Kört för hemkört

Varför dricker ingen hembränt längre? Spoilervarning – det finns billigare alternativ. 

Jag minns det så väl i första ring på gymnasiet när vår kemilärare undrade om vi hade några frågor eller förväntningar inför den kommande terminen. Halva klassen räckte upp handen och vi visste alla vad vi skulle fråga. Den glasögonprydde läraren pekade på mig, som satt längst fram som vanligt, och jag ställde frågan.
– Hur skiljer man metanol från etanol? 

Hans ansiktsuttryck antog precis den min som man hade kunnat vänta sig av en person som fått samma fråga riktad till sig cirka 100 gånger de senaste åren. Vi befann oss nämligen på Hedbergska skolan, numera Sundsvalls gymnasium, i slutet av nittiotalet. Hela min uppväxt hade dittills kantats av dunkar. Pirre i karateklubben brände hemma, det gjorde även vår granne Pinnen och fick man inte tag på det via någon trevligare kran kunde man alltid vända sig till ortens bråkstake Svarre – med risk att få en snyting i samband med leverans. Att få tag på en liter hembränt var lättare än att bli smittad av en könssjukdom, även om dessa två troligtvis hade en viss korrelation. En liter hembränt kostade då i runda slängar runt en hundring, att jämföra med samma mängd brännvin på Systembolaget som låg på mer än det dubbla. Att du dessutom var tvungen att ha fyllt 20 för att inhandla densamma spelade såklart en stor roll det med. Våra föräldrar svarade med att sprida den populära propagandan att hembränt gör dig blind, även om detta skulle innebära att någon illvillig person hade blandat ut det hemkörda brännvinet med just metanol. 

För att ta ytterligare ett par stora kliv tillbaka i tiden är hembränning allt annat än ett nytt inslag i den svenska folksjälen. Det har till och med varit tillåtet att tillverka sprit i hemmet för eget bruk, så kallad husbehovsbränning. Sådan sprittillverkning har emellertid varit förbjudet i Sverige sedan 1855. 

Redan i mitten på 1400-talet introducerades aqua vitae (livets vatten) i Sverige för att användas vid tillverkning av krut. Folk upptäckte emellertid relativt kvickt att vätskan inte bara var drickbar, utan också att den gav ett behagligt rus. Populariteten växte emellertid så pass snabbt att Sten Sture kände sig nödgad att begränsa den och fram till 1600-talet var det bara bryggarskrået som tilläts tillverka brännvin för försäljning. Detta ledde givetvis till att hembränningen ökade över hela landet.

Det statliga monopolet på sprittillverkning infördes i slutet av 1700-talet och i samband med detta förbjöds även all import av alkohol. Efter en kort period av lönsamhet blev statens tillverkning emellertid en förlustaffär och hembränningen för privat bruk släpptes återigen fri. Supandet ökade därmed stadigt och knappt 100 år senare var det återigen dags för ett förbud. Detta i samband med att det första Systembolaget bildades på 1850-talet. När vi kommer in på 1900-talet växer sig nykterhetsrörelsen allt starkare och den statliga monopolet på sprittillverkning återinförs. Spriten blir dyrare och svårare att komma åt, varpå hembränningen återigen ökar. Det är först i slutet av samma århundrade som början till slutet av denna katt och råtta-lek börjar nå sitt slut. 

Från och med att Sverige blev medlem i EU 1995 har alkoholrestriktionerna stadigt blivit mindre, och i takt med detta har hembränningen minskat radikalt. På riksnivå anmäldes 1338 fall av hembränningar i Sverige år 1995. 2013 var samma siffra nere på 94. Avståndet till den billiga spriten i Europa verkar också ha stor betydelse, då klart flest fall av hembränning anmäldes i norra Sverige. Om detta bara har ekonomiska anledningar eller om det även finns en kulturell korrelation låter vi vara osagt.

Om vi vänder blicken tillbaka till Sundsvall och Västernorrland där vi började den här ångande resan rapporterade Sveriges Radio redan för tio år sedan att hembränningskulturen är på utdöende. Från att polisen gjorde hundratals tillslag blott ett par decennier tidigare gick dessa 2014 att räkna på en hand.
– Förut fick vi massor av tips från allmänheten om folk som brände hemma, nu får vi knappt något tips alls, säger Tomas Åslund närpolischef i Sundsvall och Timrå.

Även boende i regionen vittnar om att förekomsten av hembränt mer eller mindre helt har försvunnit, även om länsborna snarare dricker mer alkohol än mindre nuförtiden. Idag importerar emellertid många sin förbrukning från andra EU-länder via nätet. Även bland denna typ av svartsprit förekommer förvisso metanol, och Polisen går titt som tätt ut och varnar för så kallad fulsprit. För som du kanske har förstått vid det här laget är den heliga gralen vid sprittillverkning hur du skiljer drickbar alkohol från träsprit. Man dricker ju faktiskt med ögonen också.

HEMBRÄNT – SÅ FUNKAR DET

För att få tillverka sprit krävs att du är godkänd som upplagshavare eller som skattebefriad förbrukare för sådana varor. Motsvarande krav gäller också för innehav av en destillationsapparat eller delar till en sådan apparat.

Det är förbjudet att tillverka sprit för eget behov och det finns inte heller någon möjlighet att få tillstånd för detta. Vin, folköl, starköl och andra jästa alkoholdrycker får däremot tillverkas i hemmet för eget behov utan krav på godkännande.

När man destillerar alkohol utgår man från att etanol kokar redan vid 78,3 grader medan vatten kokar vid 100. När etanolen kokar samlas ångan upp, kyls ner och kondenseras till en vätska med högre alkoholhalt.

Den första spriten som förångas och separeras från tillverkningen kallas försprit och kan bland annat innehålla metanol, en kemisk förening som är direkt livsfarlig att dricka och även kan leda till blindhet. Att destillera mäsk gjord på jäst, socker och vatten kan däremot inte bilda skadliga mängder metanol.

Den del av destillatet som ska användas kallas för hjärtat och består av etanol. Som du således säkert kan förstå är ett av de viktigaste momenten i tillverkningen att hålla reda på när hjärtat börjar och slutar. 

Svansen, som är den sista spriten som kommer ut vill du nämligen heller inte ha. Den innehåller nämligen bland annat finkel och smakar således därefter.