Ingrid Altino åker till Köpenhamn och spelar minigolf på H.C. Andersens grav.
Ur tåghögtalaren kommer obegripliga läten som på en bra dag skulle kunna konstruera fullständiga meningar. Rösten väser och gurglar fram att det inte finns någon AC. Att det inte finns en bistro. Att det rekommenderas att ni öppnar fönstren. Att vissa av dörrarna till tåget har gått i baklås. Mer eller mindre inlåst i en stålbastu på räls rör jag mig mot Köpenhamn. Genom de rekommendationsenligt öppna fönstren susar gödsel och pappersbruk förbi. Någon som är störd inuti hjärnan har anlitats av SJ för att planera sätena till deras Intercity-tåg. Ena sidan av mittgången har sätena riktade mot ett håll och på andra sidan gången är sätena vända åt andra hållet. Det gör att om man bara sitter rakt upp och ner och tittar rakt fram tvingas man mer eller mindre till ögonkontakt med medresenären snett över gången. Kvinnan som sitter där ser irriterad ut, som att jag medvetet tittar på henne fast jag bara har ett huvud ovanpå axlarna och ögon som är öppna. Att i flera timmar sitta på ett varmt tåg och lojt kränga fram och tillbaka och titta rakt in i en förnärmad främlings ögon är något jag helt enkelt inte har kraft till. Jag tittar ner i golvet och sju timmar senare är jag i Danmark.
Jag är i stan för att träffa min kompis Johan och göra ingenting. Vi är båda två på det lägre spektrumet av sysselsättningsgrad och kan därför umgås med varandra utan störningsmoment som arbetstider. Efter att ha lämnat mina väskor i hans lägenhet och bytt till svalare kläder går vi ner till baren Friheden, ett etablissemang som enligt egen utsago “inte riktigt har en adress” då det egentligen mest är en barack i en park, med väldigt mycket utemöbler framför.
På vägen hem går vi förbi Nørre Bodega, där en flasköl kostar 15 kronor under happy hour och man får röka inomhus bäst man vill. Majoriteten av klientelet ser ut att vara antingen 16 eller 60 år gamla och det skriks och gormas över baren men orden verkar inte vara riktade till någon speciell, bara rakt ut i luften. När det är varmt ute älskar folk att poängtera att en stad lever upp - att folk sitter på uteserveringar, att invånare ägnar sig åt till synes helt nya hobbyer som pingis och rullskridskor och att det spelas musik från alla håll och kanter. Det må så vara men Köpenhamn känns hängig av värmen, som att själva infrastrukturen och byggnaderna inte pallar mycket mer. Diverse ventilationstrummor verkar kippa efter andan, asfalten ser ut som väldigt försummade hälar och när jag går på toaletten på baren verkar avloppen så trötta, dom kväljer och hostar tillbaka när jag försöker tvätta händerna.
Trots att vi bara drack några få små nätta öl kvällen innan vaknar vi upp med en känsla av att ha gått lit de parade med öppen kista genom Nørrebro. Efter att ha ätit frukost på innergården går vi planlöst genom second-hand butiker men drar mest fingertopparna längs klädställningarna och vänder lojt på gamla köksartiklar för att kolla prislappar, helt ointresserade av att handla något. Efter ett tag går vi till Otto, en pizzeria som enligt Johan är en av få restauranger som har uttalade luncherbjudanden eftersom den måltiden inte är en “grej” i Danmark, alla äter bara nån trist macka. Mannen i kassan räcker över en dipp som ingår i priset. Det visar sig vara en tomatsås, eventuellt identisk med den som redan ligger på pizzan. Det är ibland svårt att förstå om Danmark har fingret på pulsen eller om både fingrar och puls saknas fullständigt. Antingen är det här en faktiskt grej på den internationella pizzascenen eller så är det ett ont påhitt av nån Mads på kedjans huvudkontor.
Vår exekutiva oförmåga leder promenaden till Ströget och jag känner skadeglädje över att även tuffa coola fräcka Köpenhamn har lika tråkiga shoppinggator som alla andra städer i Europa. När kvällen kryper sig på går vi förbi en frisör där jag sitter i en fåtölj och läser en dansk skvallertidning om att JLO och Ben Affleck haft en trist bryllupsdag medan Johan klipper sig. Vi ska på fest på hans gamla kontor och efter att några kompisar setts i lägenheten för att dricka drinkar cyklar vi dit. Att inte prata danska på fest i Danmark visar sig vara ett fruktansvärt hinder för mitt mingelsjälvförtroende. En kille säger till mig att det är lugnt, efter tre öl är nästan alla svenskar danskar. Mallgroda. Stora delar av kvällen känns mina försök till social interaktion ungefär som att luta sig mot ett draperi.
Efter några timmar går hela festen i samlad trupp till en bar några kvarter bort. Här är det ännu mer musik, ännu trängre och ännu svårare att förstå danska. Mitt i lokalen finns ett stort dansgolv där det dansas på ett sätt jag bara kan beskriva som danskt. Det flaxas med armarna som att den sista helikoptern just åkt över den öde ö där festdeltagarna varit strandsatta på i månader. Ett barn som är på tok för litet för att vara på fest är såklart där och virvlar runt framför dj-båset. Runt klockan tre ger jag upp och cyklar hem, utmattad av att försöka nicka och skratta mig igenom samtal jag bara halvt begriper. Halv sex ringer Johan mig och ber mig komma ner till gatan, jag tog hans enda hemnyckel när jag gick.
Vi hade lovat oss själva att inte vara bakfulla hela helgen men på något mystiskt sätt har det blivit så ändå. Vi vaknar upp matta i pälsen och ramlar ner till kvartersbageriet Rondo för att handla frukost. När vi går upp till lägenheten igen sätter vi oss bara och tittar rakt fram, oförmögna att öppna pappåsen med bröd, lamslagna av vagt illamående. Till slut kommer Johans roommate hem och frågar oroligt om hon ska lägga upp brödet på varsin tallrik eftersom vi uppenbart är inkapabla att ta nästa steg in i dagen. Vi äter frukost raklånga medan vi kollar på barnfilmen Stuart Little, historien om hur en gnagare adopteras av en helt vanlig familj i New York. En komiker som heter Caleb Henderson sagt i sin podcast att han hade sprängt hela huset om hans föräldrar åkte till ett barnhem för att adoptera en lillebror men istället kom hem med en mus och jag håller med. Vi stör oss också på avsaknaden av logik, Musen Stuart kan prata både med människor och familjens katt men katten kan bara prata med Stuart och inte med människor, det är en inkonsekvent fabel. Senare på kvällen säger en kompis att det är som danskar, svenskar och norskar, bara några lyckliga få kan kommunicera sömlöst med alla. För Stuart Little och typ Skavlan funkar det och ingen vet riktigt varför. Den enda skillnaden är att Stuart Little kan prata med kvinnor.
När vi ryckt upp oss promenerar vi in på Assistens Kirkegård, en enorm parkliknande kyrkogård mitt emot porten där kändisar som H.C. Andersen och Søren Kierkegaard är begravda. In bland gravarna dånar hög musik, vrål och signalhorn. Det låter som att en konsert äger rum i närheten och vi går mot platsen ljudet kommer ifrån. Det visar sig att det ligger en minigolfbana i utkanten av kyrkogården, där ungefär åtta danska killar med megafoner står och vrålar på varandra. Säga vad man vill om svenska diskussioner om pulkaåkning på Skogskyrkogården men på andra sidan sundet verkar det inte vara några problem alls att vara dyngrak mitt på dagen och föra våldsamt oväsen bland gravarna. Ett enda missriktat slag med puttern kan väcka H.C. Andersen ur hans skönhetssömn. 18 hål? Här finns flera tusen.
Overklighetskänslorna som ibland följer en bakfylla förstärks av att hela Danmark som land försätter en i uncanny valley-känsla. Längs gatorna ligger Synoptik, Naturkompaniet, Gina Tricot och Normal så på många sätt känns det som hemma, men gatan är för bred, fönstren är för fina och överallt ser man massa killar som går kobent och självsäkert ner för gatorna på ett sätt ingen gör hemma, man ser att dom jäktar men det är garanterat inte till en arbetsplats.
Mina kompisar är på besök från Minneapolis och vi möter upp dem för att cykla ut på Refshaleøen för att bada. Vi åker till La Banchina som kort och gott är en bar med tillhörande brygga. Över vattnet är en enorm slackline spänd som diverse Erasmus-betonade människor tramsar runt på. Efter att vi badat och ätit lunch cyklar vi till Christiania för att ta en öl på mitt favoritcafé Månefiskaren, en enorm lokal som ser ut som en cafeteria på ett högstadie. Det visar sig att de inte serverar alkohol, bara kaffe och fika. Man slutar aldrig förvånas av varken danskar eller deras huvudstad.
Läs även: En ung mans erotiska resa från Stockholm till Marbella och 48 timmar Oslo
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 09, 2024.
