Ingrid Altino åker till Mexico city, where the grass is green and the girls are pretty.
”Om man så ägnade hela sitt liv åt det skulle man aldrig hinna gå på varenda gata i Mexico city – inte ens om man fick leva tre gånger”. En 16-årig kille som säsongarbetar på ett café vid kusten försöker förklara för oss exakt hur stor hans hemstad är. Han säger att om man flyger över staden och tittar ut genom fönstret ser man aldrig slutet på den, den bara breder ut sig åt alla håll.
Jag sitter vid gången, så jag ser inte ens fönstret. Men när vi landar kan vi inte tro våra ögon. Terminalen känns som ångestgången på T-centralen. Latinamerikas mest trafikerade flygplats har lågt i tak och ett lika brett utbud av butiker som en bussterminal i en svensk småstad.
Vi åker in till stan och möter våra kompisar på ett café i Roma Norte. Jag och min kille anländer några dagar efter våra vänner. De har redan bockat av klassikerna Lucha Libre och stadens största marknad. Jag vet inte den genomsnittliga tiden som måste passera för att en människa ska bli sugen på att gå på wrestling en andra gång, men det verkar röra sig om mer än ett par ynka dagar.
Det finns en avslappnad självsäkerhet hos folk som befunnit sig på ett resmål lite längre än en själv. Den är svår att sätta fingret på men lätt att upptäcka. De har knäppt upp ytterligare en skjortknapp, beställer ledigt lokala drycker i barerna, det slinker ur dem att de älskar en särskild stadsdel i förbifarten. På hotellen träffar man ibland hjulbenta svenskar i flipflop som slutat lyfta på fötterna när de går. De hasar sig fram medan de föreläser om att det är mycket alger i år och att stränderna på andra sidan staden är mycket bättre. Sedan visar det sig att de bara varit här i fyra dagar.
Efter frukosten går vi till Castillo de Chapultepec, ett slags palats mitt i staden. Innan vi hinner inleda bestigningen av backen som leder dit blir vi stoppade av en man som säger att vi måste låsa in våra väskor.
Han verkar övertygad om att det här med skåp är nyheter för oss. Trots att vi förklarar att vi är väl förtrogna med både nycklar och förvaringsmöbler insisterar han på att långsamt demonstrera hur man placerar väskan i facket, stänger dörren och vrider om nyckeln. Vi är tio personer i sällskapet och alla får sin egen privatlektion. När han bedömer att vi är tillräckligt utbildade för att pröva våra egna vingar knackar en ny vakt på min axel. Han räcker fram en papperskorg och ber mig spotta ut mitt tuggummi innan jag rör mig ur fläcken. Jag måste ha slumrat till när Singapore annekterade Mexiko.
Själva slottet är hur fint som helst, men såklart byggt av blodspengar på helig mark. Det verkar ha varit någon form av vandringspokal mellan diverse européer, som turats om att äga och bo på slottet. Någon spansk krigsherre, någon habsburgare, en vicekung och annat löst folk som skridit mellan salongerna, spelat kort och haft det trevligt medan gud vet vad som pågår nedanför kullen. Fittig stil, men minst sagt the name of the game för rika spanjorer och österrikare några sekel tillbaka.
På vägen därifrån passerar vi ett litet ställe som inte borde kallas torg, mer en organiskt framväxt mötesplats med en lite extra bred trottoar. Under ett träd sitter hur många som helst och slappar enligt konstens alla regler. En tjock dimma av cannabisrök ligger runt trädet och stora sprängda högtalare spelar Bob Marley. Vår kompis Albert som bor här berättar att den lilla asfaltsön är en slags frizon för den som vill röka gräs. Fråga mig inte om hur juridiken fungerar, men man blir onekligen på gott humör. Gräsrökare världen över, never change!
Vi bor i Coyacóan, ett område i södra delen av staden som är känt för sina färgglada hus, att Frida Kahlo bott i ett av dem och mordet på Lev Trotskij. På en restaurang vid det stora torget äter vi tacos till middag. I en intervju från 2011 säger Santa Marias (som på den tiden hette Nordfalk) dåvarande vd Lars-Olof Mattson att tacos “är kul att äta med allt pyssel, nästan som en kräftskiva”. Det har han rätt i. Man kämpar på med olika grepp och handledsvinklar för att få i sig mat utan att se ut som en pajas. Men det är betydligt enklare att ta sig in i skalen!
Nästa morgon vaknar jag tidigt och ger mig ut solo. Gata efter gata ekar tom. Det verkar inte gå att hitta frukost någonstans. Det enda som är öppet är en Starbucks. Jag beställer en macka och en kaffe. Killen i kassan frågar vad jag heter. Jag är helt ensam i lokalen som ser ut att rymma ungefär 100 personer. Det hindrar honom inte från att ropa ”INGRIIIIIIIIIIID!” när kaffet är klart. Vem vet, han kanske får sparken om han frångår Starbucks manus, men det är ändå olustigt att tvingas delta i charaden.
Att kunna ett språk halvdant är speciellt för hela ens väsen. Att prata är en för generös beskrivning av min spanska kommunikation. Den utgörs snarare av viskningar, fnitter och förvirrade blickar. På en bra dag förstår jag ett samtal, på en ännu bättre dag kan jag medverka i det. Det slår mig nu att detta kan ha påverkat både förvaringsprofessorn och baristans bedömningar av min mentala kapacitet.
Senare på dagen går vi till Antropologiska museet, där vi får lära oss om Tenochtitlán, aztekernas huvudstad som låg där Mexico City nu ligger. Där har det tydligen pågått allt från spännande bollspel till enorma dagliga marknader på torget. Nedslagna av att en hel stad nu bara är ruiner går vi till Orinoco, ett tacoställe i Roma.
På röda plaststolar vid vingliga klaffbord på trottoaren äter vi the usual suspects på tacorestaurang: kött i bröd med guacamole och chips som vi sköljer ner med agua de jamaica, ett kallt hibiskuste som går att köpa överallt i hela landet. Inte för att vara gravid kvinna eller nykterist men en sak som Mexiko förtjänar en eloge för är mängden alkoholfria alternativ som inte är läsk. I Sverige känns det som att man är en tolvåring på bowlingkalas om man är på lokal och inte dricker alkohol till maten. Ibland vill jag och grabbarna dricka hibuskuste till maten och om det är fel vill jag inte ha rätt. Efteråt går vi till några av de många second hand-butikerna som ligger utspridda i stadsdelen. Varenda en är perfekt kurerad och oblygt prissatt. På vägen ligger Café de Nadie, en dovt upplyst bar som spelar vinylskivor.
Man vet att ett ställe är trivsamt när det har underkategorin “Atmosfär” på Wikipedia. Mexico citys universitetsområde är inget undantag. Albert lotsar hela gänget dit under viadukter och motorvägar, off-pist i staden. Området heter University city och inhyser ett enormt bibliotek, ett varuhus, en biograf, en teater, en brandstation, en akutmottagning, en olympisk arena (även känd från fotbolls-vm 1986) och några museum. Albert berättar att den mexikanska polisen på grund av vissa omständigheter som jag inte riktigt förstår, inte bedriver någon verksamhet på området. Kanske är det nyckeln till atmosfären?
Vi går tillbaka till området Albert bor i och går in på den lokala marknaden. Där finns ett litet hål i väggen där en kvinna säljer juice. På de kaklade väggarna sitter utskrivna foton på Albert i egen hög person. Han har varit där tillräckligt mycket för att ha blivit någon slags vip-kund, utan uppenbara förmåner utöver att bokstavligt talat ha blivit en del av inredningen. Kvinnan i kassan ropar att han ska gå längre in i marknaden och köpa mer frukt till hennes lilla juicestånd. Vi köper en vattenmelon, går hem till Albert, skär upp den och sätter oss på taket. Där sitter vi och spelar kort och har det trevligt medan gud vet vad som pågår nedanför kullen.
Läs även: En ung mans erotiska resa från Stockholm till Marbella
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 01, 2025.
