Kan ketchup och Herbamare läka trauman?
En nyfiken tant stoppar in huvudet.
– Är det här en bar eller restaurang? frågar hon.
– Det vet vi nog inte riktigt själva än. Det är mest ett ställe där man kan ha det gött, svarar kocken.
Nyöppnade spaghetti-och-köttfärssås-restaurangen Barnet är ett av två bevis för att ”trygghetsmaten har tagit över Göteborg” (Bamba i Masthugget är det andra), enligt GP:s mat- och dryckredaktör Frida Rosengren. Den påstådda trenden förklarar hon med one size fits all-argumentet att otrygga tider får människor att söka sig till det bekanta. Men jag tror det krävs mer än lite världsfred för att hindra sköna killar från att öppna en skön restaurang. Och två svalor gör väl ingen sommar?
På Barnet är b-ordet (bolognese) förbjudet. Här äter man köttfärssås! Pastavattnet? Det hör hemma i vasken. Kocken slår sig ner vid mitt bord(!) och förklarar menyn. De har tre sorters köttfärssås. En klassisk, en med chili och grädde och en vegetarisk. Vill man äta något annat finns bara ett alternativ ”Kockens dagsform”.
– Vad är det? frågar jag.
– Det är fel dag för den i dag. Dagsformen är inget vidare, svarar han.
Jag blir orolig att det inte är någon riktig rätt, att den bara finns på menyn för att han ska kunna säga sådär, som en liten gimmick jag lurats att delta i, men han försäkrar att de verkligen serverade kalops i går.
– Jag provar den med chili och grädde, säger jag.
– Den är jävligt god faktiskt, säger han.
”Till skillnad från de andra?” tänker jag. Sällskap får maten serverad i kastrull. Vi ensamseglare får hålla till godo med tallrik. Kocken kommer ut med Herbamare, en flaska Heinz ketchup och en liten skål parmesan.
– Här får man äta ketchup, säger han.
Hans blick är fylld av förväntan, ungefär som jag tittade på mitt ex när jag gått ut med soporna efter att hon städat hela lägenheten. Jag förstår att han inte kommer lämna mig i fred förrän jag visat min lycka över att "få" äta ketchup. ”Fan vad nice”, säger jag, trots att jag inte har någon förbjuden längtan efter ketchup. Jag menar inte att jag är för fin eller så. Jag delar bara inte bilden att det krävs mod för att äta ketchup. Om man vill ha ketchup så äter man väl ketchup? Fast man får ge honom att en bekräftelsesökande hemmakock var en stor del av min barndom.
Barnet vill ”inte krångla till det så mycket”. Ändå brygger de sin egen öl. Till deras försvar är det en lager så ljus att man kan se på tv genom den – men medge att det är mer komplicerat än att bara servera Falcon Export. På toaletten finns en blombukett med en lyckönskning från ”mamma Åsa”. Det irriterar mig att det där kortet är skrivet med en publik i åtanke. Varför skriver hon inte bara ”mamma”? Eller ”Åsa”? Varför förklarar hon vem hon är? För vem?
Köttfärssåsen då? Här måste man säga att Barnet har lyckats med ambitionen. Den smakar hemlagad. Portionerna är generösa, förstås. Bekymret är bara att många går på restaurang för att få just restauranglagad mat. Det är inte säkert att Majornas småbarnsföräldrar är beredda att betala 170 kronor för att äta något de redan äter tre gånger i veckan. Man anlitar ju inte en advokat som kan lagboken ungefär lika bra som en själv.
Kocken uppenbarar sig igen.
– Visst blev det godare med ketchupen?
– Ja, det blev godare med ketchupen.
Skulle jag någonsin behöva välja ett death row meal skulle spaghetti och köttfärssås ligga bra till, gärna med Heinz ketchup på glasflaska. Men det bygger ju på att det är EXAKT den köttfärssåsen man fick hemma. För oavsett hur mycket en restaurang anstränger sig för att "inte krångla till det” finns det en ingrediens som inte går att återskapa – minnet. Trygghet, den bor ej i ketchup eller självgod Herbamare-burk – och kan heller inte köpas för pengar. Trygghet finns bara i den exakta kombinationen av ingredienser i mamma eller pappas recept.
Där har Barnet gjort en tankevurpa. Jag har själv gjort samma sak. En dag slogs jag av att pappa ska dö en dag, och att jag behövde lära mig hans köttfärssåsrecept om det inte skulle dö med honom. Jag bad om receptet – utan att avslöja det cyniska motivet – och följde det med största noggrannhet. Resultatet blev sensationellt. Jag hade tämjt elden! Köttfärssåsen smakade exakt som i min barndom.
"Detta måste jag bjuda någon på", tänkte jag.
Sedan kom jag på det som Barnet tvingas inse förr eller senare.
Den smakar inte som någon annans barndom.
