Tengu

”Stockholms bästa ramen är det sämsta av tre världar”.

Ramen, ramen, ramen älskade ramen. Denna underbara lilla soppa som stått på varmhållning och puttrat på low key hype de senaste sju åren utan att någonsin riktigt börja koka. Troligtvis för att det är lite för svårt att göra bra i jämförelse med att steka färdigsmashade puckar och för att det är lite för komplicerat för gemene man. Både att äta och att förstå. Mycket konstiga ord och ingredienser. Och snorandet. Och sörplandet. Och pinnarna. Och skeden. Nej, ramen kommer aldrig slå igenom på bred hamburgare- eller napolitansk pizzafront.

I Stockholm finns väl cirka fyra-fem ramenställen värda namnet. Är du mer nyfiken så rekommenderas den otroligt töntiga Facebook-gruppen, Ramen Sverige, där nördar jämför ”skålar” de ätit i Stockholm med ”skålar” de ätit i Japan. Tror du att nördarna tycker ”skålarna” i Stockholm är bra jämfört med ”skålarna” de ätit i Japan eller tror du att nördarna tycker att ”skålarna” i Stockholm är dåliga jämfört med ”skålarna” de ätit i Japan? Dåliga. Svaret är dåliga.

Tengu då? De gör med bred marginal Stockholms bästa ramen. Svårare än så är det inte. De andra ställena kämpar på utan att nå upp till Tengus nivå. Djupet och smaken i deras buljong är alltid lite tätare, lite fylligare, lite godare. Nudlarna har bättre stuns och köttdetaljerna är alltid lite godare, lite mörare. De varierar menyn oftare, äggen är bättre kokta och marinerade och uppläggen är lite finare. Tengu är bäst, helt enkelt.

Vid vårt senaste besök befäster de sin top dog-position genom en läskande skål Toyama black och en tinglande tantamen. Toyaman är finstämd och extremt välbalanserad med exakt det djupet man vill ha en i ramenbuljong. Rekommenderas! Tantanmen är packad med smak OCH, för ovanlighetens skull i det avlånga landet falukorv, rejält kryddad med sichuanpeppar så att det faktiskt både smakar och känns som sichauanpeppar i munnen. Rekommenderas! 



Vi äter även Chicken Karaage. Den är mycket god. Saftig! Den serveras dock med en onödigt smaklös majonnäs. Att Tengu gör bäst ramen betyder inte att själva upplevelsen är bäst. Tengu har alltid varit för stelt. ”Det är ramen, inte fine dining!” vill man skrika när man krockar med hovmästarpulpeten och måste vänta på att bli placerad. 

Det är glest mellan borden, lövtunna glas och naturviner. Ruffa väggar, ljust trä och svartvit konst. Öppet kök med sittbar runtomkring. Jättefint. Men jättestelt. De har dessutom ersatt all personlig service med en QR-kod som både beställning och betalning går genom. Det är bedrövligt. Rakt av. Nu får gästen det sämsta av tre världar – stel stämning, självbetjäningskassa och en prisnivå som helt plötsligt känns som ett hån. Under såna förutsättningar har man noll välvilja kvar när man inser att de tar 79 kronor för 30 centiliter öl. Noll.