Har du någon gång fastnat i en riktigt bra tv-serie? Då är du ett mysterium för Benjamin Ingrosso. Ingrid Altino ringer vår största entertainer och pratar om plugget och pop – och plastfolie såklart.
Benjamin Ingrosso vaknar på samma sätt varje dag. En tupp galer i fjärran, Benjamin sträcker sig som en katt i solen, kliar sig i nattmössan och gäspar så att käken nästan haspas av. När han slagit upp fönsterluckorna så att dammet yr och fåglarna skräms i väg tassar han med lätta steg in i köket. Eller så kanske väckarklockan rycker undan täcket och använder det för att piska hans fötter med hjälp av en finurlig mekanik som de allra flesta bara har kommit i kontakt med genom tecknad film? Jag vet faktiskt inte riktigt. Jag har aldrig sett Benjamin Ingrosso vakna, och dessutom befinner vi oss väldigt långt ifrån varandra. Benjamin är i Los Angeles. Och jag är i Stockholm. Det kanske är bäst att jag frågar honom istället för att sitta här och spekulera.
God morgon! Var det svårt att vakna till den här intervjun? Du har sagt förut att det är lite trögt på att vakna på morgonen-fronten.
– Ja, men nu är det faktiskt tvärtom här i LA, man vaknar typ fyra varje morgon. Så får man bara ligga och kolla mobilen i en kvart och försöka somna om innan jag vaknar igen vid nio.
På något sätt blir jag glad av att höra det, det känns fint att framgångsrika personer också har problem med att vakna och måste jäkta genom sin morgon.
–Jaha, ja alltså jag vaknar ju aldrig på mornarna när jag är hemma, då är jag omöjlig att väcka. När jag får en lucka däckar jag.
Har du lätt för att somna?
– Ja, jag kan somna på en sekund, när som helst, hur som helst, var som helst.
Okej, jag tänkte fråga vad du gjorde på flyget men du kanske alltså bara sov.
– Ja, jag sov. De väckte mig efter nio timmar och bara "Du har liksom...inte fått någon mat?” Då flög vi ändå mitt på dagen. Om du bara drar för gardinerna somnar jag.
Stämmer att du har flytt landet så att de kan läcka dit album i fred?
– Haha, nej, jag började skriva nästa album i förrgår. Jag skickade in Pink Velvet Theatre på mastring några dagar innan och sedan började jag på nästa.
Okej, så det är ingen paus, alltså? Du bara sätter igång med nästa?
– Nej, inte om man är 27 år och har mycket att göra.
Fair enough. Du släpper ju den här skivan nu i oktober. Varför heter den Pink Velvet Theatre?
– Pink Velvet Theatre var först bara ett arbetsnamn just för att sätta någon slags ton när jag gick in i studion och bara skulle skriva. Jag har aldrig gjort så förut. Det var mer att testa ett nytt sätt att skapa musik på, liksom vad händer om jag begränsar mig själv? I min värld är Pink Velvet Theatre en kärleksförklaring, men det är en slags hopplös Romeo och Julia-historia som utspelar sig i ett alternativt universum. Det är också en referens till en hallucination, man vet inte om det pågår i mitt huvud eller i den faktiska verkligheten. Plattan börjar med den första kyssen kan man säga, när man kysser en tjej som man är hopplöst förälskad i och alla de känslorna som exploderar.
Så ni valde albumnamnet långt innan? Jag har hört att det är så man skriver många sitcoms, att man namnger avsnittet till typ ”The booze cruise” först och sedan fyller man bara på med handling
– Ja! Det var så vi gjorde, bara för att sätta en moodboard. Det har ju tagit mig två och ett halvt år att inse vad Pink Velvet Theatre ens är, men när poletten väl föll ner så kändes det som att jag hade upptäckt någon helt ny atom.
Du har jobbat med flera låtskrivare, till exempel Salem Al Fakir, Vincent Pontare och Zikai, hur valde du dem?
– När jag skriver så utgår jag från melodierna, det är min starka sida. Zikai valde jag till exempel för att jag ville sätta mig med någon som är sjukt duktig på engelska och som verkligen kan bolla fram vad man vill säga och uttrycka det på ett mer engelskt än svengelskt sätt.
Har du varit rädd för att det ska låta svengelskt innan?
– Nej, inte rädd. Jag tycker det finns en fet grej i det också.
Som när Abba sjunger att “the music is high” istället för ”loud” i Dancing Queen?
– Ja, exakt! Det är jättemånga sådana på den här plattan också, i Angela sjunger jag “just to get a glimpse of how you taste”, det kan man väl egentligen inte säga? Det borde vara “A glimpse of how you look”. Men där valde vi medvetet att vara svengelska, men jag ville ha med mig någon som faktiskt visste vad som är vad.
Men du vill ju att man ska lyssna på det i sin helhet. Finns det något album som du själv lyssnar på från början till slut, ett ”no skip record”?
– Oj, jag skulle typ säga att allt med Bee Gees. Jag drog på deras katalog på shuffle och jag hittade inte en enda låt jag ville hoppa över. Och Michael Jackson. Jättemånga av de här låtarna är inspirerade av hela min barndomskatalog: Bee Gees, Abba, det finns till och med lite Sade och Toni Braxton, Julio Iglesias och George Michael.
På Elle-galans röda matta sa du att dina stilförebilder är Batman, John Travolta, Ture Sventon och Vanheden. Dina musikaliska förebilder verkar ju också vara från din barndom. Är du nostalgisk av dig?
– Gud ja. Jag ser mitt liv som att jag lever i en gammal värld fast i en modern tid. Du vet som i filmer? Som de trodde att moderna tider skulle se ut förr. Som i The Jetsons, den världen. Spåret Pink Velvet Theatre handlar ju om det, att jag vill ta de som lyssnar till en tecknad Jetsons-värld som är hypnotisk och dekadent och knarkig.
Varför har du blivit intresserad av det där knarkiga hallucinogena?
– Det är nog den här känslan när man är hopplöst förälskad och man inte vet vad som är in och ut. Man drömmer om det hela nätterna och så vaknar man och undrar om något verkligen har hänt eller om det bara var en dröm. När jag står på scen känns det nästan så, drog är kanske fel ord, men det är en helt sjuk känsla som få får uppleva och när man går av tänker man “vad fan var jag precis med om?”
Min favoritlåt på skivan är Worst in me, vad handlar den om?
– Den handlar om att gå in i ett förhållande med öppna dörrar mot varandra och säga: ”Bara så du vet är jag inte alltid den här killen, jag har också dåliga dagar och jag hoppas du inte lämnar mig nu”.
Vilka är dina dåliga sidor då?
– Gud, jag har så många. Jag är ett stort barn. Jag har ju mycket adhd skulle jag säga. Jag kan skriva en bok om mina dåliga sidor men det känns bättre att man får hitta dem med tiden.
På tal om att inte alltid ha en bra dag, när jag nämnt att jag ska göra den här intervjun har alla som på något sätt kommit i kontakt med dig sagt ”Åh, han är så trevlig”. Känner du någonsin att du byggt upp ett ouppnåeligt personligt varumärke som väluppfostrad?
– Ja, ibland. Min mamma var väldigt på mig om att man alltid ska vara trevlig när jag var liten. När jag började gå ut på krogen insåg jag att många hade förutfattade meningar. Det hände väldigt ofta när jag stod och pratade med folk lite halvpackad klockan två på Spy bar att folk sa “Fan du är ju skittrevlig ju” och jag svarade ”Ja eller vadå? Har du hört något annat?”. De berättade att de hade en bild av att jag var fett dryg. Då kände jag att jag behövde bli ännu trevligare eftersom folk tydligen tycker jag är otrevlig. Jag har alltid velat vara trevlig, snäll och se folk i ögonen. Men självklart har jag dagar när jag står på Ica och inte orkar prata med någon.
Känner du att du måste vara trevlig även om du har en sådan dag?
– Jag tror bara inte att jag är så otrevlig, jag tror inte att jag har det i mig att vilja vara otrevlig.
Ja, då underlättar det ju.
– Haha ja, det underlättar. Men ibland ursäktar jag mig och säger typ “Jag är jättetrött idag, jag orkar inte stå och prata”. Det går att göra det på olika sätt. Jag har varit i den här branschen sedan jag var åtta och det underlättar ju att vara trevlig eftersom alla känner varandra. Om jag går in på en tv-produktion så känner jag ju både han bakom kameran och hon som är producent.
Känner du inte ibland att du inte bara vill unna dig en riktigt dryg ton?
– Jo! Men när jag var liten hade jag en tavla där det stod ”Kill them med kindness”. Då stör de ju sig ännu mer, om man är skittrevlig.
Ja, antagligen. På tal om att vara snäll, det finns ett ikoniskt klipp från Wahlgrens värld när du och Bianca är på körskola och du i princip hjular ut ur byggnaden efter teoriprovet, trots att du inte klarat det. Du var bara så nöjd att du ändå lyckats skrapa ihop rätt många rätt. Är du alltid så snäll mot dig själv?
– Nej, Gud, nej. Där blev jag mest glad för att det var så långt från något jag är bra på. Men så fort jag kliver av en scen har jag bara notes. Efter varje performance tittar jag på mina egna grejer och dissekerar dem. ”Här var det skitdåligt, här var det skitdåligt, hur kan jag göra det här bättre?”. Jag är min största kritiker.
Är det inte jobbigt att vara på turné då om du varje dag ska sitta och kolla tillbaka på framträdanden?
– Jo, men jag märker ju att jag utvecklas efter varje spelning. Jag tar alltid med mig något till nästa. Jag ser mig själv som en elitidrottare när jag är ute på turné. Jag tar det på väldigt stort allvar, och vill göra varje gig till det bästa jag kan göra. Jag har väldigt höga krav på mig själv och alla jag jobbar med. Men jag jobbar med otroliga människor som faktiskt kommer med kritik, jag vill ju bli bättre och utvecklas.
I sin dokumentär säger Celine Dion att hon turnerat över hela världen men inte sett något alls. Känner du att du sett Europa och Sverige eller är det bara en strid ström av scener och backstage? Har du liksom en tydlig bild av Lysekil eller är allt mer en röra?
– När vi kommer till varje stad har jag och min tour manager alltid planerat upp ställen att testa och saker att göra så vi har ofta väldigt kul och gör väldigt mycket. Hemma i Sverige är folk så jävla gulliga och vet om att jag tycker om mat så att där kan de som jobbar på venuen ha fixat så vi får bo i värsta huset med pool och har kockar som har stått och lagat någon värstingmat till oss. Det är så sjukt fina människor som har hand om oss. Så det är inte så att vi sitter bakom i logen och kollar mobilerna och äter korv med bröd. Vi har sett mycket i landet och mycket i Europa. Jag är mån om att mitt team ska få lediga timmar under dagarna.
Har du något nytt favoritställe?
– Ja, hur många som helst. Vi hittade ett ställe i Köln som hade den bästa kebaben vi någonsin ätit. Jag vill bara se till att typ gästa en radiostation i Köln, för vi måste tillbaka till det där kebabstället.
I våras sa du i en intervju att när du skulle börja laga mat igen när du flyttat till din nya lägenhet, har du gjort det? Eller äter du fortfarande på restaurang varje dag?
– Jag är faktiskt inte lika mycket på restaurang längre. Sedan har jag inte varit hemma så mycket det senaste halvåret. Det har varit väldigt mycket att beställa upp thaimat till studion och sitta och äta det klockan tre på nätterna. Så kommer man hem och sover i princip redan när man går in i lägenheten, vaknar upp tio, drar till gymmet och sedan till studion. Men jag har lagat mat rätt mycket i köket hemma hos mig. Jag skulle säga att jag snittar en dag i veckan i alla fall, det är ändå någonting. Jag har lärt mig att koka skitbra ris i det där köket, inte lika mycket pasta dock.
Är pastan på väg att fasas ut?
– Nej, det är mest för att jag äter så sjukt mycket pasta i och med att jag och mina syskon lanserar vårt märke Mino om två veckor. Det har varit mycket att sitta och äta många pastasorter i olika texturer. När jag väl lagar mat hemma vill jag äta nåt annat.
Det känns som att du har gillat samma saker sedan du var jätteliten, typ pasta, Italien och John Travolta. Är du någonsin rädd för att du ska tröttna på de grejerna?
– Nej, alltså tröttnar jag på det så tröttnar jag på det. Då gillar jag något annat. När jag var liten var jag periodare. Jag gick till skolan som Vanheden i ett halvår och sedan var det James Bond och smoking nästa halvår. Men men just pasta och sådär är det ju mat som jag älskat och haft en passion för hela livet. Jag kommer aldrig tröttna på pasta, det vet jag. Det spelar ingen roll om jag sitter och käkar pasta i tre veckor varje dag och många gånger säger jag att jag aldrig mer vill äta pasta igen. Det tar det en dag och så sitter jag och bara ”Varför är jag sugen på carbonara?” Det är helt sjukt. Det är ju precis som på gymmet, man står och gymmar och springer på löpband och säger att man aldrig kommer vilja gå dit igen. Sedan är man där dagen efter ändå.
Mmm. Tala för dig själv. På tal om personlig utveckling, din psykolog har sagt att du inte behöver ta ansvar för alla i rummet….hur går det på den fronten?
– Bättre, faktiskt. Jag känner inte alls att jag har samma behov av att hålla låda eller prata när jag träffar nya människor eller att jag måste vara den som snackar hela tiden och är rolig och sådär. Det kommer ju med åldern också, man inser att det finns fler lager att hämta varje gång man träffar en människa, att man inte ska ge allt på samma gång. Jag gillar det i andra människor, det är kul att träffa någon som man känner att man tycker om men att det finns mer att stöka efter där. Så jag känner väl inte riktigt att jag har det behovet på samma sätt längre.
Det är 18 år sedan du vann Mello med Hej Sofia. Har det varit spikrak väg mot artisteri sedan dess eller har du någonsin övervägt att vika av mot en annan karriär?
– Ja. När jag var tonåring var jag stensäker på att jag bara skulle bli låtskrivare ett tag.
Okej men det är ju ändå lite i samma låda. Du har aldrig funderat på att bli brandman eller plugga ekonomi?
– Nej, det har aldrig funnits något annat. Jag har skrivit musik varje dag sedan jag var sju år. Så spikrak väg för mig själv i alla fall, jag har alltid vetat om vad jag vill göra. Jag har ju alltid sett i periferin vilken artist jag vill bli, hur jag ser ut, dansar och sjunger. Sedan tog det många år innan jag kunde se honom och känna att nu börjar vi närma oss den här killen jag såg när jag var liten.
Har den här bilden av ditt framtida jag varit likadan under alla år?
– Ja, det skulle jag faktiskt säga. Jag är på väldigt god väg. Jag har alltid sett mig som en entertainer och aldrig velat sätta mig i ett fack. Jag har velat vara någon som kan underhålla en publik, sätta sig vid en flygel, dra upp gitarren, göra ett dansnummer, en helhet, man får en jävla show. Det är det jag alltid strävat efter. Då har det varit så svårt, typ när jag gjorde Melodifestivalen, ung som fan, inte supererfaren, och så får man bara tre minuter. It’s not enough, liksom.
– Konstigt nog utvecklades jag jättemycket när jag gjorde Benjamins. Då fick jag utmana min röst, jag sjöng andras låtar i varje program och insåg att jag sjöng bra i nya genrer. Väldigt mycket av det tog jag med mig när jag skrev musik till mig själv.
Du gick en termin på gymnasiet innan du hoppade av för att vara med i Let’s Dance. Vad tyckte du om den terminen?
– Den var sämst!
Varför?
– Jag hamnade på en gymnasieskola på Lidingö och det är liksom som gjort för att inte passa en konstnär. Jag satt i musikrummet på lunchrasterna och gömde mig bakom gardiner och skrev låtar. Jag var sjukt dålig i klassrummet. Jag tog inte in någonting och det är väl så jag fungerar tyvärr. När jag är bra på någonting suger jag in all information och vill veta allt. När jag inte tycker om någonting är jag rätt ointresserad. Jag är inte obrydd, men min hjärna funkar så. Jag börjar dagdrömma och mitt fokus försvinner.
Vad dagdrömmer du om?
– Det är mest mannen som lever i en musikal, du vet den klassiska när man sitter vid ett fönster i en bil och tror att man är i en musikvideo? Sådan är jag hela tiden. Jag vaknar ju upp och hör ljuv musik. Ibland vaknar jag upp i Mordor, men då är det ju också en del av filmen.
Vad gör du en helt vanlig dag? Jag är frilansare så jag söker inspiration från andra som inte heller befinner sig i nio till fem-sektorn.
– Ingen dag är så lik för mig. Hemma i Stockholm har jag som rutin att träna klockan nio varje morgon. Den försöker jag hålla. Det kan ju ibland behöva flyttas på med intervjuer och sånt, men det är den enda lilla struktur jag har. Annars är det allt ifrån att sätta moodboards till att träffa skivbolaget och spela in smågrejer, spela in musikvideor, skriva låtar, ha möten, träffa människor man ska samarbeta med. Jag har ju en årsplan och den tar varje dag att uppnå.
Så det händer inte att du bara ligger hemma och kollar lite tv?
– Det har jag aldrig gjort.
Du har aldrig någonsin gjort det?
– Jag har gjort det en gång det här året.
Inte ens när du var tonåring eller barn?
– Nej, jag var mycket ute och lekte. Jag har aldrig spelat tv-spel. Jag kollar på film, men inte tv och sällan serier. Jag fattar inte hur folk hinner med att se serier. Jag får inte ihop i mitt huvud hur man hinner se en serie. Alltså det tar ju en evighet.
När var senast du såg en serie?
– Det var någon Marvelserie, Loki säsong två. Har du sett den? Den har faktiskt också inspirerat det här albumet.
Nej, tyvärr. Jag såg en rubrik om att Kung Charles aldrig hade varit i kontakt med plastfolie och skrek till första gången han såg det. Har ditt kändisliv lett till att du missat några helt vardagliga saker som andra känner till förutom att kolla på serier?
– Det finns nog väldigt mycket, skulle jag säga. Men det är nog inte för att jag växte upp med mitt kändisskap utan mer för att jag är lite speciell. Redan när jag var liten var ju jag väldigt långt från mina syskon och väldigt annorlunda. Och sedan kom man hem till polare och insåg att folk hade massa traditioner. Typ tacofredag, vad är det för något?
Du visste inte vad det var?
– Nej, men jag fick ju lära mig det och det är typ det äckligaste jag vet.
Är det?
– Jag tycker det är hemskt. Jag älskar mexikansk taco så när jag är i LA och äter tacos är jag i himlen. Men när jag kommer hem och folk lagar den där äckliga torra köttfärsen med kall majs…fyfan alltså. Det går inte. Men jag är nostalgisk även där, jag älskar mat som påminner om min barndom. En av mina sista måltider med min morfar var falukorv med spaghetti som jag skar, med ketchup till. Sådant har väl varenda svensk vuxit upp med?
Men vid taco drar du gränsen?
– Där drar jag gränsen.
Bra att veta. Finns det något som du nu i och med kändisskapet bara skiter i och låter någon annan lösa? Jag fattar till exempel inte Icloud. Om jag var känd hade jag tänkt att det aldrig mer var mitt problem att lösa det.
– Jag har en assistent, eller en koordinator, som sköter mitt kaosiga huvud och mitt schema och mycket tekniska saker och sådär. Det är väl inte för att jag inte kan det, utan mest för att jag inte har tid. Det underlättar min vardag att kunna vara kreativ och fokusera på mitt jobb. Jag är jättelyckligt lottad som kan ha det, men jag har jobbat i många många år för att kunna det. Det har ingenting att göra med att jag var känd när jag var liten, det är först nu jag kan ha det rent ekonomiskt.
Med all respekt: SÅ kända var ni väl inte under din barndom? Ni hade en känd mamma…
– Nej, absolut inte! När jag var liten var mamma känd som Nilla från barn-tv. Det var mycket att folk kände igen oss men inte riktigt kunde koppla vad de kände igen oss från. Morsan växte ju också upp med det, hon är en till generation kändisunge. Men mamma var väl mest känd när hon var ung, när hon och pappa gifte sig och hela den grejen. Sedan hade ju hon många år när hon hustlade och gjorde alla möjliga program för att kunna ge oss falukorv och makaroner på bordet. Wahlgrens värld gjorde så att i alla fall Bianca och mamma fick ett större genombrott.
Men nu är du ju mer igenkänd än när du var barn. Jag hörde i en intervju att du inte hade med dig din legitimation när du skulle rösta men fick göra det ändå för att de kände igen dig i valstugan. Känner du att det är bekvämt att röra sig ute i världen när folk vet vem man är?
– Jag tänker aldrig så.
Inte? Men brukar du dra nytta av det?
– Jag kan väl märka det när jag är utomlands och tycker att folk är otrevliga. Då kan jag förstå att folk hemma inte är så trevliga mot alla, det kanske bara är för att jag är jag. Många av mina vänner brukar säga saker som “Vi hade en så jävla nice vibe när vi var på den där krogen med dig, men när jag gick tillbaka dit med min tjej förra veckan var det fan sämst. Maten smakade skit, personalen var otrevlig. Det var bara för att vi var med dig” och jag bara ”Nej, så var det säkert inte”. Så ibland, folk är väldigt snälla och fina.
Önskar du ibland att du bara var en vanlis?
– Nej.
Aldrig?
– Jag får ju känna det mycket när jag är utomlands och det….
Räcker?
– Haha, ja.
Nu är du inne i din Abba/Queen/Elton John-fas rent musikaliskt, tror du att du kommer vara kvar i den länge?
– Nej.
Var är du på väg nu då?
– Det får man se!
Okej. Det ska bli kul att följa. Nu ska du få gå och skriva mer musik.
– Ja, och du ska njuta av din, vad är det…onsdagkväll?
Ja, en onsdagkväll 19.00 i Stockholm, du vet hur det är.
– I know how it is. Magi!
Läs även: Benjamin Ingrosso: "Jag är rädd för att prata med tjejer"
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 10, 2024.
