal börjar lägga upp bilder på vit sparris med en smörtung sås. Men det MÅSTE inte vara så. Det finns ingen lag som säger att man måste ha vit sparris på menyn bara för att den finns. Vi har en krypande misstanke om att den vita sparrisvurmen inte närmelsevis är lika förankrad i gemene krogbesökare som krögarna tror.

The devil is the details
Magnus ”Fäviken” Nilsson försöker förtvivlat kommunicera att Pensionat Furuhem bara är ett helt vanligt ställe. Det är inte Fäviken 2.0. Nej, nej, det här lilla helt vanliga stället, där allt är helt normalt, är så vanligt att han egentligen inte ens skulle behöva påpeka det. Samtidigt skriver han fler tecken om lamporna de installerat än vad som ryms i en genomsnittlig svensk debutroman. Och väggfärgen, som tydligen är så arbetsintensiv och långsamtorkande att ingen använder den längre. Utom Magnus Nilsson. Eftersom han är en besatt människa. Det kanske finns två, eller tre, beståndsdelar i hela bygget som skulle kunna räknas som helt normala.. Kanske ett prepp-förkläde från Martin & servera som ligger och skräpar i ett hörn? Eller en skalkniv från Victorinox, istället för en kniv smidd av en enögd bonde utanför Båstad som endast smider två knivar per decennium och däremellan försätter sig i kemisk koma för att inte råka smida en tredje kniv?

Gaslighting på subjektsnivå
Med tanke på Magnus Nilssons absoluta besatthet är det anmärkningsvärt att alla inlägg Pensionat Furuhem som avsändare har ett ”jag” som subjekt. Först trodde vi att det var konceptuellt, att de besjälat själva huset. Men nej, vi har landat i att det är Magnus som skriver. Vi kommer inte runt Magnus! Trots att det inte rimmar med honom som person. Efter många och långa funderingar, möten och sena nätter framför anslagstavlan har vi kommit fram till att det är ett omedvetet misstag. Magnus Nilsson vill så gärna att Pensionat Furuhem ska vara ett vanligt ställe, men när han väl sätter sig och ska skriva ett lättsamt inlägg på insta hamnar han i någon sorts trance som gör att han misslyckas med att mörka att han ÄR Pensionat Furuhem. Mellan raderna står det: ”Jag, Magnus Nilsson, ÄR Pensionat Furuhem. Och det är inget vanligt
ställe, det ska ni ha jävligt klart för er”.

Besatthet for the win
Tro inte att vi missunnar Magnus Nilsson något. Besatthet är intressant. Magnus Nilsson är intressant. Intressanta grejor skapas i besatthetens kölvatten. Magnus Nilssons kokbok – The Nordic Cookbook är väl en av de bästa kokböckererna som gjorts sedan Johannes Gutenberg uppfann tryckpressen på 1450-talet?

Lathet och löpande band for the loss
Natur & Kultur måste byta mall för sina kockböcker. Den kontrastrika bildredigeringen får ögonen att blöda Allt andas verkligen 2003. Vi fattar att det är billigt och enkelt att producera böcker enligt den här mallade löpande band-principen, men snälla gör något.

Inte mätt på Morbergarna
Krogtipset med makarna Morberg är numera Krogtipset med Erik Johansson och Nichlas Niemi. Den sistnämnde var producent första säsongen. Kanske även upphovsmakare? Framfördrömmar fanns i alla fall, och nu är den som syns och hörs. Vi kan absolut uppskatta att facklan passas vidare, men det är en övermänsklig uppgift att återskapa Mobergarna extrema karisma, finstämda pladdrighet och Pers mycket, mycket bestämda åsikter som han kämpade så oerhört hårt med att behålla för sig själv. Saknar!

Vik hädan ditt fattighjon
Adam och Albin, som stod bakom Adam/Albin (RIP), har med nya restaurangen Adam Albin tagit helt slutat att servera Stockholms högavlönade medelklass. I nya fina lokalen på Gustav Adolfs Torg, med utsikt över slottet, faller det sig helt naturligt att ta 3 000 kronor för två förrätter, en huvudrätt och en dessert. Så ska en pimpad á la carte prissättas! Lite vin till maten kanske? Adam Albin har din rygg. Det finns fem vinpaket, det billigaste kostar 2 000 kronor. Frågor på det? Om det finns en vinkällare som du kan gå ner och kika på viner i? Tror du att du är på Brasserie Astoria eller?

Vuxna människor skola icke spisa glass offentligt
Vi hade inte förstått exakt hur mycket den vuxna befolkningen i det här landet älskar att äta glass. Tyvärr blev vi varse i skenet av den efterlängtade vårsolen, som verkar ha en pavlosk inverkan. Det är djupt obehagligt att se en grupp fullvuxna tjänstemän, klädda som tjänstemän, slicka i sig två kulor glass på lunchrasten en tisdag i april. Är ni barn? Vuxna ska inte äta glass i grupp. Att en vuxen slickar i sig sina barns rinnande rester på Italiensemestern kan väl vara okej. Men att stå och lapa gelato i skjorta och kavaj... Det enda som hade varit värre vore om de halsade varsitt glas mjölk.

Mastodontfilms-Mats hade mått som en prins
I vårt senkapitalistiska tidevarv har det blivit trendigt att öppna stora restauranger. Att prata om maten, stämningen eller visionen är för luddigt. Kvantifierandet har blivit hypens bränsle. ”Vår restaurang är 500 kvadratmeter!” ”Vår restaurang är 700 kvadratmeter och har två våningar”. ”Två våningar? Vi ska ha tre våningar och en vinkällare!” ”Jaha, men vi ska ha öppet dygnet runt”. ”Lol, vi ska ha 1000 kvadratmeter och 350 sittplatser som vi kommer att fylla varje dag”. Mastodontigt ska det vara!

Med mördande konkurrens medföljer konkurs?
Vi har varit inne på det förut, men det är först nu som omfattningen av Atrium Ljungbergs besinningslösa etableringsplan för Mälarterassen i Mordor... förlåt Slussen står klar. Inte två, inte fyra, utan SEX restauranger i mer eller mindre samma byggnad. Försöker de skapa världens mest påkostade food court? Vilka är alla dessa människor som ska äta där? Och om de finns, var kommer de INTE äta? Det är verkligen hänsynslös projektering i sitt esse. Tyvärr blir det ingen på Atrium Ljungberg som förlorar sitt jobb på det här. Den kulan är det andra som får ta.

Och därmed pasta
Vi på Krogkommenterarna har varit motståndare till att äta pasta på restaurang i Sverige sedan barnsben. 269 kronor för en maträtt som alla med armar, ben och spis kan göra på tolv minuter? Tack, men nej tack. Men den stockholmska pastascenen har utvecklats kraftigt, och det gräddigt stabbiga har ersatts av tuggig al dente, smakrik lätthet, fina råvaror, fint hantverk och intressantare former och utseende på själva pastan. Gott! Pastan på Bastardo till exempel – mycket, mycket god! Detsamma på Tripletta. Priserna är väl i viss mån fortfarande tveksamma med tanke på att en stor del av lättheten kommer av portionernas litenhet. Men det får vi helt enkelt leva med.