När blev koriander en sådan vattendelare? Och varför? Ingrid Altino har gått till botten med smaklökarnas, ursäkta den slitna liknelsen, The Dress.
Jag hörde en gång att det bästa sättet att få sprätt på diskussionerna runt ett bord är att servera en måltid med koriander, vips har man samtalsstoff och garanterat höjda röster för flera timmar framåt. Vi som älskar koriander tycker det är en fräsch smak som piggar upp nästan allt och koriandifober hävdar att det smakar diskmedel och att en endaste liten bit kan förstöra en hel måltid. Egentligen är det lönlöst att sitta runt ett bord och bråka om huruvida det är gott eller inte eftersom det sedan länge är bevisat att ens känslor inför koriander är kemiska och medfödda. Detta till trots kan jag självklart inte låta bli eftersom att älska koriander är en given del av vem jag är.
När jag var nio låg jag på min kompis säng och gjorde testet “Vilken färg är du?” i tidningen Julia. Jag fick mintgrön och blev uppenbarligen så pass besviken och chockad så jag minns det än idag. Sen dess har livet varit en strid ström av desperat greppande efter ett facit som kan förklara min personlighet eller en grupp att identifiera mig med. Efter en drös internetquiz om vilken karaktär jag är i Grease, ett evigt bläddrande i horoskop och ett idogt tjatande på mina vänner (“men alltså...hur skulle du beskriva mig med tre ord?”) har jag landat i att jag uppenbarligen inte har speciellt bra koll på min identitet.
Jag är är inte partipolitiskt aktiv, jag hejar inte på något fotbollslag, jag är ateist och jag har på allvar inga hobbys eller intressen som sträcker sig förbi att slappa på en solig dag. Jag har svängt fram och tillbaka i vilken musikstil jag egentligen lever för och ungefär 30 procent av min garderob består av kläder jag en gång frivilligt lagt pengar och nu vägrar använda eftersom de är jättefula. En av FÅ grejer jag kan identifiera mig med är att jag älskar koriander och alltid har gjort det.
Hur kommer det sig att det enda som verkar vara konstant i min personlighet, oavett tid, plats och sammanhang är att jag älskar en ört? Krävs det att något antingen hatas eller älskas för att man ska kunna solidarisera med det på riktigt? Och hur länge har just koriander varit en identitetsmarkör i Sverige?
Jag rådfrågar till Per-Ove Kårfors på OrtoNovo, ordförande i branschorganisationen Sveriges ört- & sallatsodlare. Enligt säkra källor kan han “allt om örter i Sverige”.
Han berättar för mig att Orto Novo var pionjärer i den yrkesmässiga odlingen av växten redan i slutet av åttiotalet. Men försäljningen tog inte riktig fart förrän cirka tio år senare, innan dess var det basilikan och därefter ruccolan från det italienska köket som upptog marknadens intresse. När blickarna sen riktades längre bort, mot Asien och Mexiko-Sydamerika, kom koriandern naturligt i fokus. Försäljningen har bara ökat sedan dess och resten är väl... vad man brukar kalla historia.
Men innan åttiotalet då?
Jag hör av mig till Richard Tellström, etnolog och måltidsforskare, känd som experten från Historieätarna, för att fråga om det historiskt sett har funnits andra maträtter som förvirrade själar som jag kan hålla fast vid när identitetskrisens vindar blåser.
Är koriander vår största och första vattendelare i matvärlden eller har det funnit annat tidigare? Kanske Sushi? Surströmming? Något annat?
– Råvaror, livsmedel och maträtter är alltid vattendelare av kulturella skäl. Vi väljer utifrån de gemenskaper vi tillhör eller vill tillhöra, så alla de rätter du nämner är därför vattendelare. Koriander, som är en kulturell råvara men inte kulturell maträtt, är mer speciell eftersom gillandet verkar vara genetiskt kopplat. Gillandet har alltså också en fysiologisk faktor, vilket t.ex sushi och surströmming inte har. Jag känner inte till om det finns något mer livsmedel som vi har ett genetiskt ogillande av. Gillandet eller ogillandet av beska liknar det du frågar efter och därför tycker vissa människor inte om kaffe även om de flesta av oss tränar oss själva för överkomma motviljan mot beska, och lyckas med det. Men en del gör det inte och blir därför genetiska ogillare av kaffe precis som man är genetisk ogillare av koriander. Dessutom verkar det som att man inte kan träna sig att tycka om koriander utan gillandet är binärt, 1 eller 0.
Jag borde ha kunnat räkna ut det själv, att gillandet eller hatandet av mat är något vi alltid har kunnat identifiera oss med. År 1962 raljerade författaren Moa Martinson om den moderna maten och gick till attack mot pizza och annat otyg. I radioinslaget är hon uppenbart uppe i varv, som att hon pratar om en politisk reform eller en viktig samhällsfråga, ungefär exakt samma ton som jag har när jag försvarar koriander.
Hon frågar sig var man nu ska få tag på en bit spickesill som är ätbar och frågar sig vad meningen är med allt det här joxet folk håller på med i TV och radio. Hon tillägger att vi ju inte är några italienare, vi är ju svenskar.
– Och det där är väl inget gott förresten? Jag vet inte vad det består av egentligen, en massa röra? frågar hon sig.
Hon avslutar med att ilsket fråga alla som pratar om mat i TV om de ens kan göra en slarvsylta. Jag vet inte vad en slarvsylta är men jag tvivlar på att det innehåller koriander.
I en tid där jag raderar min tweets efter tre veckor (övertygad om att jag nu är en ny människa), skäms över kläder jag burit, texter jag skrivit och åsikter jag haft känns det tryggt att ha en ståndpunkt jag inte behöver valkompasser eller horoskop för att landa i. Jag älskar koriander och det kommer jag göra även när framtids-Ingrid hittar ett gammalt nummer av Nöjesguiden och måste blåsa av damm från det som om vore en gammal artefakt i en Indiana Jones-film för att kunna slå upp den här sidan. (Bra sak att skriva i en text som även ska publiceras på nätet Ingrid, reds.anm)
Läs även: "Skjut inte budbäraren: Bubbel är äckligt"
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 05, 2019.
