Är Lou Lou en värdig ersättare till McDonalds Slussen?
Länge levde vi på hoppet. Att McDonalds på Slussen skulle återuppstå, bakom byggställningar och betongdamm.
Det är trots allt den ultimata platsen för snabbmat – strategiskt placerad mitt i smeten mellan pendelbussar och tunnelbana. Här kunde vi hämta med en flottig McMuffin till frukost, bygga på kontorskroppen på lunchen eller pressa ner tre cheeseburgare som ett tryggt lock ovanpå nattens tio stora stark.
Så kom skyltarna för den nya restaurangsatsningen upp. “Le Mac”. Vissa av oss vågade fortfarande tro. Kanske ville kedjan skoja lite med oss? Icke. Bara någon månad senare var de borta igen, gissningsvis efter att någon från McDonalds huvudkontor ringt ett riktigt surt samtal till lokalens nya ägare. “Le Mac” var ersatt med ett nytt namn. “LouLou”. En fransk bistro. Or so they say.
Nöjesguiden går dit för inspektion den enda soliga kvällen i juni. Solen gassar över den lilla uteserveringen på trottoaren. Gästerna gör, trots att deras enda utsikt är ett enda flöde av trafiklösningar, SL-bussar och elsparkcyklar, sitt bästa för att se glassigt franska ut. Vi är glada att vi bokat bord inomhus. En plats de lyckats bättre med. Ägarna, som också driver Balzac i Vasastan, en karbonkopia av Balthazar i New York har även här fått till den där nedgångna känslan av “typ hundra år gammal bistro”. Slitet golv. Rustika träpaneler. En marmorbar som dignar av obskyr sprit. Väggar fyllda med konst.
Det är en illusion av anrik institution som funkar, i alla fall så länge man kisar. Att vi för bara några år sedan satt här och mölade i oss Big Mac känns direkt osannolikt. Tittar man närmre rämnar fasaden. Patinan är prefab och alla tavlor som på avstånd ser rätt bra ut förvandlas till kluddig konst direkt från Konstfacks julmarknad när man kommer närmare. Uppenbart är i vart fall att restaurangen inte känt igen namnet som vi bokat under. Vi placeras långt bort från den härliga, stimmiga delen nära köket där glada, unga kroggäster dricker och äter och skrattar. Först tror vi att det är självaste Ronald McDonald som fått jobba kvar. Sedan ser vi: det är Anders Timell som håller hov. Efter många år på Riche och Brillo på Stureplan har han hamnat här som någon sorts sista hållplats innan pensionen.
Vill man vara elak skulle man kunna säga att även han är en del av den fejkpatinerade inredningen som är konceptet. Och lite sugen på att säga så blir man när hovmästaren istället parkerar oss vid ett bord uppenbart avsett för krogens mindre ärade gäster, ihopträngda bredvid två äldre göteborgska tanter som av samtalet vi har direkt höravstånd till är här på någon HR-konferens. Vi gaskar upp oss och tar in drinkar. Säkra kort: en negroni och en margarita. Vi ser direkt inspirationen från McDonalds i den förstnämnda. Den mörka drycken hålls kall av en rejäl skopa ismaskins–is, precis som på snabbkök.
Vår servitris är snäll och pratsam och bara lite ointresserad av oss, sådär som man kan tänkas vara av gäster vi pinpointats som: engångsbesökare på genomresa. Förrätterna kommer ändå ganska raskt. Den gröna sparrisen med forellrom (185 kr) serveras av någon anledning med en riktigt fet hollandaiseås. Enda försöket till syra är sådan där röd oxalis som var trendigt 2022. Ankparfaiten (185) håller ihop smakmässigt men konsistensen är på gränsen till hummus. En leverans vi hade kunnat köpa om snubblat över dem på en halvambitiös krog i, vad vet vi, Borås? Inte mitt i huvudstaden och inte för dessa priser.
Det är tyvärr bara början. Till huvudrätt beställer vi in klassiska bistrorätten steak frites (415 kronor) och deras “Le Mac” (215), signaturhamburgaren vars namn är en blinkning till den ljuvliga institution som en gång legat här. Ingen frågar om stekgrad på steak friten – ett spännande nytt koncept i krogsammanhang som inte ens Jensens Böfhus försökt sig på. Men vad vet vi. Det blir säkert bra.
Vi ber om en passande dryck. Vår servitör rekommenderar utan att blinka det absolut dyraste på öppen flaska, en pinot noir för 195 kronor glaset. Ett, ska det visa sig, fullt drickbart rödpang. Efter en ganska lång tids väntan dyker rätterna upp. Först köttbiten, som visar sig vara stekt rare. En väldigt modig servering som lyckligt nog passar oss, men som förstås, egentligen är helt under all kritik. Det ska inte behöva sägas till en restaurang: man frågar alltid efter stekgrad. Alla vet det.
När vi frågar varför bearnaisesåsen som står på menyn inte är serverad möts vi av förvåning. Ska det vara en sån? Verkligen? Jo, insisterar vi. Servitören susar iväg och återvänder alldeles för snabbt med en såskopp kylskåpskall burkbea. Under tiden har den andra av oss hunnit bli bättre bekant med sin “Le Mac”. En rätt som rent estetiskt ser betydligt deppigare ut än förlagan. Det är en enkel smashburgare med blekt bröd, trött placerad på en tallrik med en näve pommes. Visst. Den smakar gott. Men så är det också 2025. Att kunna göra en habil smashburgare är nu för tiden nästan en del av hemkunskapsutbildningen.
Vi är inte helt sugna på efterrätt efter denna kavalkad av besvikelser. Men vi är här på jobb. Den måste ner. Medan vi väntar smuttar vi på vårt kaffe. Ja, smuttar. Vi är så illa tvungna eftersom de två koppar brygg vi beställt inte, som brukligt, serveras på bordet i kanna. Istället får vi dem med ytspänning som vi först måste kämpa bort genom att ovärdigt huka oss över bordet för att ens få ner en skvätt mjölk.
Sedan är det dags. In kommer en direkt illavarslande tolkning av en vacherin (125 kr). Egentligen ska det (typ) vara en fransk version av pavlova, men det verkar ingen ha berättat för köket på Lou Lou, som istället lagt ner vad de påstår är en “jordgubb och gurksallad” i en maräng och kört på med jordgubbsorbet och flädergrädde. Det går att förstå tanken bakom. Någon sorts balansgång mellan friskt och sött. Men det är det inte. Det är en dum liten marängskål toppat med en översötad sorbet som trots det inte lyckas dölja det hemska innuti. För gurkan smakar precis som gurka gör när man skivat upp den i förväg och låtit den ligga en stund: förskola – fadd och vattnig.
Är denna restaurang en värdig ersättare till McDonalds? Absolut inte. Kommer den att klara den bokstavliga anstormning av kvalitetsrestauranger i samma prisklass som öppnar i kvarteret närmsta åren? Inte om det finns något förnuft kvar på denna jord. Redan nu gör alla kloka rätt i att ta hissen 11 våningar upp till den oändligt mycket bättre Gondolen – i precis samma prisklass. Närmsta donken ligger på Medis.
