Månadens ångest: april

Brännbollsskam, underbara saker och ett hipstertorg på Södermalm. Här är ett axplock av det Linn Koch-Emmery våndades över den gångna månaden.

Brännboll
Jag tog examen och började jobba som journalist i början av pandemin – en redan då krisig period för yrkeskåren. Efter ett halvår som nyhetsreporter hade jag fortfarande bara träffat en enda kollega IRL, trots att redaktionen bestod av drygt 40. När det vankades sommarfest ursäktades sammankomsten med att den ju gick att hålla utomhus. Jag minns hur jag närmade mig Gärdet med ett sug i magen. Vilken av alla kubbspelande grupperingar var mina kollegor? Skulle de förstå vem jag var? Svaret var såklart nej. Ingen förstod vem jag var. Stel förvirring uppstod, med följden att jag fick gå runt och presentera mig för ett 30-tal personer jag hade jobbat med i ett halvår – inklusive personalchefen som hade anställt mig. Inget ont om dem. Det var extraordinära tider, och vi nykomlingar, knappt torra bakom öronen, fick som vanligt betala priset.

För att lätta upp stämningen placerade personalchefen nästan omedelbart ett brännbollsracket i mina händer. Nykter (public service) och med en kortisol-spike utan dess like tvingades jag sedan göra tre försök, innan jag skamset kastade bollen och träffade en av mina kollegor – oklart vem – i ryggen, så att hen spillde ut sin plastmugg med vin (som public service inte bjöd på). All idrott, eller aktiviteter, som av någon outgrundlig anledning bara utövas vid enstaka tillfällen är per definition stressframkallande. Man hinner aldrig bli bra, men förväntas ändå vara bra – ofta inför människor man inte känner. Därför handlar debatten om brännbollens vara eller icke vara i skolan inte om att skydda barn från socialt obehag och prestationsångest i nuet. Den handlar om att förbereda dem för förnedringen de kommer behöva utstå i framtiden, om de inte fått öva tillräckligt som barn. Därför måste barnen spela mycket, mycket mer brännboll. Helst hela tiden. Det enda som biter på skam är nämligen att vara bäst.

Knoppar som brister

Jag älskar vintern av den enkla anledningen att den är så pissig i sitt fysiska tillstånd att man slipper oroa sig för att den ska ta slut. Samma sak kan man inte säga om månaderna april och maj. I takt med att knopparna brister, vitsipporna slår ut och koltrastarna sjunger i den ljumma kvällssolen som dag för dag sträcker sig längre in i dygnet – ju härligare allt blir – desto mer smärtsamt tydligt blir det också att allt det fina snart är slut. Våren påminner mig om när min mamma, med viss känslomässig utpressning, brukade utbrista: “Vi vet ju inte hur många fler julaftnar vi har kvar ihop!”, när vi barn klagade på att bli väckta vid sju för att hälsa på “tomten” eller åka hem till mormor och morfar på middag. Av alla former av existentiell ångest jag lider av är just den – att alla underbara saker tar slut – en av de svåraste att värja sig mot. ”Alternativet är ju att vi inte älskar något alls”, sa min mamma en helt annan gång när jag sörjde mitt marsvin Fritz, utmanövrerad av det finstilta i att älska en levande varelse: att de dör. Jag är inte övertygad om att hon har rätt. Ibland är det bättre att inte veta om att underbara saker existerar.

Bysistorget
Det här är en snäv och tråkig Stockholmsreferens, men jag tänker att den får passera eftersom den bygger på dålig självkänsla (min) och hat. Det finns en rektangulär asfaltyta vid sidan av Hornsgatan som jag, trots att jag bor i närheten, aktivt undviker. Jag går gärna en halv kilometer extra till Willys bara för att slippa passera Bysistorget. ”Bysis”, som det kallas i folkmun, framkallar social ångest hos mig på samma sätt som att stå i ”fel kö” till Trädgården gjorde när man var 23. Andra platser i samma kategori: Aplace (tbh hela Bruno-gallerian och ”den biten” av Götgatan), Humana på Krukmakargatan (för gammal), Riche Fenix (åtminstone spontant), och Crum Heaven – den lilla cafébaren där man får puls av att sätta sig eftersom man inte vet om stubbarna är någons examensprojekt  eller bara en “pall”. I dessa tider, med körsbärsblom och prunkande uteserveringar, peakar Bysis. Och det finns särskilt två etableringar att beskylla för mitt skakiga mående. Först har vi Kaffebar, full av transatlantiska pitchsamtal (en gång hörde jag en kille låtsas prata i telefon på engelska här inne), Jeanerica-seedade Kyotos och stipendiekonstnärer med omaka skor och MacBook Pro som du för tio år sedan matchade med på en dejtingapp. Dörr i dörr har vi Bar Europa, innehållandes allt det jag redan nämnt, men med adderad promillehalt och fler Gentle Monster-glasögon. Jag har sett människor köa hit, innan öppning, en tisdag klockan 15.30 (jobb?). Vad de får för besväret? Känslan av lår som pressas mot röd plaststol och möjligheten att köpa en Tuborg till priset av två. Vad de får mer? Mask. Nej, förlåt!!!

Läs även om tidigare månaders ångest: januari, februari, mars.