Downtown Dispatch: New York är bäst i oktober

Nöjesguidens New York-korrespondent Hannah Wikforss-Green ser Anna Wintour göra något oväntat.

Jag landar i New York mitt på dagen. Över en natt gick det från att het och klibbig sommar till sval, röd höst. Oktober är utan tvekan den bästa månaden i New York. Varma höstdagar som ändå är svala nog för en lätt jacka, och man droppar inte längre av svett som man gjort oavbrutet mellan maj och september.

Jag är akuthungrig. Efter dumplings för 4 dollar går jag uppför Essex Street till Tompkins Square Park och sitter bland weedfimpar och skräp på södra Manhattans enda gräsplätt, som till 70 procent består av upptrampad jord. Jag möter Maddy och Shawn. Han målar på en enorm tavla som avbildar några vänner, bland annat mig som känns ärofyllt och pinsamt på en och samma gång. Jetlagen slår till och jag kilar hem och däckar.

Dagen därpå har jag en casting på min modellagentur i Midtown. Jag bryter regeln man ska följa för att visa att man inte är turist och kollar upp mot skyskraporna. Det känns som att titta på en bergskedja, en riktig känsla av awe som aldrig avtar. På kvällen korsar jag Dimes Square och går ner för Division Street till Bar Oliver för att träffa en gammal kompis som gör praktik på FN. Bar Oliver öppnade i våras och är exceptionellt trevlig. Min tidigare chef, konstnären Julian Schnabel, har en stor målning där – som mina manliga och mer muskulösa kollegor hängde på väggen när restaurangen öppnade. Jag beställer någon konstig europainspirerad grogg och önskar att det var en öl.

Nästa dag flyger min kära syster Clara till New York. Vi har bestämt oss för att ägna några dagar tillsammans innan vår kusins bröllop på Cape Cod. Vi går på FOOD, en nyöppnad restaurang på det trendiga stråket vid Canal Street. FOOD återskapar en ”happening” av konstnären Gordon Matta-Clark. ”Happenings” var ett slags performanceverk som blev populärt i New York under 70-talet.

Just FOOD var en konstnärsdriven restaurang i SoHo och anses vara en av de första viktiga restaurangerna i området. Den hjälpte till att etablera SoHo som ett område av och för konstnärer. Kvarteren söder om Houston Street låg öde i flera decennier innan konstnärerna började flytta in i de gamla fabrikslokalerna i slutet av 60-talet – ”loft” som nu går för flera miljoner dollar. Nu har konstnären Lucien Smith återskapat konceptet i samarbete med Matta-Clarks dödsbo – den här gången i Chinatown, det nya navet för ung konstnärlig verksamhet.

Vi snackar med servitrisen bakom disken, som är dansare och koreograf. Hon täcker några arbetspass åt sin kompis som är på Paris Fashion Week, och berättar att alla som jobbar på restaurangen är konstnärer på något sätt. Precis som på alla andra restauranger i New York. Rätterna består ofta av lite märkliga kombinationer. Jag blir besviken när jag ser att de inte har kvar gårdagens rätt – ramen spaghetti and meatballs. Istället beställer jag konfiterad anka, min syster en hel röd fisk, som påstås vara från Florida, med saffran och tomat. Det är den vackraste fisk jag sett. Vi är mitt i Chinatown, på Canal Street, och en kinesisk man öppnar dörren, tar ut en hörlur och frågar om de har dumplings. När de säger nej stormar han ut igen.

Gentrifieringen går inte obemärkt förbi. Jag och Clara har en otrolig celebrity spotting-streak. Det börjar med Alec Baldwin på University Place, en ganska ”meh” upplevelse. Men jag blir lite starstruck när jag går förbi Spike Lee utanför Cherry Lane Theatre. Morgonen efter ser jag en kvinna i kort blond page och stora solglasögon gå in i min barndoms bagelbutik. Ordlöst lägger personalen en brun papperspåse på disken. Hon plockar upp den, vänder sig och går. Jag hade aldrig kunnat tro att Anna Wintour äter bagels.

Några dagar senare är det storm i New York. Regnet piskar från sidan och skapar spegelblanka vattenpölar på trottoarerna. Jag dricker varm kryddstark nudelsoppa för 7 dollar på ett ångande Super Taste. Vi hamnar till slut på Time Again, där vi skvallrar om konstvärlden. Sedan blir det bio på The Angelika, innan jag kämpar mig hem med ett paraply som viker sig i vinden.

Dagen därpå tar jag en kaffe på La Lanterna, ett klassiskt italienskt café på McDougal Street, och tjuvlyssnar på ett pitchmöte mellan två personer i filmbranschen. De pratar om att de vill filmatisera när ICE arresterade Palestinaaktivisten Mahmoud Khalil för hans uttalanden om Gaza. ”Berättelsen har allt – hans fru var till och med gravid i nionde månaden när han kidnappades.” America 2025.

I juni blev No Kings Day den största protesten i USA:s historia, med över fem miljoner deltagare landet runt. Om några dagar ska jag gå på den andra No Kings Day-protesten mot Trump, som väntas bli ännu större. USA har gjort sig av med en kung förut och kommer inte tveka på att göra det igen. Utöver No Kings Day har jag utställningen David Wojnarowicz: Arthur Rimbaud In New York på Leslie Lohman Museum, ett boksläpp och en fest på Brooklyn Center for Theatre Research, en Dream Baby-uppläsning på Burger King och Downtown Festival (en årlig filmfestival som lyfter nya filmskapare) framför mig. Och förstås efterlängtad tid att ta igen med olika vänner i deras små mysiga lägenheter (kackorlackor ingår) i olika tenementhus.

Jag träffade nyligen Tony Tulathimutte, författaren bakom årtiondets roligaste och smartaste bok Rejection. Han berättade att han bott i New York i över tio år utan att vara i Central Park. Gör inte som Tony – gå till Central Park på hösten. Eller gör som Tony – det kanske är hemligheten bakom hans skrivande. Men jag ska försöka ta mig upp till 52nd Street och gå till de mest täta, förvuxna och snåriga delarna i parkens norra hörn. Det närmsta jag kommer en hajk.

Om några dagar bär det av till Stockholm för arbete med teatergruppen Hjärter Fem på deras nya Exil i Hello Kitty City, en nytolkning av Samuel Becketts I väntan på Godot. Beckett förbjöd kvinnor från att spela i pjäsen på grund av att den, i hans mening, gestaltar en särskilt manlig erfarenhet. Nu blir det en nästan helt kvinnlig ensemble.



Läs även: Downtown Dispatch: New York vaknar i september och Hannah Wikforss-Green blir Nöjesguidens New York-korrespondent