Tripletta

Södermalms senaste italienare är ett äkta hattrick.

Den 5 juli 1982 i Barcelona var den italienska fotbollsspelaren Paolo Rossi inte bara en anfallare. Han var ett tvivel som fick sitt svar till en nation som kollektivt drog efter andan. Och han levererade tre mål som gick raka vägen in i fotbollens kollektiva minne.

Inför fotbolls-VM i Spanien hade Rossi knappt haft någon speltid alls. Han var avstängd efter Totonero-skandalen, ifrågasatt och ringrostig. Italienska sportjournalister räknade minuterna tills han skulle bytas ut.
På andra sidan planen väntade ett Brasilien med Zico, Sócrates och Falcão i högform. De behövde bara oavgjort för att gå vidare från gruppspelet. Italien behövde ett mirakel. Det tog bara fem minuter innan det inträffade.

Rossi, som var kortare än de flesta andra, nickade in 1–0 till Italien. Ett mål som inte borde ha fått existera. Men han gjorde det ändå. Brasilien kvitterade emellertid strax därpå och världsordningen var tillfälligt återställd. Men Rossi gjorde 2–1. Ett avslut utan större elegans, bara rätt plats på rätt sekund. Brasilien kvitterade igen. För så gjorde Brasilien då precis som nu. Men vissa dagar lyder inte logiken. När Rossi satte 3–2 var det inte ett mål. Det var ett avgörande. För Italien höll ut och Brasilien föll. Paolo Rossi gick från belastning till befrielse, från frågetecken till nationalhelgon. Tre mål. Inga gester. Inga poser. Bara effektivitet, tajming och ett ögonblick där all tvekan dog. Ett legendariskt hattrick som skrev in sig och sin upphovsman i historien.

Tredje gången gillt är det också för Robert Boban Rudinski som har tagit tillbaka ägarskapet över krogen på Åsögatan 163. I början av 2000-talet öppnade samma Rudinski den då hyllade restaurangen Lo Scudettos på samma plats och en decennium senare stöpte han om den till La Vecchia Signora. Den uppmärksamme börjar ana ett visst fotbollstema.

Fullkomligt logiskt känns det således att krogen fick heta Tripletta - italienska för hattrick - när han nu för tredje gången har slagit upp portarna på samma adress. Att hemmapubliken inte heller har svikit blir tydligt när man kastar ett öga på bokningsläget. Lyckligtvis finns alltid ett antal platser för drop-in och vi hänger på låset en vardagkväll under årets mörkaste månad för att parkera oss vid baren. Eller läktaren.

Ett snabbt öga på menyn ger tillkänna att prissättningen är human, som sig bör på en kvarterskrog, och vi läppjar på en negroni medan vi käkar lite nybakt bondbröd och låter ögonen äta sig igenom förrätterna. Fastnar gör vi ganska snabbt på en agnolotti med kyckling, trumpetsvamp och salvia (245 kr) samt en bläckfiskpasta (255 kr). Krogen fylls på i en strid ström och redan en kvart efter öppning är det precis sådär högljutt och lagom stimmigt som vi hade hoppats på. När maten kommer in är det tillsammans med ett glas Vermentino Nero för 120 spänn samt ett med rosafärgad prosecco för 125 riksdaler.

Agnolottin är härligt smörig men samtidigt välbalanserad och lämnar en ljuvlig eftersmak i gommen. Även den tomatbaserade polpon gör jobbet och det är två tämligen renslickade tallrikar som dukas bort. När vi avslutar måltiden med en liten saffransbaserad kaka råder det inte någon tvekan om att detta är ett hattrick som har fullbordats. Kanske inte på samma nivå på Rossi ännu, men om det fortsätter i denna stil har vi snart en given kandidat till den gyllene pokalen.