Valerie Kyeyune Backström: "Snälla, sluta kalla all negativ kritik för hat"

11:59 1 Feb 2016

I en krönika av Fredrik Virtanen bemöts kritiken, eller det som kallats: "hatstormen", mot SVT:s nya program Vegorätt med andemeningen att allt är identitetspolitikens fel. Hela tiden används dessa kraftuttryck: raseri, avsky, vrede.

Jag fastnar vid det, kommer inte undan. Det ringar in så mycket som är störigt i vår samtid. Om jag stör mig? Ja.

I en tid där sociala medier får allt större utrymme, där avstånden mellan producent och tilltänkt mottagare förkortas – åtminstone skenbart – finns det något så skärrat över alla oss som nu räds att få våra huvuden kapade, som om det nu ens vore möjligt, på hundrafyrtio tecken. 

Ett av hanteringssätten är att beskylla ens belackare för "hat" eller "drev". Även om media skyggar för att benämna rasism och övergrepp vid dess rätta namn, där inget övertramp är för grovt för att inte kunna slätas ut, där inget mänskligt lidande är för stort för att inte kunna paketeras om i volym och ström, har man inga problem med att kröna några grönkålskritiska med dessa epitet. Vi skulle kunna prata om prioriteringar, men vad är poängen? Nöje är nöje och kanske ännu mer i dessa tider då världen brinner. Åtminstone för somliga.

Men är jag motvals om jag säger att det vi kallar hat inte är farligt? Att det inte ens är hat? Att folk fortfarande ids uppröras över fjantiga tv-program, så till den grad att de diskuteras i en tid då det blivit så oändligt svårt att ”nå ut”, särskilt för public service? Om allt förut var censur så fort någon (men aldrig staten) valde att plocka eller välja bort ett verk, är nu allt som inte hyllas hat, mobbning eller förtal. Det är som att leva på 1700-talet, men ingen har fina handskar att kasta. Och det är så tröttsamt, men främst larvigt, då det urholkar betydelsen.

Jag skulle kunna kalla rädslan för negativ kritik eller elakheter för censur, men det är inte min stil. Men jag är intresserad av behovet av att politisera detta. Denna lust verkar förbehållas allt förutom det som verkligen behöver det.

"Hatet" mot Vegorätt beror alltså på att identitetspolitiken gått för långt, "hatet" mot Boys på att folk har dålig självinsikt. Allt känns som dagis när allt ogillande skulle skyllas på avundsjuka. Som om det inte gick att applicera en samhällelig analys på "problematiska" saker utan att för den skull vilja förbjuda dem. Som att man inte kan diskutera rasism eller sexism i populärkulturen, eller för den skull tycka saker är kasst, enbart på grund av att de suger?

Nu är inte poängen att negligera näthat, som drabbar och ödelägger liv, men det är inte jämställt med att kalla en tv-show töntig. Och i media, där alla känner alla, där folks personliga bindningar till dem de ska recensera är lika ihopsnärjda och komplicerade som The Chart i The L Word, efterlyser jag snarare mer oängsliga, sura och ärliga omdömen. 

Min dröm är att fler, och då särskilt ickevita kvinnor, ska få uttrycka sig på samma villkor som Johan Croneman. Innan dess håller jag till godo med hans mästerverk, konstaterar om Vegorätt: fult var det också.

"Läs även: Kritik mot kritiken mot kritiken mot Vegorätt".

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!