Humlan x Ollis Deli

Kan en focaccia väga upp för faktumet att man är den enda i lokalen utan en dyr klocka?

När vi anländer till det som för säsongen kallar sig Humlan x Ollis Deli ringlar kön redan lång. Väldigt lång. Jag hatar att stå i kö – det är inte bara obekvämt, det är existentiellt stressande. Min ”tjej” påminner mig om att hon faktiskt varnade mig för detta. När jag scrollar tillbaka i chatten inser jag att jag, av någon anledning, trodde att hon pratade om en bastu.

Kön segar vidare. Vi hinner avverka två mikrosammanbrott, jag hinner byta personlighet tre gånger – men lyckligtvis märker jag ändå att vårt humör är på topp när det äntligen är vår tur. Fast nej – inget bord. Inte än. Men vi får gärna komma in och ta något att dricka medan vi väntar. Ett erbjudande jag såklart nappar på – lite sprit på tom mage, vad kan gå fel?

Jag kastar ett öga på drinklistan men struntar i den och beställer en negroni och en öl. Negronin visar sig vara den minsta jag någonsin skådat. 270 kronor. Jag försöker dricka långsamt. Känner direkt att det här kommer ta tid. Så jag börjar studera gästerna. En sak har de gemensamt – alla bär armbandsur. Rolex. Breitling. Ni vet – den typen av klockor som signalerar att tiden är dyrbar. Eller att det är något annat som saknas hos en. Jag själv bär aldrig armbandsur. Behöver inget heller – har ett inbyggt atomur i frontalloben.

Vi fortsätter vänta, omringade av kuttersmycken som nervöst spanar efter någon ur familjen Ingrosso. Haka, armband, örhängen – det är som ett smyckesspel att försöka lista ut vem som är vem. Alla vill säga något, men ingen säger något. Alla fotar maten. Menyn är lika avskalad som gästerna. De flesta verkar ha valt någon av de åtta foccacias som finns – med eller utan tillbehör. Utöver mackorna finns ett “Family Style”-segment: caprese, kallskuret och två varmrätter – lasagne och melanzane.

Vi börjar med oliver, en panzerotti, kallskuret och varsitt glas italiensk chardonnay. Samtidigt pågår ett lågintensivt bråk om huruvida jag ska få bestämma min egen macka eller om vi ska enas om två att dela på. Tre klunkar vin senare säger jag, med ett diplomatiskt leende, att det såklart är smart att dela två mackor. Ytterligare några klunkar in enas vi om en med pistagemortadella och en med melanzane – båda fyllda med vispad buffelricotta. Det känns som en liten, ömtålig triumf.

Just när vi beställt in detta landar snacksen och det kallskurna. Jag passar på att beställa ett glas rosé. Franskt, såklart. Men säg den lycka som varar – mortadellan som utlovats finns inte. När vi påpekar det förklarar köket att innehållet ”kan variera ibland”. Jahopp.

Panzerottin är god men brännhet. Efter att ha skållat gommen kan jag inte släppa tanken att det är som en italiensk version av McDonalds äppelpaj – intensiv, bedrägligt enkel, och farligt varm.

Ungefär fyrtio minuter efter att vi beställt – en tid som på ett märkligt sätt känns både provocerande lång och helt rimlig – landar våra foccacia. Vi börjar, självklart, med den klassiska: mortadella, buffelricotta, bröd. En kombination så trygg att den nästan blir generisk – men med kurrande mage och omgiven av kuttersmycken vibrerar den plötsligt av återhållen perfektion. Det krispiga möter det lena, det salta smälter in i något nästan förlåtande. Och medan jag tuggar första, andra, tredje gången så känner jag det: frånvaron. Den där lätta, nästan skamfulla tomheten på vänster handled.

Vi går vidare till varianten med melanzane, men där faller något bort. Allt är överarbetat, blött, nästan slemmigt i sin ambition. Oljan lägger sig som en sorgkant runt hela upplevelsen, och det annars så vackra samspelet mellan aubergine och ricotta blir här mest en viskning om vad det kunde ha varit. Det är klassiskt, absolut – men det är det mycket som är. Vi lämnar den halväten, med en känsla av att ha övergivit inte bara en rätt, utan även den eklektiska stämning vi byggt upp vid vårt bord.

Som avslutning – kanske i ett fåfängt försök att få kvällen att nå en slags europeisk slutpunkt – beställer vi in varsin Antica Formula. Söt, bitter, teatralisk. En vermouth som vet exakt hur den vill uppfattas – det känns som ett passande avslut. I samma andetag ber vi om notan, och självklart blir det en sorts diskret förödmjukelse. Inte oväntad, inte upprörande – bara oundviklig. Vi sveper våra glas på det där halvdramatiska sättet man gör när man vill signalera att kvällen är över, på riktigt. Jag blippar mitt kort, som för att markera att ett avslut faktiskt ägt rum – inte bara ekonomiskt, utan även existentiellt. Handleden känns inte längre lika avklädd.

När vi passerar ut genom entrén ser jag honom: Oliver Ingrosso. Komplett med armbandsur och en flickvän som snarare ser ut att ha blivit placerad där än att ha följt med. De spelar schack. Ett drag från varje sida, långa pauser. Det är förstås helt perfekt.
Check på den.