Det brukade vara konstnärerna som offrade sig för oss. Nu är det tvärtom.
Veronica Maggio har en ny låt som heter Inte bra i grupp. När jag först hörde den trodde jag att det var ett skämt. Eller hörde och hörde. Jag har bara läst titeln. Men det räcker gott som bränsle för att driva mig själv in i totalt mörker. Varför, varför, varför finns det ingen mystik och fantasi kvar i vår värld? Varför är allt så fattigt, så utarmat på kreativitet och humor? Inte bra i grupp är en stark titel på en självhjälpsbok. På en låt? Tillåt mig att skratta tills jag börjar gråta.
Allt är avmystifierat numera. Att vara artist, konstnär eller författare är bara ett vanligt jobb, tillgängligt för de vanligaste av människor. Streaming och det omättliga konsumerandet som kommer i dess fotspår har drivit upp efterfrågan på innehåll till sådana nivåer att alla som vill får.
Originalitet? Karisma? Nej, nej. Vanlighet är den mest eftertraktansvärda kvaliteten hos dagens artister, författare, regissörer och konstnärer. Vanlighet är lika med friktionsfritt och borgar för smidiga processer och få kontroverser. Det viktiga är inte att det blir bra, det viktiga är att alla hade det bra under inspelningen. Att det var kul. Kul. Fy fan. Ingenting som är värt att göra är kul.
Det som brukade göra artister, konstnärer, författare och regissörer till artister, konstnärer, författare och regissörer var inte bara deras kreativa förmåga, utan deras konstiga och stökiga liv i kombination med udda personligheter. De var många saker, men de var inte vanliga. De offrade sig och de sina i jakten på att skapa något bra, något av värde. Jag säger inte att det är rätt, jag säger bara att Salvador Dali hade ett piggsvin med sig i tunnelbanan och att Stig Larsson bor ensam i en inrökt etta med en katt.
Det värsta med det här förhatliga vanlighetsidealet är att det har förskjutit insatsen från upphovspersonerna till mottagarna. Till oss. Dig och mig. Nu är det vi som offrar oss för dem! Vi ger dem vår dyrbara tid och våra inflationsansatta pengar men istället för katarsis tvingas vi genomlida den ena +++-upplevelsen efter den andra. Vi betalar priset för att världens vanligaste människor ska få fortsätta producera meningslösa verk.
Varför fortsätter vi med det här självskadebeteendet? Jo, för att vi är så himla duktiga på att uppfinna berättelser om oss själva där vanlisars alster utgör fundamentala byggstenar. Jag är till exempel ”filmintresserad” sedan 25 år tillbaka. Det är såklart inte ett bra intresse att ha i streamingfängelsens era. Ni vet alla vilka jävla pissfilmer de producerar och hur dränerande det är att försöka leta fram en sevärd film. Istället för att ge upp min identitet som ”filmintresserad” köpte jag en Blue ray-spelare. Jag har bestämt att jag ska köpa en film i veckan och att det är den vi ska kolla på till helgen. Inget velande, inget ändlöst bläddrande, utan bara i med skivan och trycka på play. Tre filmer har jag köpt hittills – Interstellar, The Rock och Mister Lonely. Haha så otroligt dumt. Filmen om mitt liv skulle heta Inte bra i hjärnan.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 10, 2025.
